Tog en paus från pluggläsandet (som jag gör varannan minut) för att få utlopp för mina kliande fingrar. Det är svårt att sitta still framför datorn utan att vrida fram och tillbaka på stolen eller göra något med händerna. Det finns tre alternativ för den senare: a) mat-till-mun-rörelsen som inte bör överdrivas b) hand-i-håret-rörelsen som tillför lite extra fett till topparna eller c) skriva ett blogginlägg om vad som helst. Eftersom jag redan har valt alternativ a och b åtskilliga gånger är det väl dags att pröva c. 

 

Sååååååååå, jag har insett hur jobbigt det är att läsa något om det är mycket kvar av det kapitlet. Det är mycket enklare att börja från slutet och läsa tillbaka i texten. Inget som ska rekommenderas dock för det kan aldrig ge någon större förståelse, men det är jävligt mycket skönare.

 

Jag hade ett litet ryck efter frukosten att jag skulle baka nyttiga havre- och russinkakor (för att klara av plugget). Jag hade kommit till sista steget i bakandet, eller nästsista för plåten var ännu inte i ugnen, när jag insåg att mina russin var puts väck! Faaaaaaan vad jag blev arg och ledsen och alla känslor på en och samma gång. Jag kunde ju inte äta havre- och russinkakor utan russin!! ARGHGHGHHH! 

Ett tag efteråt förstod jag ju vad mitt lilla utbrott egentligen berodde på (en speciell vecka kan vi kalla det) och då blev jag lite lugnare. Men jag var fortfarande upprörd eftersom jag vet att min mamma jämt äter upp saker jag har köpt och jag fattar inte varför hon inte kan låta bli. Jag blir ju så jäkla förbannad och det vet hon vid det här laget. Men nu orkar jag inte gorma åt henne längre och då antar hon väl att det inte spelar någon roll! Det spelar visst roll! Jag kan inte hantera att andra människor snyltar på mina inköp. Som Joey i Vänner, det bara är så.

 

Så nu har jag fortfarande inga häsosamma kakor, jag har istället ätit två onyttiga kanelbullar och mörk choklad. Jag vet det är inte hela världen men jag såg ju fram emot att smaka och se om det var ett lyckat experiment. Usch vad jag hakar upp mig på små saker, fastän jag försöker ändra min inställning.

 

När jag ändå gnäller: Jag har bara lust att se på teveserier och sova. Jag vill ha sommar NU, bort med det sabla mörkret! Och jag viiiiiiiiilllllllllll inteeeeeeeeeeeee lääääääääääässsssssssaaaaaaaaaaa om etikteorier!!!!!!!!

Äntligen kan en ta det lite lugnt! Ingenting går upp emot de där få dagarna (om det finns några) emellan två kurser då en kan slappna av ett tag och hämta nya krafter. Det var ganska jobbigt denna vecka med så intensivt läsande och skrivande. Som tur är sätter jag inte lika stora krav på mig själv längre, det duger lika bra med att sätta ribban lägre. Det bestämde jag redan innan jag började plugga på universitetet - målet var att ha kul. Jag är fortfarande väldigt ung och då orkar jag inte oroa mig för att prestera på underbarnsnivå. 

Visst hjälper det också att jag studerar något som ligger i mina intressen. Men den där stressen smyger sig gärna fram ändå och då måste jag stanna till och tänka efter vad jag vill få ut av den här studietiden.

Därför valde jag trots min deadline att åka till min träningsanläggning för att jag visste hur mycket bättre jag skulle må efteråt fastän det skulle stjäla 2 timmar av min pluggtid (= arbetet blev inlämnat en halvtimme försent). Men prioriteringen kommer alltid att vara hälsan och välmåendet. Och där ingår faktiskt också lite slappis framför teven, variation är viktigt.

 

Lite allmänt babbel där då. Nu ska jag återgå till att läsa, men ingen kurslitteratur denna gång :)

 

Den är ändå ganska mysig den där snön. Haha, nu är jag där igen med min ambivalenta personlighet (hänvisar till mitt förra inlägg). Så vit och drömsk. Så oskyldig och hoppfull. Ja visst ska vi allt ha snö en gång om året i alla fall!

 

Igår kväll var jag riktigt pepp på HPPT - harry potter på teve. Först satt jag en timme med morsan o farsan och såg Stjärnorna på slottet. Det är ganska kul det med, men en slags uppvärmning för vad som komma skall. Jag fick dock sitta själv och glo på dödsrelikerna haha. Konstigt nog förstår sig föräldrar sällan på potterfenomenet och dess magiska dragningskraft. Det är ju vi 90-talister som har växt upp med sju böcker och (åtta) filmer i följd så jag antar att det bara är vår gemensamma lilla skatt.

Aldrig kommer en att glömma den där förväntan inför att börja på nästa bok i serien eller det oupphörliga snacket en förde i skolan om alla möjliga detaljer från den senaste filmen. Ruset som kom av att logga in på hogwarts.nu varenda dag när en kom hem. Eller likväl alla knäppa liknelser en på automatik kunde dra till vad som helst i HP och ingen ryggade bort - det var så naturligt - alla hakade genast på med sina egna referenser (och gör det än idag utan konstigheter).

 

Hur en för ett par år sedan blev så ängslig över att sagan tog slut. Vad tomt allt kändes. Men vilken resa en fick uppleva trots allt. Det känns stort att vara medlem i en sådan exklusiv gemenskap, de utvalda. 

 

 

Snö. På vippen att skriva "lite försent nu va?" men inser att det bara är januari.. Gud vad vintermånaderna känns eviga. Så lustigt att jag aldrig analyserade årstiderna när jag var yngre (å andra sidan var det ganska få saker en analyserade då) eller blev irriterad då vädret var galet. Antar att jag är mer bitter nu. Vilket är årets understatement. 

Men hur som helst njöt jag verkligen av vintern varenda gång den kom, det fanns alltid något roligt att hitta på med vänner och på rasterna. Kylan eller kollektivtrafiken hade inte lika stor makt över mig, jag gick ju till skolan på en kvart och påpälsad från topp till tå. I den åldern fanns det ingenting som kallades mode eller pendeltågsförseningar. Allt var så simpelt. Inga krusiduller, inga konstigheter.

Lever jag på samma sätt idag blir jag beskylld för att vara lat eller vårdslös. Och obrydd om min framtid. (Tre saker som iofs är delvis sanna, det kan jag inte komma ifrån). Men jag vill gärna tro att jag är mer än så, mer än de ögonlick då jag faller ned i nostalgiska mönster och drömmer om att färdas bak i tiden.

Jag kan väl fortfarande ha en händelserik resa framför mig, oavsett om jag väljer att stå stilla lite då och då? Det är en stor del av min karaktär att vara försiktig, att tänka istället för att göra, att bli omhändertagen som när jag var liten. Men att vara rastlös, impulsiv och driven av stora passioner är för den delen också ett par karaktärsdrag som jag besitter. Det är inte ovanligt att en människa består av flera motsatser.

 

Jag kan älska snöflingornas dans ner mot marken. Jag kan vilja kasta mig i snön, rulla runt och le mot den mörka himlen fylld av miljontals stjärnor. Jag kan gå lös med mobilkameran ur alla möjliga vinklar och vrår för att föreviga det vita perfekta pulvret.

 

Ja, ibland får jag inte nog av vinterns vackra scenario. Och ibland vill jag inget hellre än att strypa den. 

 

Jag trodde ett tag att jag faktiskt ville bli författare när jag blev stor. Precis som jag kände mig säker på att jag ville rädda världen efter någon knäppt ihopstyrd och högst ifrågasatt utbildning. Men sedan och plötsligt går det inte att lita på magkänslan längre. Tveksamheten infaller sig av någon outgrundlig anledning. Så har det alltid varit. Jag har bestämt mig för något helhjärtat och verkligen sett framför mig hur bra det skulle passa mig, när något annat (antagligen min otåliga, rastlösa, uttråkade sida) sätter käppar i hjulet. Då drar sig snigeln in i det bekväma skalet igen. Där är det varmt och tryggt... en sekund. Sedan snurrar tankarna igång igen: Jaha, vad ska jag då göra med mitt liv?

Det lugna huset stressar mig med sitt lugn. Det är inte längre tyst och skönt på ett bra sätt. Jag är inte längre avslappnad. Väggarna hämmar min framtidsvision och det pågår ett evigt tvivel av min beslutsförmåga innanför skallbenet.
Det enda jag vet är att allt är osäkert. Det enda jag kan göra är att skriva om hur osäker jag känner mig. Återigen är det lugnande för stunden men när inlägget är publicerat går ridån upp igen och det är dags att framföra akt två av teaterdramat "Fast på ruta ett men jag låtsas som ingenting".

Vill jag skriva? Kan jag skriva? Vill jag ge mig på att förbättra världen till en hållbar plats om 50 år? Kan jag åstadkomma detta?
Blott frågor. Det skulle sitta fint med några svar emellanåt. Kanske är det dags att bli troende? ? ? ?