Nu har jag precis avnjutit en god lussebulle och lite glögg :) Julklapparna är fixade till slut, men det blev inte riktigt som jag ville. Planen var att ge bort små korgar med små saker i till farmor och mormor i år. Men för det första var det väldigt svårt att hitta korgar ens. Sedan finns det ju så mycket små saker att välja bland, fast samtidigt inte något som passade (jag är perfektionist om ni inte har fattat det ännu). Så nu fick jag skippa korgarna och ta nått annat.
Sedan känns det som om jag hela tiden köper samma klappar år efter år. Men det kanke bara är min släkt som är dålig på att önska sig nya roliga saker...
Hur som helst ska jag nu försöka slå in paketen som ännu inte är inslagna av affären. Men tejpen verkar vara spårlöst försvunnen :O Å detta får inte hända dan före doppare-dan !!

Kanske tar mig en till bulle då..

Mysig förmiddag idag tillbringades med farmor och pappa i täby centrum för att julklappshandla åt mig och andra. Jag hittade faktiskt det jag behövde: en liten plattång (hoppas den inte är sämst bara för det) en svinborste för mitt känsliga hår och en till bok i serien om Rebecca Bloomwood ;) Kan ju inte hålla mig borta från shopping i böckernas värld iaf. Trevlig läsning då (om) jag hittar någon tid till det.

Just nu känns det ju som om jag vill explodera, eller åtminstone slippa ta hand om allt plugg jag har. Men det känns säkert mycket mer än vad det är. Jag har en tendens att uppfatta jobbiga saker mycket mer... ja jobbiga. Det har nog mycket med prestationsångest att göra. Jag bli aldrig nöjd med vad jag åstadkommer och därför vill jag inte ens ta tag i det, för jag vet hur besviken jag kommer att bli på mig själv.
Önskar att jag inte hade så stora krav jämt...

Men jag tycker fortfarande det är alldeles för mycket arbete vi får, för att vara den sista veckan innan jullovet, att ha matteprov, samhällsredovisning i något jobbigt ämne, svenska krönika om alkohol och en religionsuppsats inom kristendomen... Jag drunknar i allt ansvar jag tvingas ta på mig...

Men nu tänkte jag sätta på lite härlig julmusik så kanske jag bli lite piggare på några mattetal! Wish me luck!

Höstterminen i trean har helt klart varit värst av de alla. Och den är inte riktigt slut än. Nej, vi ska ju också kunna fylla de sista två veckorna med så mycket arbete som möjligt, så att eleverna är nedbrutna lagom till julafton...
Jag fattar inte. Var det endast mina förväntningar på trean som avgjorde att jag uppfattade denna termin så helvetisk? Eller ligger det något i att folk glömmer eller medvetet struntar i att förvarna gymnasieelever om att trean är värst. Tänker dem: "Vi försköner trean rejält så att de inte känner för att ge upp redan under tvåan"?
Det kanske bara är jag som är superkänslig och inte hanterar stress särskilt bra. Om du inte kallar att vrida sig likt en galning på golvet, gråta obehärskat, slänga saker och skrika i kuddar som normalt beteende. Det gör iaf inte jag. Men det är inte ofta som skolan är villiga att göra något åt saken. Deras åsikt verkar vara att det är mitt bekymmer om jag får en psykisk störning till följd av deras obönhörliga system.
Jag får bokstavligen talat inte någon tid över för att andas. Astmabarn som jag är måste jag hämta ut mediciner regelbundet men på sistone har ju skolan (och bristen av pengar måste medges) stått i vägen för dessa planer, så de senaste dagarna har jag fått kämpa lite extra med andningen.

Det är bara så sjukt att jag måste stå ut med det här. Jag kan ju inte be någon att göra det åt mig och klagar man hos någon lärare får inte mycket mer än bara en suck och en uppmaning om att planera bättre tillbaka. Jag är så trött på deras attityder! De verkar tro att jag faktiskt vill komma till dem och be på mina bara knän om att flytta upp datumet på ett prov eller en inlämning. Men då har jag lite fräscha nyheter att komma med: Jag vill inte! Det står inte direkt högst upp på min önskelista att behöva vädja till lärares ej existerande välvilja. Det är inte heller så att jag inte har försökt fundera ut hur jag skulle kunna lägga upp plugget smartare. Flera. Hundra. Gånger.

Men som sagt. Det går inte att komma ifrån. Jag bara önskar att någon hade berättat för mig hur jävlig trean faktiskt var, så jag åtminstone slapp denna oväntade press, som jag kunde ha laddat upp någorlunda inför under sommaren som var.
Sedan ska man hålla på och tänka på massa andra saker också. Vidare utbildning eller sabbatsår. Ord som får mina öron att blöda för jag vill inte tänka på vad som händer i framtiden. Jag vill bara stanna i nuvarande ålder - minus all skola. Det skulle vara paradiset för mig.