Har lugnat ner mig lite nu. Tur är väl det, annars skulle de bli tvungna att föra mig till ett mentalsjukhus, huh! Jag tycker fortfarande att mina päron borde komma på en bättre lösning än att bara skrika åt varandra och sedan pussas som om ingenting har hänt. Självklart VET jag att det är svårt, jag menar jag märker ju det på dem. Pappa tvekar innan han säger puss till mamma och deras läppar möts snabbt i en halv sekund. Men varför göra sig det bekymret? Särskilt framför mig! De kan väl inte vara så dumma att de tror jag är helt blind för allt som händer?! Ärligt talat skulle det varit lättare för mig om de bara satte oss barn ner och snackade om problemet som uppenbarligen finns och känns i luften. Men tyvärr tror jag de är allt för envisa för att lyssna på någon utanför deras relation. Jag säger tyvärr eftersom det förmodligen är deras enda räddning. Utan en objektiv syn på saken är man dömd att misslyckas. Och jag vill inte se de mer osams än jag såg de iförrgår. Jag vill att de blir glada om det så betyder att de måste separarera på sig. Allt är bättre än det här. Allt är bättre än den tryckta stämningen som fyller ut varenda tomhål och till slut sprängs när det blir för mycket. Tråkigt nog sker detta oftare än någonsin nu. Tiden som går mellan striderna, för att läka de nya såren som har uppstått, blir allt mer kortare innan nästa utbrott tar vid och de färska såren rivs upp på nytt... Så här kan jag inte leva! Det är omöjligt. Detta påverkar mig mer än vad de tror, vilket säkert är ingenting för de kan bara tänka på sig själva.

Jag borde egentligen fortsätta på min uppsats om politisk historia (blääää) under efterkrigstiden i Sverige men jag är allt för upptagen med att begrunda mellankrigstiden som för tillfället råder här hemma och invänta nästa anfall...

Nu är jag absolut säker på att det är över och jag vill att det tar slut så fort som möjligt så att jag slipper lida och plågas! jag vill inte höra talas om några falska förhoppningar längre, eller ens själv inbilla mig att det kommer ordna sig.

Men jag mår så dåligt av detta och det värsta är att de inte kan förstå det. Hur mycket de gör illa mig genom att vara så ytterst egoistiska att det inte är sant! T.o.m när jag tar mod till mig och försöker berätta hur mycket det tär på mig, så börjar de att försvara sig när det enda jag vill är att de ska sluta prata. Jag vill inte höra mer! Jag vill att de ordnar sitt privatliv i lugn och ro och helst inte när jag ligger hemma, är sjuk och måste lyssna på allt de säger! Jag har heller ingen att prata med, min närmaste kompis bor långt borta och jag känner mig inte redo att anförtro henne om detta än. Jag önskar att jag fortfarande hade mina gamla kompisar och kunde släppa loss alla känslor som jag tvingas hålla in hela tiden. De bultar och spränger och vill ut men det finns ingen som kan höra på, ingen som verkligen är som jag och skulle kunna förstå mig på riktigt. Isåfall får jag bara lust att springa härifrån och skrika så högt jag kan och det skulle jag säkert ha gjort om det inte var för att jag är sjuk, måste tänka på min röst och bli frisk så snart som möjligt till skolan. Det känns som om hela världen ligger på mina axlar, det är för tungt för en flicka i min ålder att bära. Jag är säker på att jag kommer gå under om jag inte får någon hjälp snart. som tur är är jag inte ensamt barn. jag och min syster står tillsammans i det här och fastän jag ofta tänker på hur mycket bättre det hade varit utan henne, så är jag så tacksam för att hon finns. Jag skulle må mycket sämre utan henne, det vet jag.

Så ikväll ska vi stå upp för varandra hoppas jag så vi slipper må så här dåligt!

Hej mitt nya liv som bara består av plugg plugg å...plugg! jag längtar så mycket till helgen för det innebär att man får en dyrbar minut att pusta ut jämfört med alla hundratals timmar som man ägnar åt skolan.. det känns bara som man lyssnar och inte gör ngt där nu för tiden. men det kanske är normalt i början av terminen, vad vet jag? aja, man lär sig iaf att uppskatta helgen mer nu, även fast det enda man gör är typ sover. men vadå? det är faktiskt så jag visar min uppskattning! men det vet ju inte pappa om... han tror jag inte bryr mig om dagarna eller nått. Han anser det underligt att ingen unge i min ålder stiger upp klockan åtta på en lördag, äter frukost med familjen och sticker ut i det vackra (?) vädret för att gå på äventyr.. Hm, ja det är ju verkligen så det funkar i dagens läge pappa.
nä, jag föredrar att dra mig i sängen på morgonen/dagen och äta i stillhet samt slötitta på teve. det är typ himmelriket för mig. och alla är olika och det var ju bra sista gången jag kollade, so who cares?

idag var det iaf min namnsdag och det var ja glad för. fick bananasplit och mums mums, som jag inte har ätit på evigheter. yey! nu går jag tillbaka till helvetet, vi syns på andra sidan.

Ett sent kvällsinlägg innan jag hoppar i sängs. Jag har känt mig extra sugen på att blogga, kanske för att jag älskar att skriva av mig och dela med mig av mina upplevelser, fast utan att behöva prata. Det är skönt att slippa människor som ifrågasätter en innan man har berättat färdigt och i bloggen kan jag bara njuta av att ngn där ute lyssnar till mina ord utan att säga emot. Det är jag nämligen ganska van vid här hemma...

Idag känner jag mig nöjd med mitt arbete. Jag har varit duktig och joggat i ***** spåret för att träna upp mitt ben och förhoppningsvis lyckats bli av med något onödigt fett. Jag är inte besatt av vikt och bantning, men om jag får en chans att forma min kropp lite så tackar jag naturligtvis inte nej till det!

Till slut vill jag säga att jag verkligen älskade BBC serien om Jane Austens Förnuft och känsla. Sista delen gick precis och den var så bra! Jag kanske borde läsa boken t.o.m? ;)

GOD NATT!

Nu är de igång igen...

Jag vaknade tidigt till ljudet av röster nerifrån. De var dämpade och lite avlägsna men av tonfallet att dömma förstod jag att de bråkade. Om vad visste jag inte än. När jag sedan uppfattade ord som dammsuga och hjälp visste jag vad som hade triggat igång de. Mamma nämnde förut till mig att hon ville anställa städhjälp här hemma för att underlätta arbetet för pappa och henne. Jag förstod henne faktiskt. Men lösningen skulle även orsaka nya problem. Det här med pengar är en väldigt svag punkt för pappa. Jag tror inte han vill erkänna att han är en man som är beroende av hjälp, eftersom det på något sätt skulle sänka hans värdighet som man och få honom känna sig otillräcklig. Han är alldeles för stolt för att visa sig "besegrad".

Jag blev inte direkt chockad när jag hörde de nere i köket, för jag vet ju att de sällan kommer överens med varandra, de har för olika synpunkter på allting och båda är väldigt envisa, speciellt mamma som aldrig tycks kunna förlora en fight. Dessutom har jag bevittnat flera andra bråk tidigare, så det var ingen nyhet.
Jag var mest orolig för att min syrra skulle bryta ihop och börja gråta, för hon är väldigt känslig när det gäller gräl mellan mamma och pappa.

En stund låg jag tyst i sängen och försökte mig till att läsa en bok, men deras privatliv tog sin väg in genom min dörr ändå, så att det blev omöjligt att ignorera. Jag bestämde mig för att gå ner och göra mig frukost så skulle dem kanske inse att jag var vaken och hade hört dem bråka. Men det tycks inte ha någon påverkan på mina päron, tråkigt nog. De glömmer att det är oerhört jobbigt för deras barn att lyssna på när de grälar.

Jag önskade bara att de kunde göra upp till sist vem som skulle få vinna, när mamma plötsligt drog äktenskaps-kortet. Du vet det där när hon "hotar" med att pappa måste välja mellan  henne och något annat. Hon vågade t.o.m föra skilsmässa på tal, vilket gjorde att jag för första gången hajade till lite. Tänka sig att mamma inte drar sig för något, det känns ganska dumt och riskfyllt. Pappa känner sig ofta besvärad i den situationen och vet inte vad han ska säga riktigt. Men han borde trots allt veta (efter alla dessa år) hur mamma fungerar. Han borde kunna lirka henne till förstånd, men jag tror att han inte orkade göra det denna gång. Han var för trött för att bry sig på allvar.

Jag fick också nog och satte på teven för att sysselsätta mig med ngt. Men det funkade ju självklart inte när pappa kom in med dammsugaren och aggressivt började städa vardagsrummet. Så jag flydde upp på mitt rum och nu sitter jag här för att frigöra lite av mina känslor. Det är inte så bra att trycka undan de anser jag.

Ibland tänker jag ändå att skilsmässa vore det bästa för oss alla. Mamma och pappa är för olika och de borde ha insett det mycket tidigare. Men något hindrar de från att faktiskt ta det steget. Det kan vara att de inte vill såra oss barn, eller att pengarna är ett stort problem när man ska dela upp alla tillhörigheter och skaffa ny bostad. Kanske vill de inte bli det stora samtalsämnet bland alla vi känner. Det finns många teorier.
Men sedan när stormen har lagt sig och de har kommit till ngn sorts komprimiss eller bara avslutat bråket utan några resultat, tänker jag för mig själv att allt kommer gå tillbaka till det normala och att de förmodligen aldrig kommer att skiljas, att det har varit de två så länge - varför skulle det plötsligt ta slut nu?
Ända tills nästa stora gräl såklart. Då blir jag lika säker på att jag vill ha de skilda.

Tills dess återstår bara väntan, i form av en tickande bombinställd klocka...

När man väl har fått försmak för den här tidens historier blir det liksom svårare att fortfarande uppskatta flyktiga och ytliga romaner som man gjorde förr. Man saknar det vackra språket. Man saknar t.o.m känslan av besattheten. Det är som en drog. Man blir beroende av 1800-talet och håller fast vid böckerna vart man än går, för att man ska känna sig trygg. Man dras tillbaka i tiden och fastnar där på ett nästan illavarslande sätt.

Galen kärlek som gränsar till vanvett. Så beskriver jag bäst grunden till alla extrema känsloutfall i boken. Det låter lite läskigt, men det var nog Emily Brontës avsikt från första början. Hon ville berätta om den ack så mörka sidan av kärleken, som inte alltid är så självklar. Framför allt svartsjukan, som här framstod som oerhört farlig, ja t.o.m dödlig.

Samtidigt som denna bok handlar om en mans ovilja av att släppa taget kommer även ni som läser romanen att finna er helt uppfyllda av såväl boken som dess generation och det kan inte alltid uppfattas till ens fördel. För min del gick det så långt att jag t.o.m önskade leva under den tidens skriverier. Men min otillfredställda vilja blev, som ni säkert förstår, aldrig besannad.
Istället kanske jag har turen att få leva ut den drömmen i egna författade romaner i framtiden. D.v.s, om jag ens besitter den sällsynta förmågan att skriva såsom systrarna Brontë.

Författarinnan lyckas måla fram personer och omgivning utan att beskriva dess drag allt för mycket.
Personernas känslor är väl genomtänkta och oklanderligt framföra i de rätta stunderna. Karaktärernas uppförande utifrån deras situationer framstår faktiskt som verklighetstrogna, fast frågan är egentligen hur ofta i livet dessa moment uppstår.
Därför är jag ganska så säker på att författarinnan måste ha haft en stor dos fantasi med sig under skrivandet. Jag tvivlar på att hon själv hade upplevt allt det besynnerliga som trädde fram i boken.

Emily Brontës skrivteknik är ovanligt modern med tanke på den tidens principer och strikta inställning. Tack vare balansen mellan gott och ont, kärlek och hat flyter berättelsen på bra och gör den väldigt lättläst. Detta lockar nog de flesta av nutidens läsare, skulle jag kunna tro.

---

Mina personliga åsikter om Svindlande höjder:

Boken var ruskigt bra! Jag var tvungen att slita den ifrån mig för att inte läsa ut den på bara några få dagar.
Skildringen av en mörk kärlekshistoria och när tragedi möter komedi gjorde att jag omedelbart gav vika för boken. Känslan av frustrationen som vällde upp inom mig bidrog också till min besatthet att fortsätta läsa. Jag blev så fäst vid boken att jag fann ett behov av att läsa om vissa gripande delar igen. Dels för att jag inte hade någon annan bok till hands men också för att jag inte kunde låta bli. Så ter det sig alltid när jag har fattat ett speciellt tycke för en bok.

Jag kan inte lovorda denna bok mer än nog. Men det finns inga exakta ord som förklarar varför just du borde läsa boken. Så därför är det upp till dig om du vill ha en "once in a lifetime experience" eller inte. Eftersom Svindlande höjder är den klassiker den är, så föreslår jag alla att göra en tripp till bokhandeln och köpa den. Eller för all del låna den på biblioteket. Du kommer inte att ångra det!

Hej min rara kära lilla blogg! Jag scrollade igenom alla mina inlägg och plötsligt märkte jag att inget av de är normala! Whats up with that?!
Så jag tänkte nu göra ett då jag inte gnäller eller bitchar mig som vanligt hehe ;)
Skolan har börjat, whohoo! Ser verkligen fram emot allt plugg! Okej, nej. Det här funkar inte. Jag klarar inte av att vara falsk på en blogg, där äkta känslor är syftet med allting!
Jag känner mig ibland lite duktigare på att träna mitt ben, hålla mig ifrån sötsaker (tro mig, de finns ÖVERALLT!) och lägga mig (och inte teven) i första hand. Ska göra ett löfte att försöka lägga mig innan 10 varje kväll från och med nu. Vi får se hur det går. Jag kanske återkommer med något slags resultat...

Åter igen vill jag inte låta ännu en bra bok slippa mellan fingrarna. Istället vill jag fortsätta minnas allt som sades och människorna som gjorde så stort intryck på mig. Inte heller vill jag glömma bort den lite vemodiga, ironiska tonen som starkt följde igenom de flesta konversationerna.

Nu har jag alltså kommit till slutet av mitt senaste "byte" - kan man kalla det eftersom dessa romaner är som en slags föda för mig. Boken Hustrur och döttrar går i samma fotspår som Jane Eyre när det gäller traditioner, klasskillnader och självklart relationer. Inte så konstigt att jag kom att uppskatta den förstnämnda lika mycket som den senare. En tydlig likhet de emellan var ju såklart att båda valde att prioritera vardagen som dess grund, eller vad man ska kalla det. Man fick alltså följa med i det lilla livet som sker varje dag. Skillnaden var istället att författarna använde olika sätt att behandla sina karaktärer i sina respektive berättelser.
I båda så framträdde det en klar huvudperson, men i den ena så handlade det samtidigt om flera personer på en gång som delade med sig av deras liv. En viktig punkt i detta var att alla dessa människors liv var förenade med huvudpersonens på ett eller annat sätt. Därav bildades en snygg röd tråd som band ihop alla relationer med varandra.

I den andra boken kunde man skilja rollfigurerna åt, eftersom vissa inte hade något att göra med andra. I Jane Eyre fanns det dessutom ännu mer fokus på huvudinnehavaren än det som låg på oskyldiga lilla Molly Gibson i Hustrur och döttrar. Allt som inträffade behövde nödvändigtvis inte röra Molly i ryggen. Trots det lyckades hon på något sätt ändå bli indragen i de flesta draman som utspelades, godtrogen som hon beskrevs som i boken. Jane Eyre däremot framhävdes som en mycket starkare personlighet och vann därför större respekt, till god användning mot dem som ville komma åt henne.

Så det skiljer verkligen mycket mellan dessa karaktärer, kan man väl säga. Den ena stark, den andra svag. Men samtidigt delar de varandras, ibland bristande, fördelar. Mollys sinne för medkänsla visar sig även hos miss Eyre. Liksom pressen från samhället och familjen som faller på de båda och som avslöjar deras goda vilja i livet. Jane har dock inte samma blinda förtroende som Molly ständigt bär på. Däremot så är båda flickorna bevisligen de rätta att kunna lita på, en egenskap som ej används av de på samma sätt i böckerna med tanke på ägarnas faktiska olikheter.

Jag rekommenderar varmt Hustrur och döttrar. Den innehåller spänning såväl som en del humor och intressanta, passande tankesätt från den tidens generation.

Boken har blivit till en miniserie på BBC som jag troget har följt på youtube.
Bilden ovan är tagen från google och visar rollerna i tv-serien. Molly sitter i vänstra hörnet.