Skolan tog min själ
Efter en rätt ut sagt helvetisk vecka så är det äntligen helg. Då får jag lov att andas ut en hel kväll åtminstone, innan jag måste återuppta skolarbete. Jag har ju inte uppdaterat på ett tag, men jag kanske borde informera dig om att det har varit en hel del press på sistone.
Från att ha gått från typ inget plugg och flera timmar framför teven etc. så blev jag tvungen att göra en helomvändning av min vardag och verkligen använda tiden hemma åt skolan. Någon gång blir det väl ändå dags att göra detta, så jag antar att det var lika bra... Men det har inte varit lätt alls.
Jag är seriöst inte van vid att lägga ner så mycket kraft på skolan, men jag var ju så illa tvungen. Och ändå räckte inte detta.
Jag har stressat upp mig som en galning, tagit en dag från skolan för att vara hemma och skriva redovisningar, verkligen pressat mig själv till resultat och ÄNDÅ var det inte tillräckligt.
Jag förstår inte! Jag fick aldrig någon förvarning om att trean i gymnasiet skulle vara så jävla jobbig! Ämne på ämne på ämne; allting klart på en och samma vecka. Hur tänker lärarna?! Kommunicerar dem ens med varandra? Fattar dem inte att man inte kan arbeta hur mycket som helst utan att kroppen lägger av och man kanske faller ihop eller något liknande? Fattar dem inte att man inte kan lägga ner sin energi på tre olika saker samtidigt: resultatet blir ju bara halvdant på samtliga då!
Jag blir så frustrerad för jag känner mig så hjälplös. Det finns inget jag kan göra åt saken. Alla kommer ändå bara säga åt mig att hålla ut, bita ihop och kämpa mig igenom det sista året. Sånt vet jag redan och det har jag ingen nytta av!
Denna veckan hade jag...
- SAM-redovisning om maskrosbarn: Inte klar!
- Naturkunskap och Svenska C tal: Hyfsat klar.
- Redovisning om filmanalys: Klar med nöd och näppe.
- Projektarbetsdag på dagis med ett eget upplägg: Klart, men med brister.
Så du kanske märker hur mycket krav som ställs på dagens gymnasieelever. Och det är inte okej! I can only talk for myself, eftersom andra kanske inte är lika känsliga för stress som jag är: Men jag höll nästan på att dö av prestationsångest!
Det känns som att jag kvävs. Jag vet att nästa vecka säkert kommer att bli lika jobbig. Och veckan därefter! Det tar aldrig slut... Tur att man iaf har en del vänner som känner likadant och som kan lida tillsammans med en <3
Grattis Jävla Fars Dag
Det är ju fars dag idag, det har väl ingen lyckats undgå. Och min familj, som är den mest konservativa på hela jordklotet (de skulle självklart förneka detta) har aldrig kunnat göra saker annorlunda än vad traditionen säger. Därför upplever jag att jag knappt får något utrymme att andas när min kära mor kräver att jag genast grattar min stackars fader, fast de mycket väl vet om att jag alltid velat göra saker på mitt sätt och att det inte direkt hjälper att de ger mig skuldkänslor eller säger åt mig vad jag ska göra - alla bra föräldrar vet ju att det bara ger motsatt effekt på barnen!
Samtidigt har jag (som alltid) skolarbete upp till axlarna, så att jag nästan drunknar i dem, MEN jag tar mig ändå tid att göra ett fint kort och gå ner till ica och köpa en bit choklad (observera som sagt att jag själv gjorde kortet och att jag själv gick ner till ica - de andra köper alltid kort och tar bussen: Vem är det då som är lat och oengagerad?)
Dessa fina presenterska jag ge till pappa vid middagen. Det är så jag föredrar att göra saker, eftersom jag inte är särskilt pigg på att vara glad och konversera kl 8 en helgmorgon.
Och ändå räcker inte detta. Jag förväntas göra allting på deras sätt, fastän det inte är ofta som dem hjälper mig på rätt sätt när jag ber om det!
ARGHHH!! Nu sitter dem där nere och är alla sura på mig... Varför ska dem alltid göra så stor grejj av det hela?!!??!?!
Nu har jag slösat min extremt dyrbara tid på att skriva blogginlägg istället för att arbeta, hoppas de är jävligt nöjda nu..
Insikter
Jag tänker hedra mina sår, inte slicka dem.
Varför skulle det vara mer synd om mig? Förvisso har jag haft det väldigt tufft under majoriteten av min ungdom. Men är det skäl nog att betrakta mig själv som en svag individ? Var det inte för det mesta yttre faktorer som bidrog till mina nederlag och drog ner min själ i smutsen?
Varför ska tillfälligheter och slumpen avgöra vilken personlighet jag besitter? Jag har ju alltid varit samma människa, trots vissa förändringar i livet. Visst kan jag ha mognat med tiden och utvecklat mina förmågor eller mina brister för den delen, men varför skulle den jag är ha påverkats av detta?
Jag förstår inte. Varför har jag varit så omedveten om min felaktiga bild av mig själv? Varför har jag trott mig vara sämre bara för att dåliga saker har råkat kräva utrymme i just mitt liv?
Innan har jag påstått att mina plågare endast gjort mig starkare: "What doesn't kill me, only makes me stronger." Men har jag själv nånsin trott på dessa ord?
Aldrig.
