Den mystiska snön
Jag var ute och tog en lång promenad igår, då vädret inte var fullt så entusiastiskt som det verkar vara idag. Snön hade lagt ett lagom tjockt och vackert lager på alla ytor och jag befann mig i sagolandet, vart jag än vände mig. Det var som om jag knappt kände av kylan. Fast det gjorde jag lite senare istället. (Ansiktet var varmt och stelt när jag kom in i värmen igen). Funderade lite kring vad det är med snön som får alla att tappa andan några sekunder och utbrista en drös komplimanger, som om snön var en liten fé som kunde ta åt sig äran. Men det är ju bara fruset vatten tänkte jag. Små tusen kristaller på varandra. Det borde inte vara meningen att det ska se ut som ett målat konstverk. Snön finns ju egentligen bara till av en väldigt tråkig och oromantisk förklaring. När man ser det så, blir det plötsligt lite dött och tomt i själen.
Men varför tänka så? Det är ju mycket härligare att bli så där varm och go i hjärtat varje gång första snön faller. Man blir ju jämt så himla hänförd av allt det vita som plötsligt dyker upp när man vaknar nästa morgon och drar upp rullgardinen. Hänförd och uppslukad. Så väldigt fascinerande är det ett långt tag.
Tills halkan och kylan och den sabla kollektivtrafiken gör sig påminda. Och man ser inte ett skit, bilen går inte att starta eller köra rakt eller komma uppför en backe (vad vet jag, har ju inget körtkort).
Sedan glömmer man det jobbiga efter natten och blir lycklig igen av att se hela utsikten gnistra. Men sedan börjar det om igen när man kliver ut genom dörren.
Okej, lite förenkat så där.
Julen har ju också sin magiska påverkan. Många brukar ju säga "Vad vore julen utan snö?". Men kanske borde man byta plats på orden och fråga sig "Vad vore snön utan julen?". Och svaret skulle bli "inte ett piss". För det mesta i alla fall. Jag menar julen är ju det vi egentligen ser fram emot när vintern närmar sig. Hela den här hysterin och det galna spektaklet som återkommer varje år och nästan får en att skita på sig av spänning (och stress). Det måste ju betyda någonting.
Tänk dig att uppleva en vinter utan advent och kalendern på teve och den stundande julhelgen. Utan all förväntan och upphetsning. Skulle kännas ganska så tomt va?
Så det som vi saknar/gillar med snön är faktiskt kopplingen den har till julen. Signalen att julen är på väg. Förmodligen lite undermedvetet, eftersom många människor (barn) även kopplar snön med roliga aktiviteter.
Hur som helst vill vi ju bara ha tillgång till så många associaioner som möjligt under julafton. Och då blir det ensamt och med ens inte detsamma utan det vita landskapet. Inte lite girigt va?
Här drunknar vi i princip i de generösa julklapparna och festliga måltiderna som vi fyller huset med. Och så har vi mage att bli griniga över något så banalt och oförutsägbart som vädret. Har vi inte lärt oss att bara acceptera bortfallet av snön under alla dessa år? Det kommer och det går, i takt eller i otakt. Och det har inget som helst med den 24:e december att göra. Do I make myself clear? Ibland känns det inte som det..
Självklart älskar jag, precis som alla andra, när det är vitt på julafton. Det hör ju till i vårt känslosamma liv att göra det. Men jag vill gärna ha en förklaring också.
Jag tror kort sagt på en kombination av ett plötsligt uppdykande, skimrande ljusterapi och massvis med associationer till julhelgen. Och resultatet blir helt enkelt glädje.
Nothing to do but talk
Rutiner. We can't live without them. Det är typ mitt senaste påfund och inte direkt något nytt för andra människor. Men det blir med ens ganska tydligt hur sant det är när man tvingas in i en vardag utan plikter och bestämda klockslag. Timmarna flyter in i varandra och hela kroppen drabbas. Fysiken och psyket. Bara negativt.
Nu är det slut på det. UPP kl 9 varje morgon, äta lätt frukost, typ läsa tidning eller whatever. Tvätta sig, borsta tänder, kläder och iväg på promenad. Somna innan elva typ.
Jag hoppas att det ska väcka lite liv i mig, skapa en ny mening som hyllning till att jag faktiskt andas. Inspirera till vettiga aktiviteter osv.osv.
Usch, det känns så jäkla klyschigt, men viktigt att inte bli nedstämd av nedstämdheter under denna tid. Måste bli pigg och taggad på nästa års potentiella pluggvardag. Gäller att komma in i gängorna, eller vad man nu säger.
Sedan har jag såklart inte följt upp min stackars bakplanering, men what to do lixom när man inte ens har några slantar för att köpa sig mjöl, ägg och mjölk.
Känns inte som världens nyttigaste tidsfördriv heller. Speciellt eftersom friskiskortet löpte ut för några veckor sedan = ingen annan träning förutom dagliga promenader. Känns alldeles för sorgligt att grensla vår gamla spinningcykel här hemma. Alldeles för sorgligt och patetiskt.
Hmm, visst på lite dåligt humör. Var nog inte meningen, men säkert bara bra att släppa ut lite emotions. Inför den enda som finns här och "lyssnar", bloggen.
Tack för mig.
Friday night, here I come!
Alldeles strax börjar Dobidoo (stavning?) och konstigt nog har jag blivit beroende av det programmet. Det känns nästan lite skämmigt, för det är inte direkt något en ungdom borde sysselsätta sig med en fredagskväll haha... Men så är jag ju lite speciell oxå ;)
Iaf har jag insett att det är ett av väldigt få program där jag faktiskt börjar skratta rakt ut ibland.
Andra underhållningsprogram som lägger på fejkade skratt brukar ha motsatt effekt på mig. Det är endast störande.
Det faktum att dobidoo även är ett renodlat svensk program på SVT (omfg!) är lite omtumlande.. Sedan när blev jag så vuxen och tråkig att jag förlorat all TV-sence vad gäller bra kanaler?
Nä då, I'm still the same, not to worry! Ni kan ge er fanken på att jag hela dagarna sitter som fastklistrad framför tv3 och kanal5 m.m. Dobidoo och andra sådana pluttprogram är bara undantagsfall.
Iaf har jag insett att det är ett av väldigt få program där jag faktiskt börjar skratta rakt ut ibland.
Andra underhållningsprogram som lägger på fejkade skratt brukar ha motsatt effekt på mig. Det är endast störande.
Det faktum att dobidoo även är ett renodlat svensk program på SVT (omfg!) är lite omtumlande.. Sedan när blev jag så vuxen och tråkig att jag förlorat all TV-sence vad gäller bra kanaler?
Nä då, I'm still the same, not to worry! Ni kan ge er fanken på att jag hela dagarna sitter som fastklistrad framför tv3 och kanal5 m.m. Dobidoo och andra sådana pluttprogram är bara undantagsfall.
Hmm, undrar när På spåret börjar förresten?
Kropp & själ
Det har inte hunnit bli fler bakverk än så länge. Vilket jag antar gynnar min hälsa desto mer. Jag tränar ju också så visst håller jag igång kroppen någorlunda ändå, men jag erkänner gärna att det ligger en stor drivkraft i att följa målet att skära ner på sötsaker. Jag känner mig mindre lättpåverkad och mer kontrollerad. Vilket i sin tur bygger på känslan av stolthet över mig själv, något som är viktigt för självkänslan och så vidare.
Men bara man inte låter den aspekten väga tyngre än det naturliga accepterandet av sin kropp oavsett, som såklart är ännu viktigare att kryssa för.
Är man inte "nöjd" redan från början blir det förmodligen ännu sämre med välmåendet om man tvingar sig själv mot vissa mål.
Hur som helst tänker jag iaf följa upp kladdkakesuccén med några choklad- och sirapskakor till helgen. I lagom timing till mitt kök-mässan dessutom, den ska bli kul
Förklaring till max
Jag inser att det ofta blir ganska stora kontraster mellan mina inlägg. Ena sekunden är jag riktigt nedstämd och andra sprudlar jag av glädje. Vilket leder mig till mitt andra konstaterande; det kan lätt bli en smula överdrivet när jag berättar om mina känslor. Men det är förmodligen omedvetet orsakat eftersom jag tenderar att skriva direkt från hjärtat när jag är upprymd och det kliar i fingrarna.
Så nu i efterhand förstår jag att det kanske inte krävs åtskilliga beskrivningar för den som läser att få grepp om hur jag känner, budskapet sjunker för det mesta in redan efter första uttalandet.
Men är man en överkänslig person är det ganska uppenbart (om än lite chockerande) hur färden från snabba tankar i extas till ännu snabbare fingrar på tangentbordet kommer att översättas i svart-på-vitt-skrift.
Jag vill ändå göra det klart för läsaren att jag sällan visar dessa over the top-känslor öppet. Dessa starka texter sker endast i tystnad, på insidan av mig. Det är där de bildas, lite innan jag hinner fatta det själv, och det är sedan här på bloggen som de slutligen kan få sitt utlopp.
Sedan älskar jag väl helt enkelt och skriva, vilket kan anses som ytterligare ett skäl till de överdrivna resonemangen. Så pass simpelt kan det ju vara. Jag tror nog de flesta har insett hur svårt det brukar vara för mig att avsluta ett inlägg. Det bara fortsätter i oändlighet. Även de mest banala och vardagliga sakfrågorna som jag behandlar i bloggen kan ta en evighet att beskriva & analysera utifrån alla möjliga vinklar.
Så för mig handlar väldigt mycket om att förtydliga, tills dess att jag själv inte vet när det räcker. Det får någon annan tala om för mig.
