Så kommer äntligen det allra första inlägget. Alla måste ju ha fattat att det förra inte var det första. Det var ju endast presentationen. Men till något helt annat.
Japp, detta inlägget kommer jag att dedicera till en bok jag har läst. Ni kanske känner till den. Nej det är klart att ni inte har! Jag har ju inte ens sagt vilken bok det är.
Men det avslöjar jag nu: Syskonkärlek av Katarina von Bredow.
Surprise.

Ja, jag vill alltså ge en stund åt denna bok. Det är väl lite annorlunda att tillägna ett inlägg åt en bok, men å andra sidan är ju boken annorlunda, så det behöver inte betyda något annat.
Innan jag hade läst denna bok, innan jag visste vad den handlade om trodde jag förstås att den var skriven i samma stil som de andra böckerna av Katarina von Bredow. Jag tänkte att det var en vanlig bok om...kärlek.
Visst, syskonkärlek är ju inte vanlig kärlek, men ändå så visste jag inte mer om boken än vad som stod på baksidan och vad förklarar baksidan egentligen? Nej, jag tog för slutsats att denna bok var ännu en typisk historia om smålöjlig och en ganska oseriös förälskelse. Jag hade ju aldrig kunnat drömma om att den var något annat.

Så lånade jag den från bibblan. Jag tänkte att den låter ju ganska intressant, så varför inte? Jag har ju redan läst de flesta av Katarina von Bredows böcker.
Denna dag jag lånade boken råkade vara den 19/12 vilket innebar julavslutning. Direkt efter jag hade fått mina betyg och gnällt lite om några ämnen som jag inte var nöjda med, åkte jag och morsan hem. Men morsan ville göra något ärenden i centrum så vi åkte dit först. Av en slump så gick jag in i bokhandeln och kollade lite vid min avdelning, läslus som jag är. jag såg samma gamla böcker som alltid framför mig, inget nytt. Jag letade inte efter något särskilt, men kommer ihåg att jag ändå tog ner just Syskonkärlek från bokhyllan. Samma sak hade jag gjort säkert hundra gånger, men aldrig kommit nånstans med den. Morsan frågade om jag kanske ville ha den som julklapp och visst, varför inte tänkte jag. Det kan ju vara lite rolig tidsfördriv i brist på att göra något annat. Men som alltid med mina böcker läser jag ut dem på ett kick och sedan får de bara stå och skräpa och samla på sig massa damm i bokhyllan. Man rör dem liksom aldrig igen.
Onödigt, tänkte jag.

Morsan tog upp sin mobil och ringde till biblioteket. Jo, boken fanns där. Syskonkärlek låg där och väntade.
Så vi gick dit bort och jag fick känna på boken i handen. Det var ganska trevligt, tänkte jag. Jag kunde bli en sån där som går och lånar böcker på bibblan varje vecka. Som hon i boken Mathilda.
Innan vi gick ville jag ta en titt på mangahyllan också. Den var inte så fullproppad som jag hade trott, men visst fick den mig att stanna upp för en liten lässtund.
Morsan ville dra tidigt, så jag fick släpa mig därifrån.

Redan när vi kom hem tyckte jag det var dags att börja läsa. Jag hade ju ändå inget annat att göra.
Så läste jag. Och jag läste och läste och läste och läste. Jag slutade inte en enda sekund. Jag var helt enkelt tvungen att fortsätta läsa. Jag kunde bara inte släppa ifrån mig boken. Jag glömde allting omkring mig. Inget existerade förutom Syskonkärlek.
Jag kunde inte tro det. Jag hade aldrig kännt en sådan samhörighet som med denna bok. Jag låg där och läste och jag fattade ingenting. Jag fattade ingenting. Hur kunde en bok ha en sådan inverkan på mig. EN BOK!
I bara några timmar var jag i min egen lilla värld. Ingen eller inget kunde nå mig. Det kändes som om jag inte fanns. Tiden hade stannat och den fortsatte inte förrän boken var slutläst. Då fanns jag igen. Då vaknade jag upp ur min läsarkoma. Då förstod jag.

Jag förstod hur tagen jag faktiskt hade blivit. Plötsligt blev jag nedstämd. Jag ville fortsätte läsa. Jag ville försvinna igen och återvända till min egen lilla värld. Där hade allt varit perfekt. Då var jag i drömmen.
Nu var jag i verkligheten. En plats jag inte längre gillade.

Jag ville inte släppa taget om Syskonkärlek. Jag ville göra något mer med den. Vad som helst, bara jag inte hade behövt släppa den. Jag ville att tiden skulle gå tillbaka så att jag kunde läsa om den igen. Jag ville gå direkt till Katarina von Bredow och fråga varför? Varför blev det så här? Varför lånade jag din bok?
Jag ville nästan spola tillbaka tiden rejält så jag inte längre skulle behöva låna boken och upptäcka allt som fanns.

Men det gick inte. Jag hade läst boken och nu fanns det inget mer med det.
Jag hade läst boken och jag hade fattat varför jag hade blivit så upprörd över allting. Syskonkärlek hade varit mitt liv, då den fanns. När den inte längre fanns, kändes det som om mitt liv hade tagits ifrån mig. En del av mig var borta. En del av mitt hjärta fanns inte längre. Den fanns nu istället i Syskonkärlek. Och det hade blivit ett hål i hjärtat av saknad.

Det går inte riktigt att beskriva denna bok så att man förstår. Den enda som kan förstå hur jag kände mig är den person som sitter och skriver detta inlägg just nu.
Syskonkärlek fick mig att gråta. Den fick mig att sörja och den fick mig att sakna. Just varför är svårt att förklara. Inte ens jag kan det.. Men det jag kan säga är att jag har läst den bästa boken i mitt liv någonsin. Och det kommer jag aldrig att glömma.
Syskonkärlek kommer jag aldrig att glömma.