Idag är det tydligen Earth day. Men är ganska oinspirerad för tillfället. Kommer förmodligen leva som vanligt idag, vilket ändå är en bra sak med tanke på att jag försöker att andas miljövänligt varje dag.

 

Kände inte heller någon lust att cykelträna idag och då är det ingen mening att tvinga sig själv, skulle bara må dåligt efteråt. Skuldkänslor för att jag inte kände någon iver under träningen. Skam för att jag får skuldkänslor.

Ett hälsosamt liv ska vara nyttigt för själen också.

 

Men nu vet jag inte vad för tidsfördriv jag ska fylla vardagen med längre. Jag vill bara ha sommar varje dag. Sol som glädjer, verkar upplyftande och driver fram aktivitet bara genom att finnas. Det är så otroligt och makalöst påverkande. Jag begriper inte hur vädret kan ge mig så mkt kraft och samtidigt göra mig så orkeslös. Trött på att bo i Sverige. Vill ut och leva mitt liv. Bli tillåten att göra helt egna val och förstå konsekvenserna av de misstag som blir resultatet. Jag är så rastlös. Otålig. I höst ska jag iaf börja plugga igen. Alltid något. Men jag känner mig så fast och fängslad bakom mitt fönster som visar upp samma gamla bild dag ut och dag in. Aldrig något nytt. Ber jag om en utmaning får jag bara uppgiften att hantera ytterligare ett värdelöst familjegräl. Det är inget som jag ser fram emot direkt. Jag vill utvecklas utan att behöva må dåligt - är det så mycket begärt?

 

Det är kallt. Humöret liksom temperaturen sjunker. Allt driver mig till vansinne på insidan. Samma fråga går på repeat i mitt huvud: Vad ska jag göra med mitt liv? tätt följt av vem är jag och vad vill jag?

Antar att det kommer att bli en filmtittardag idag. Al gores miljöfilm. Viktig som tusan och kommer förmodligen göra mig ännu mer deprimerad. Men då får det vara så.

Ibland undrar jag varför jag måste absorbera så mycket negativitet när mamma agerar ansvarslöst. Jag kan må hur bra som helst sekunden innan, för att sedan känna hur allt som hon gör retar livet ur mig. Jag får motstå varenda impuls att vräka ur mig något okänsligt som jag vet jag önskar att jag inte hade sagt. Men det går inte att hjälpa. Det måste finnas något slags utlopp för summan av ilskan från alla irriterande moment jag uppfattar. Det värsta är att hon kan vara så skamligt öppen med hennes beteende. Som om det inte alls rör henne i ryggen att jag tyst står där och ser på hur hon bara beklagar sig men paradoxalt nog fortsätter beteendet som ger upphov till hennes klagomål. Som om hon inte förstår att jag hela tiden i stillhet fördömer och föraktar varenda rörelse hon tar. Som om min närvaro inte får henne att inse vad hon gör och vad konsekvenserna blir. Ja, jag är självisk och egoistisk som också beklagar mig om min egen mamma för att hon inte ser hur dåligt jag mår av att hon behandlar sig själv så uselt med sådan lättsamhet.

 

Men det är min mamma Och jag vill att hon ska må bra, psykiskt och fysiskt. Jag vill att hon ska leva hälsosamt, få styrka av rätt sorts aktiviteter och rätt sorts kost. Jag vill att hon ska få upp ögonen någon gång för hur jävligt hon behandlar sin kropp och själ. Jag vill se henne lycklig och rosig och skrattandes och vacker. Inte färglös och stressig, svag och bräcklig. Jag vill höra fina ord komma från hennes mun.

 

Förväntningarna kommer aldrig försvinna. Jag vill inte sluta hoppas på en förändring. Men framför allt vill jag inte leva med att vara så maktlös, så fullständigt oförmögen att påverka hennes framtida liv.