Den är ändå ganska mysig den där snön. Haha, nu är jag där igen med min ambivalenta personlighet (hänvisar till mitt förra inlägg). Så vit och drömsk. Så oskyldig och hoppfull. Ja visst ska vi allt ha snö en gång om året i alla fall!

 

Igår kväll var jag riktigt pepp på HPPT - harry potter på teve. Först satt jag en timme med morsan o farsan och såg Stjärnorna på slottet. Det är ganska kul det med, men en slags uppvärmning för vad som komma skall. Jag fick dock sitta själv och glo på dödsrelikerna haha. Konstigt nog förstår sig föräldrar sällan på potterfenomenet och dess magiska dragningskraft. Det är ju vi 90-talister som har växt upp med sju böcker och (åtta) filmer i följd så jag antar att det bara är vår gemensamma lilla skatt.

Aldrig kommer en att glömma den där förväntan inför att börja på nästa bok i serien eller det oupphörliga snacket en förde i skolan om alla möjliga detaljer från den senaste filmen. Ruset som kom av att logga in på hogwarts.nu varenda dag när en kom hem. Eller likväl alla knäppa liknelser en på automatik kunde dra till vad som helst i HP och ingen ryggade bort - det var så naturligt - alla hakade genast på med sina egna referenser (och gör det än idag utan konstigheter).

 

Hur en för ett par år sedan blev så ängslig över att sagan tog slut. Vad tomt allt kändes. Men vilken resa en fick uppleva trots allt. Det känns stort att vara medlem i en sådan exklusiv gemenskap, de utvalda. 

 

 

Snö. På vippen att skriva "lite försent nu va?" men inser att det bara är januari.. Gud vad vintermånaderna känns eviga. Så lustigt att jag aldrig analyserade årstiderna när jag var yngre (å andra sidan var det ganska få saker en analyserade då) eller blev irriterad då vädret var galet. Antar att jag är mer bitter nu. Vilket är årets understatement. 

Men hur som helst njöt jag verkligen av vintern varenda gång den kom, det fanns alltid något roligt att hitta på med vänner och på rasterna. Kylan eller kollektivtrafiken hade inte lika stor makt över mig, jag gick ju till skolan på en kvart och påpälsad från topp till tå. I den åldern fanns det ingenting som kallades mode eller pendeltågsförseningar. Allt var så simpelt. Inga krusiduller, inga konstigheter.

Lever jag på samma sätt idag blir jag beskylld för att vara lat eller vårdslös. Och obrydd om min framtid. (Tre saker som iofs är delvis sanna, det kan jag inte komma ifrån). Men jag vill gärna tro att jag är mer än så, mer än de ögonlick då jag faller ned i nostalgiska mönster och drömmer om att färdas bak i tiden.

Jag kan väl fortfarande ha en händelserik resa framför mig, oavsett om jag väljer att stå stilla lite då och då? Det är en stor del av min karaktär att vara försiktig, att tänka istället för att göra, att bli omhändertagen som när jag var liten. Men att vara rastlös, impulsiv och driven av stora passioner är för den delen också ett par karaktärsdrag som jag besitter. Det är inte ovanligt att en människa består av flera motsatser.

 

Jag kan älska snöflingornas dans ner mot marken. Jag kan vilja kasta mig i snön, rulla runt och le mot den mörka himlen fylld av miljontals stjärnor. Jag kan gå lös med mobilkameran ur alla möjliga vinklar och vrår för att föreviga det vita perfekta pulvret.

 

Ja, ibland får jag inte nog av vinterns vackra scenario. Och ibland vill jag inget hellre än att strypa den. 

 

Jag trodde ett tag att jag faktiskt ville bli författare när jag blev stor. Precis som jag kände mig säker på att jag ville rädda världen efter någon knäppt ihopstyrd och högst ifrågasatt utbildning. Men sedan och plötsligt går det inte att lita på magkänslan längre. Tveksamheten infaller sig av någon outgrundlig anledning. Så har det alltid varit. Jag har bestämt mig för något helhjärtat och verkligen sett framför mig hur bra det skulle passa mig, när något annat (antagligen min otåliga, rastlösa, uttråkade sida) sätter käppar i hjulet. Då drar sig snigeln in i det bekväma skalet igen. Där är det varmt och tryggt... en sekund. Sedan snurrar tankarna igång igen: Jaha, vad ska jag då göra med mitt liv?

Det lugna huset stressar mig med sitt lugn. Det är inte längre tyst och skönt på ett bra sätt. Jag är inte längre avslappnad. Väggarna hämmar min framtidsvision och det pågår ett evigt tvivel av min beslutsförmåga innanför skallbenet.
Det enda jag vet är att allt är osäkert. Det enda jag kan göra är att skriva om hur osäker jag känner mig. Återigen är det lugnande för stunden men när inlägget är publicerat går ridån upp igen och det är dags att framföra akt två av teaterdramat "Fast på ruta ett men jag låtsas som ingenting".

Vill jag skriva? Kan jag skriva? Vill jag ge mig på att förbättra världen till en hållbar plats om 50 år? Kan jag åstadkomma detta?
Blott frågor. Det skulle sitta fint med några svar emellanåt. Kanske är det dags att bli troende? ? ? ?

Vädret idag förefaller sig väldigt nostalgiskt. Jag ser ut genom fönstret och fylls av något slags bekant minne som jag inte riktigt kan placera i kronologin. Just den här typen av septembersceanario kanske sticker ut eftersom det känns som ganska längesen vi senaste gången hade det så fint och soligt en tidig höst. Och just därför etsar den sig fast mer och ger större impact än vad de mer förutsägbara höstdagarna normalt sätt gör.

Ändå är den soliga varianten så pass sällsynt att jag inte kommer ihåg mer av den än att det var en ovanlig företeelse, som tycks upprepa sig idag.

 

Det kanske bara påminner mig om de första skoldagarna jag brukade ha framtills nu. Jag befinner mig i en annan situation nu fastän jag fortfarande utbildar mig på en skola. Det är ingen större skillnad egentligen. Jag är nog inte mer ensam, för det brukade jag alltid vara till en viss grad.

 

Jag tänker njuta av nostalgin. Den är god och kanske lite farligt lockande som ett skogsväsen. Men för tillfället är det lugnande och gör mig varm om hjärtat. Jag inser att jag inte alls bara har haft ett jobbigt förflutet. En stor del av tiden växte jag upp glad och pigg på världen - och jag ska se till att förbli sådan även som vuxen.

Det är svårt för mig att sätta ord på mina känslor när jag är upprörd på något sätt. I talande form alltså. När jag skriver är det en helt annan sak för då behöver jag inte bekymra mig om personen som ska motta mina känslor och risken att denne kommer missuppfatta eller kritisera mig. Jag tror det är därför som jag verkligen älskar att skriva - för att jag har desto svårare att prata.

 

Jag är introvert och det har jag accepterat. Jag tycker faktiskt väldigt mycket om att vara för mig själv och inte bry mig om hur jag ser ut eller gör för rörelser. Det känns alltid som att jag måste förklara mina uttryck och handlingar om jag inte är ensam. Och det gör mig sorgligt nog skamsen. Det är egentligen inga knäppa saker alls jag håller på med. Men ändå ligger det något "ertappat barn med handen i godisburken" över det hela. Jag vet inte varför jag spänner mig så lätt i sällskap med vissa personer.

 

Det kan ha att göra med en förlegen men isittande maktposition. Det vill säga en vanlig händelse i det förflutna som har banat väg för hur jag automatiskt relaterar till någon. Något som kanske inte längre är aktuellt men som ändå påverkar mig instinktivt eftersom man tidigare upplevde det så ofta. Känslan kan liknas med att förvandlas till ett olydigt barn igen så fort man återser sina föräldrar i ens barndomshus. Det sker ofrivilligt och av sig självt. Jag identifierar mig ju inte längre som det ansvarslösa barnet och får därför svårt att ta mig loss ur den sitsen utan att omedelbart bli stämplad som att jag bara vill "fly ifrån min plikt igen". Förstår ni?

 

Jag försöker faktiskt bli bättre på att handskas med konflikter men det är så svårt när jag tyvärr ser varannan situation med andra människor som en möjlig konflikt. Jag oroar mig i förtid för att personen i fråga och jag ska bli oense om något och att konversationen oundvikligen kommer leda till en obehaglig stämning. Dumt nog lägger jag ut mina egna fällor eftersom resultatet ofta blir negativt när tankarna går i den banan. Ond cirkel som vanligt.

 

Jag skulle hellre vilja be människan att vänta några minuter så att jag lugnt och sansat kan skriva ett brev där jag beskriver allting som snurrar runt i skallen i noggrann detalj. Jag är ju perfektionist i grunden också, så det skulle ju inte vara jag om jag inte hade velat få hela talet så sanningsenligt och trovärdigt som möjligt. Jag skulle för allt i världen inte vilja missa minsta lilla mening som kan göra en stor skillnad. Och sedan, innan jag ger mitt utförliga svar tillbaka, måste jag även redigera en del ord och dess platser i resonemanget för dem känns liksom inte HELT RÄTT. Helt hundra... Precis som jag har gjort nu, i detta inlägg. Inget är någonsin en slump.

 

Det lustiga är att jag fram tills den stunden hade haft en mycket tillfredställande dag. Jag var nöjd med ensamhetens existens. Det är nämligen endast då jag kan öva på att verkligen vara i nuet och tränga bort alla tankar som bubblar upp. Sedan kan jag få utlopp för dem i bloggen istället, vilket är vad jag tycks göra bäst haha. Jag bara önskar att jag verkligen kunde vara iskall ibland och få ur mig de mest fantastiska talen utan att behöva snubbla på orden eller tänka efter för länge.

 

Åskan dundrar och från platsen där jag sitter är himlen blå. Härlig kontrast.

Självklart hänger det en del tunga moln på vissa ställen. Känslan är mäktig, men ödmjuk.

Det var svenskt sensommarväder upp i dagen för en stund sedan. Några varma soltimmar följt av en plötsligt mörk uppsikt och lite slumpmässiga regndroppar.

De olika väderinfallen uppstår och passerar lika drastiskt som ens känslor. Vetskapen att man inte är ensam om att vara lite smått schizo.

 

Nu vankas middag. Undrar vad som gå på teve ikväll.

 

Ni vet den där känslan man får ibland, av att ha missat något stort man inte ens visste fanns. Och när man till slut varit med om det blir man chockad att man inte saknade det tidigare.

Igår var jag med om en sådan upplevelse när jag gick och såg "Känn ingen sorg" på bio.

 

Jag har aldrig ansett mig själv vara en människa som lyssnar till håkan hellström eller gör det för vana att se alternativa svenska filmer när jag besöker biografer. Utan det har alltid resulterat i typiska, amerikanska smörfilmer. Och någon riktig prisad jag-brukar-i-vanliga-fall-inte-se-denna-typ-av-action/sciencefiction/thriller-med-undantag-för-harry-potter-rulle emellanåt. Som jag för det mesta blir glatt överraskad av men som jag sällan kommer för mig att upptäcka igen.

 

Nu i efterhand fattar jag inte riktigt varför. Det behöver såklart inte finnas någon rocket science bakom svaret, men jag tycker ändå det är lite underligt hur jag bara har dissat filmer, utan vidare överläggning, som inte omedelbart föll inom kategorin "rom-kom". Och ännu underligare tycker jag det är att jag omedvetet alltså har lyckats upprepa i princip samma upplevelse hela tiden. Det är ju så lätt hänt när man bara sitter där i sin bekväma och omdömeslösa fåtölj, med förberett tilltugg och gott sällskap bredvid sig. Det enda som egentligen har skilt dessa besök åt är salongen.

Jag är t.o.m nästan redo att anklaga mig själv för att ha slösat värdefulla pengar på något som uppenbarligen gått mig om intet... Men bara nästan. Bio handlar ju inte endast om filmen och dess budskap, så jag får inte bli alltför kritisk här.

 

Men det skulle ju dock varit ganska trevligt om detta budskap för en gångs skull faktiskt gjorde en skillnad för mig personligen. Som nu till exempel. När jag såg denna håkanfilm som på så många sätt verkligen tog avstånd från den ordinära hollywoodskapelsen, fick jag för första gången på länge inte bara den gamla vanliga reaktionen på en bra film ("jo jaa.. den var ju faktiskt helt okej.. väl ungefär som jag förutspådde då").

Något annat väcktes till liv. Lyckan över att jag lever och fortfarande har möjligheten att skapa. En genuin framåtanda för mina ännu ej fullutvecklade drömmar. Men framförallt chansen att kunna göra någon annan människa/art på jorden glad över att ha träffat mig.

Än hyser jag nog faktiskt lite hopp för mänskligheten. Och på ett mycket viktigare plan (för att vara ärlig) även för min egen själ.

 

Men för att äntligen komma till ändamålet av mitt babblande; själva gudafilmen i sig. Den rörde ju någonting särskilt i mig och därför var jag såklart tvungen att sväva ut under ett helt inlägg innan poängen slutligen kunde framföras (vilket jag inte ens är säkert på att den gjorde men skitsamma).

Hur som helst var "Känn ingen sorg" lätt en av de starkaste filmerna jag har sett. Vilket efter ovanstående utläggning om mina normala bioerfarenheter kanske inte säger så mycket, men ändå. Bara det sätt filmen var filmad på fick mig att tjuta av spänning och konstnärlig entusiasm på insidan. Så vackert och likt ingenting annat (det slog de uppseendeväckande utsmyckningarna i Gatsby med hästlängder). Lägg sedan till kompositionen, de klockrena replikerna, skådespelarnas insatser och den stora handlingen. Allt var av mästerligt slag.

 

Till och med eftertextens lilla utspel var enbart positivt. Det gav tårarna en chans att hinna torka innan man drog. Är nämligen inte så bekväm i att blotta ömhetsbevis inför (så många) andra. Men i ärlighetens namn hade jag förmodligen inte alls skämts denna gång. Varför skulle jag, när orsaken till känslospelet var så pass befogat?

Jag kände ingen sorg, bara glädje.

Återigen hemma efter en dryg semestervecka någon annanstans. Nämligen Gotland. Väldigt fridfullt (med undantag för det sedvanliga familjetjafset) och det känns som att jag har kunnat vila upp mig lite och samla tankarna för vad som komma skall. So to speak. Egentligen har jag väl inte riktigt funderat kring det hela, mer än det jag berättade tidigare i stundens hetta.

 

Jag tror jag brottas lite med tanken om att kunna/vilja bli något stort i framtiden. På något sätt hindrar jag mig själv från att förverkliga den drömmen. Men bara för att jag förmodligen inte vill bli sårad och besviken, eftersom jag är ganska så känslig. Det finns en stor risk i att lägga ner en massa tid och energi i ett ostabilt och lite diffust projekt. Men värre än det är nog snarare att även öppna upp hjärtat på vid gavel. Att hoppas. Att blotta sina drömmar för människor som då kan se rakt in i själen på mig och därmed väldigt tydligt kunna uttrycka sina egna åsikter om saken. Vilket jag i min tur måste kunna hantera.

 

Aja. Eftersom mitt nya motto numera lyder att ta dagen som den kommer och att inte vara så jäkla allvarlig kring livet bör jag väl också lära mig att leva upp till det.

 

Så planerna imorgon är att ansöka studiemedel inför i höst... och på ett lite roligare plan att klippa håret tillsammans med mamsingen. Bäst att hålla det kort när man tvingas tampas med mitt hårfall. Det är av det slaget då allt bara hänger i ostyriga strån hit och dit annars. Sedan undrar jag om ett färgbyte kan vara på sin plats. (Vet att jag sa samma sak i vintras när jag skulle börja studera på universitetet för första gången, men då fegade jag ur.) Är väl inget fel med att vilja känna sig lite piggare bakom högen av alla kursböcker som situationen med största sannolikhet kommer att te sig. Det återstår att se. Hårvalet alltså, inget annat.

 

Har jag tur får jag köpa på mig ytterligare något till fördel för utseendet. Brukar ju vanligtvis inte vara någon vidare förespråkare för konsumtion eller materialism, men får man chansen tycker jag inte man ska banga vid några få valda tillfällen då någon faktiskt erbjuder en en exklusiv kärleksförklaring. Fattig och lättpåverkad som man är.

En viktig, otroligt duktig skådespelare och musiker för mig gick nyligen bort och sedan dess har jag tvingats kämpa mot känslan av meningslöshet i livet. Eller snarare, jag har helt enkelt givit efter för det grymma, hånfulla knytnävsslaget som är livet. Resultatet har blivit att jag har tappat tron på framtiden. Min egen och hela mänsklighetens.

Jag har länge föraktat de materialistiska beteenden och mål som många giriga människor eftersträvar. Det är alltså inte särskilt mycket sympati jag har haft gentemot min egen art. Och vad gäller min egen väg har jag lika länge varit rädd för det okända ödets makt. Men nu har allting intensifierats.

När jag äntligen trodde mig veta vad jag verkligen ville syssla med under en längre tid. När jag hade analyserat sönder alla villkor för och emot. När tankeverkstaden var snudd på kaputt.

Plötsligt är jag ännu mer villrådig inför alla beslutsprocesser jag snarast måste ta hänsyn till, samtidigt som jag bara känner mig helt likgiltig och död och trött på att ens börja fundera på vilka val jag gör. Jag återkommer bara till samma slutsats varenda gång: Whats the point?

Vad är meningen när ingen kommer att lyssna till mina åsikter? För att det inte längre kommer finnas något hopp kvar för den hotade djur&naturen. För att all världens länder kommer att följa sina egna själviska ideologier som de alltid har gjort. Vad är meningen när allt kan tas ifrån en på ett ögonblick? När man kan knuffas framför ett tåg precis när alla pusselbitar verkar falla på plats? När en enda sekund av sårbarhet resulterar i att den man älskar upphör att existera och lämnar en med kvarlevorna från en tidigare så optimistisk framtid...

 

Jag har ingen lust att ta rationella och förnuftiga beslut längre. Jag bryr mig inte om vad som kommer att hända. Det spelar ingen roll. Det kommer med stor sannolikhet ändå bara skita sig.

 

Så därför har jag oundvikligen kommit fram till att inte planera något . Jag överväger att skriva en massa. Och läsa en massa. Det är det jag vet. Sedan kommer jag att läsa en kurs i höst som sträcker sig ett år, vilket blir tufft. Men så länge jag inte tar det för allvarligt blir det nog lättare för hjärtat.

After all - "life is too short to be serious". Rip Cory Monteith.

Har precis ätit en fantastiskt god middag! Bestående av majssoppa och nyttiga banan- och äppleplättar. Är så satisfied nu. Mamma och pappa valde den onyttiga varianten av pannkakor, nämligen de dränkta i fett och med mjöl och socker. Hur goda dem än må vara, går det faktiskt inte upp emot känslan av att stoppa i sig hälsosam och fyllig mat som fortfarande smakar underbart! Det är nog därför jag fortsätter med den här livsstilen. Det och det faktum att jag alltid lyckas bli äcklad av min egen mamma när hon med sin oföränderliga övervikt äter små bitar SMÖR under tiden som hon tillagar sina tomma pannkakor... Usch tänker jag bara. Kan hon inte ens försöka göra en god insats för sin hälsa? När jag ser en sådan scen blir jag nog skrämd av att jag någon dag kommer att bli likadan, lika svag.

Och därför håller jag fast vid den näringsrika och hyffsat kalorifattiga maten som håller mig mätt och gör mig glad - både fysiskt och psykiskt :)

 

Det här med kost är ganska så intressant och lockande har jag insett. Nu när jag känner mig manad att fundera ut hur jag vill spendera mitt framtida liv och vad jag vill hänge mina krafter åt, blir det allt mer säkert att mina passioner är matlagning, hälsa och bevarandet av naturens hotade resurser och djur.

Det borde väl vara fullt möjligt att skapa ett praktiskt yrke med dessa klossar? Nyckelordet i ekvationen är ju  uppenbarligen HÅLLBARHET, vilket är lyckosamt eftersom kursen jag har sökt in på i höst heter just hållbar samhällsutveckling :D

 

Sedan gillar jag ju att uttrycka mina åsikter. Helst i skrift, men som den perfektionist jag är kan det bli svårt att leva harmoniskt under sådan press. Kanske att jag kan göra detta bättre med tiden. Kanske lär jag mig fokusera mer på budskapen istället för utformandet. Kanske är det t.o.m ett alternativ att skriva kortare noveller eller friare krönikor där innehållet inte behöver spegla en sådan strikt uppsättning i mitt huvud.

 

Drömma är viktigt, men det gäller nog även att definiera, förtydliga och bena ut dessa i mindre grenar för att lättare kunna skapa en helhetlig bild av dessa och därmed tillåtas en större chans att till sist kunna föverkliga dem.

Idag är det tydligen Earth day. Men är ganska oinspirerad för tillfället. Kommer förmodligen leva som vanligt idag, vilket ändå är en bra sak med tanke på att jag försöker att andas miljövänligt varje dag.

 

Kände inte heller någon lust att cykelträna idag och då är det ingen mening att tvinga sig själv, skulle bara må dåligt efteråt. Skuldkänslor för att jag inte kände någon iver under träningen. Skam för att jag får skuldkänslor.

Ett hälsosamt liv ska vara nyttigt för själen också.

 

Men nu vet jag inte vad för tidsfördriv jag ska fylla vardagen med längre. Jag vill bara ha sommar varje dag. Sol som glädjer, verkar upplyftande och driver fram aktivitet bara genom att finnas. Det är så otroligt och makalöst påverkande. Jag begriper inte hur vädret kan ge mig så mkt kraft och samtidigt göra mig så orkeslös. Trött på att bo i Sverige. Vill ut och leva mitt liv. Bli tillåten att göra helt egna val och förstå konsekvenserna av de misstag som blir resultatet. Jag är så rastlös. Otålig. I höst ska jag iaf börja plugga igen. Alltid något. Men jag känner mig så fast och fängslad bakom mitt fönster som visar upp samma gamla bild dag ut och dag in. Aldrig något nytt. Ber jag om en utmaning får jag bara uppgiften att hantera ytterligare ett värdelöst familjegräl. Det är inget som jag ser fram emot direkt. Jag vill utvecklas utan att behöva må dåligt - är det så mycket begärt?

 

Det är kallt. Humöret liksom temperaturen sjunker. Allt driver mig till vansinne på insidan. Samma fråga går på repeat i mitt huvud: Vad ska jag göra med mitt liv? tätt följt av vem är jag och vad vill jag?

Antar att det kommer att bli en filmtittardag idag. Al gores miljöfilm. Viktig som tusan och kommer förmodligen göra mig ännu mer deprimerad. Men då får det vara så.

Ibland undrar jag varför jag måste absorbera så mycket negativitet när mamma agerar ansvarslöst. Jag kan må hur bra som helst sekunden innan, för att sedan känna hur allt som hon gör retar livet ur mig. Jag får motstå varenda impuls att vräka ur mig något okänsligt som jag vet jag önskar att jag inte hade sagt. Men det går inte att hjälpa. Det måste finnas något slags utlopp för summan av ilskan från alla irriterande moment jag uppfattar. Det värsta är att hon kan vara så skamligt öppen med hennes beteende. Som om det inte alls rör henne i ryggen att jag tyst står där och ser på hur hon bara beklagar sig men paradoxalt nog fortsätter beteendet som ger upphov till hennes klagomål. Som om hon inte förstår att jag hela tiden i stillhet fördömer och föraktar varenda rörelse hon tar. Som om min närvaro inte får henne att inse vad hon gör och vad konsekvenserna blir. Ja, jag är självisk och egoistisk som också beklagar mig om min egen mamma för att hon inte ser hur dåligt jag mår av att hon behandlar sig själv så uselt med sådan lättsamhet.

 

Men det är min mamma Och jag vill att hon ska må bra, psykiskt och fysiskt. Jag vill att hon ska leva hälsosamt, få styrka av rätt sorts aktiviteter och rätt sorts kost. Jag vill att hon ska få upp ögonen någon gång för hur jävligt hon behandlar sin kropp och själ. Jag vill se henne lycklig och rosig och skrattandes och vacker. Inte färglös och stressig, svag och bräcklig. Jag vill höra fina ord komma från hennes mun.

 

Förväntningarna kommer aldrig försvinna. Jag vill inte sluta hoppas på en förändring. Men framför allt vill jag inte leva med att vara så maktlös, så fullständigt oförmögen att påverka hennes framtida liv.

haha, oj vad snabbt tiden går när man glömmer bort att man har en blogg :P Kanske dags att uppdatera lite? Eller inte. Vet inte hur mycket jag behöver egentligen, men alltid kul att berätta positiva utvecklingar så why not! Det beror förmodligen på att jag har varit så pass upptagen med plugget (yes jag har återvänt till skolan, Oh mai god!) men också att jag inte har behövt skriva av mig sorgliga tankar som gör att bloggen har gapat tom några månader.

Hur som helst! För närvarande läser jag en massa om miljövård och försöker däremellan att marknadsföra min kurs som något man visst kan ha som merit i ens framtida arbetsliv, för mina päron. Det går väl sådär, men det skiter jag faktiskt fullständigt i.
I övrigt är jag supertaggad på att grensla träningscykeln här hemma om ett tag, för min dagliga rutin av svettlösande/energigivande aktivitet. När det blir varmare och mindre deppigt ute tänker jag snöra på mig dojjor och springa min bekanta runda som en galning istället.

Jaaaaaa, det var det mesta jag kunde komma på just nu. Vi ses väl igen om sisådär ett halvår kanske ;)

Gud så härligt med lite sol. Man blir genast så mycket gladare av ljus och värme. Det var ju fortfarande kallt som utav helvete men med en god inställning gör man kylan till motivation att röra sig snabbare. Så idag tog jag på mig dojjorna och gick till ica, postade en resegaranti (för att SL-bussen inte dök upp igår som utlovat, och jag fick ta taxi istället) och köpte hem agavesirap och pepparrotsfärskost, mumma! :D

 

Nu har jag mixat till en smoothie av banan, mango och ananas med lite allt möjligt i nyttig drinkväg. Det får bli mitt lilla mellanmål innan middagen!

 

Idag har jag varit utan godis, chips, kakor, glass osv. i en hel vecka!! A standing ovation, thank you very much. Jag kämpar på med fruktsallader istället och dricker mycket te & vatten. Sedan belönar jag mig själv med nytt självförtroende och att jag med gott samvete kan njuta av frukost, lunch och middagar - det är ju dem som gäller nu.

 

Snart får jag min lilla lön så jag kan köpa mig ett träningskort och då ska det banne mig bli ny styrka och uthållighet för denna kropp! Va redo säger jag bara. För kroppen kommer inte ha en chans mot mig, jag tänker ge järnet och ta upp denna fajt, for good.

Men samtidigt behåller jag i början lite sunt förnuft, istället för att hoppas på omedelbara magrutor om en vecka. Nää, inte för höga förväntningar, utan börja smått och träna lagom så att jag inte tappar viljan och drivkraften.

Jag såg på typ nyhetsmorgon att det blir lättare om man ställer om kosten först innan man kastar sig in på gymmet. Risken är att man kanske inte har byggt upp styrkan att fortsätta gå dit sen. Att det blir för mycket för kroppen på en gång. Man måste förbereda den lite innan. :)

 

- haha, är det någon som kommer ihåg den här snubben från Bruce den allsmäktige? Så jäkla hilarious varenda gång! "NEWS! Niiiiiuuuuuussss!"

 

Jobbigast på vintern är väl ändå att försöka hålla motivationen uppe. När det gäller allt möjligt faktiskt. Träning, skola, livslust - you name it.
Jag försöker ju äntligen göra något av mitt liv nu. Det känns som att 2013 kan bli riktigt lovande med studier, vägen mot ett körkort, egentjänade pengar, hälsa och t.o.m kanske social utveckling också. Det är mer mitt än någon annans år. Mitt liv, mitt ansvar, min framtid. Jag vet inte hur det kommer att bli. För sånt vet man ju aldrig. Men för första gången så hade jag en bra magkänsla när det nya året började. Fastän jag låtsades inför andra att jag tror det kommer ge oss stor otur (talet 13 ni vet).

Så vi håller tummarna för att motivationen inte ska svika mig nu när jag ska starta om på nytt igen, på flera sätt. Så hur ska jag hantera vinterns kalla, hårda utstrålning? Hur ska jag omvandla den till min fördel? Jag vill känna styrka, vilja att ta för mig och visa att jag kan!

Något tips hur jag kan få igång lusten att gå ut en mulen, kall, stilla ödedag och motionera? För än är jag ingen lyckans ost med träningskort. Träningen måste ske utomhus på långtråkiga promenader... Enda lösningen jag ser är att lura min hjärna.

Gröt är något jag väldigt ofta ser fram emot på morgonen. Det ger mig energi, mättnad, belåtenhet och är så enkelt att tillaga. Och så gott!

När jag upptäckte igår morse att skåpet gapade tomt av havregryn blev jag nästintill förfärad, haha. Jag vart ju tvungen att ha min sedvanliga frukostgröt!

Men jag fick helt enkelt nöja mig med två rostade mackor och mjölk.

Men idag tänkte jag banne mig inte äta något andrahandsval. Så med liv och lust kasta jag mig på cykeln till affären klockan 10 på morgonen (bara en sådan sak!) och kom sedan tillbaka med min kära gröt (+ mycket annat såklart, kan inte låta bli matvaror konstigt nog) i handen.

 

Alltså kände jag mig bara sååå tillfredställd när jag halv tolv äntligen dukade fram min gröt med äppelmos, knäckemacka med ost och färskpressad apelsinjuice. Vilken beslutsamhet! Vilken kämpe! Vilken lycka!

 

Sedan fick man ju dessutom lite motion på köpet. En bra start på dan.

Jag var ute och tog en lång promenad igår, då vädret inte var fullt så entusiastiskt som det verkar vara idag. Snön hade lagt ett lagom tjockt och vackert lager på alla ytor och jag befann mig i sagolandet, vart jag än vände mig. Det var som om jag knappt kände av kylan. Fast det gjorde jag lite senare istället. (Ansiktet var varmt och stelt när jag kom in i värmen igen). Funderade lite kring vad det är med snön som får alla att tappa andan några sekunder och utbrista en drös komplimanger, som om snön var en liten fé som kunde ta åt sig äran. Men det är ju bara fruset vatten tänkte jag. Små tusen kristaller på varandra. Det borde inte vara meningen att det ska se ut som ett målat konstverk. Snön finns ju egentligen bara till av en väldigt tråkig och oromantisk förklaring. När man ser det så, blir det plötsligt lite dött och tomt i själen.

 

Men varför tänka så? Det är ju mycket härligare att bli så där varm och go i hjärtat varje gång första snön faller. Man blir ju jämt så himla hänförd av allt det vita som plötsligt dyker upp när man vaknar nästa morgon och drar upp rullgardinen. Hänförd och uppslukad. Så väldigt fascinerande är det ett långt tag.

Tills halkan och kylan och den sabla kollektivtrafiken gör sig påminda. Och man ser inte ett skit, bilen går inte att starta eller köra rakt eller komma uppför en backe (vad vet jag, har ju inget körtkort).

Sedan glömmer man det jobbiga efter natten och blir lycklig igen av att se hela utsikten gnistra. Men sedan börjar det om igen när man kliver ut genom dörren.

 

Okej, lite förenkat så där.

 

Julen har ju också sin magiska påverkan. Många brukar ju säga "Vad vore julen utan snö?". Men kanske borde man byta plats på orden och fråga sig "Vad vore snön utan julen?". Och svaret skulle bli "inte ett piss". För det mesta i alla fall. Jag menar julen är ju det vi egentligen ser fram emot när vintern närmar sig. Hela den här hysterin och det galna spektaklet som återkommer varje år och nästan får en att skita på sig av spänning (och stress). Det måste ju betyda någonting.

Tänk dig att uppleva en vinter utan advent och kalendern på teve och den stundande julhelgen. Utan all förväntan och upphetsning. Skulle kännas ganska så tomt va?

 

Så det som vi saknar/gillar med snön är faktiskt kopplingen den har till julen. Signalen att julen är på väg. Förmodligen lite undermedvetet, eftersom många människor (barn) även kopplar snön med roliga aktiviteter.

Hur som helst vill vi ju bara ha tillgång till så många associaioner som möjligt under julafton. Och då blir det ensamt och med ens inte detsamma utan det vita landskapet. Inte lite girigt va?

Här drunknar vi i princip i de generösa julklapparna och festliga måltiderna som vi fyller huset med. Och så har vi mage att bli griniga över något så banalt och oförutsägbart som vädret. Har vi inte lärt oss att bara acceptera bortfallet av snön under alla dessa år? Det kommer och det går, i takt eller i otakt. Och det har inget som helst med den 24:e december att göra. Do I make myself clear? Ibland känns det inte som det..

 

Självklart älskar jag, precis som alla andra, när det är vitt på julafton. Det hör ju till i vårt känslosamma liv att göra det. Men jag vill gärna ha en förklaring också.

Jag tror kort sagt på en kombination av ett plötsligt uppdykande, skimrande ljusterapi och massvis med associationer till julhelgen. Och resultatet blir helt enkelt glädje.

Rutiner. We can't live without them. Det är typ mitt senaste påfund och inte direkt något nytt för andra människor. Men det blir med ens ganska tydligt hur sant det är när man tvingas in i en vardag utan plikter och bestämda klockslag. Timmarna flyter in i varandra och hela kroppen drabbas. Fysiken och psyket. Bara negativt.

Nu är det slut på det. UPP kl 9 varje morgon, äta lätt frukost, typ läsa tidning eller whatever. Tvätta sig, borsta tänder, kläder och iväg på promenad. Somna innan elva typ.

Jag hoppas att det ska väcka lite liv i mig, skapa en ny mening som hyllning till att jag faktiskt andas. Inspirera till vettiga aktiviteter osv.osv.

Usch, det känns så jäkla klyschigt, men viktigt att inte bli nedstämd av nedstämdheter under denna tid. Måste bli pigg och taggad på nästa års potentiella pluggvardag. Gäller att komma in i gängorna, eller vad man nu säger.

 

Sedan har jag såklart inte följt upp min stackars bakplanering, men what to do lixom när man inte ens har några slantar för att köpa sig mjöl, ägg och mjölk.

Känns inte som världens nyttigaste tidsfördriv heller. Speciellt eftersom friskiskortet löpte ut för några veckor sedan = ingen annan träning förutom dagliga promenader. Känns alldeles för sorgligt att grensla vår gamla spinningcykel här hemma. Alldeles för sorgligt och patetiskt.

 

Hmm, visst på lite dåligt humör. Var nog inte meningen, men säkert bara bra att släppa ut lite emotions. Inför den enda som finns här och "lyssnar", bloggen.

 

Tack för mig.

Alldeles strax börjar Dobidoo (stavning?) och konstigt nog har jag blivit beroende av det programmet. Det känns nästan lite skämmigt, för det är inte direkt något en ungdom borde sysselsätta sig med en fredagskväll haha... Men så är jag ju lite speciell oxå ;)
Iaf har jag insett att det är ett av väldigt få program där jag faktiskt börjar skratta rakt ut ibland.
Andra underhållningsprogram som lägger på fejkade skratt brukar ha motsatt effekt på mig. Det är endast störande.
Det faktum att dobidoo även är ett renodlat svensk program på SVT (omfg!) är lite omtumlande.. Sedan när blev jag så vuxen och tråkig att jag förlorat all TV-sence vad gäller bra kanaler?
Nä då, I'm still the same, not to worry! Ni kan ge er fanken på att jag hela dagarna sitter som fastklistrad framför tv3 och kanal5 m.m. Dobidoo och andra sådana pluttprogram är bara undantagsfall.

Hmm, undrar när På spåret börjar förresten?