Skriveriet

Jag trodde ett tag att jag faktiskt ville bli författare när jag blev stor. Precis som jag kände mig säker på att jag ville rädda världen efter någon knäppt ihopstyrd och högst ifrågasatt utbildning. Men sedan och plötsligt går det inte att lita på magkänslan längre. Tveksamheten infaller sig av någon outgrundlig anledning. Så har det alltid varit. Jag har bestämt mig för något helhjärtat och verkligen sett framför mig hur bra det skulle passa mig, när något annat (antagligen min otåliga, rastlösa, uttråkade sida) sätter käppar i hjulet. Då drar sig snigeln in i det bekväma skalet igen. Där är det varmt och tryggt... en sekund. Sedan snurrar tankarna igång igen: Jaha, vad ska jag då göra med mitt liv?

Det lugna huset stressar mig med sitt lugn. Det är inte längre tyst och skönt på ett bra sätt. Jag är inte längre avslappnad. Väggarna hämmar min framtidsvision och det pågår ett evigt tvivel av min beslutsförmåga innanför skallbenet.
Det enda jag vet är att allt är osäkert. Det enda jag kan göra är att skriva om hur osäker jag känner mig. Återigen är det lugnande för stunden men när inlägget är publicerat går ridån upp igen och det är dags att framföra akt två av teaterdramat "Fast på ruta ett men jag låtsas som ingenting".

Vill jag skriva? Kan jag skriva? Vill jag ge mig på att förbättra världen till en hållbar plats om 50 år? Kan jag åstadkomma detta?
Blott frågor. Det skulle sitta fint med några svar emellanåt. Kanske är det dags att bli troende? ? ? ?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0