Idag var det vackert väder, för omväxlings skull. Det kan låta bortskämt men jag hatar sådant väder när det är massa moln men solen tittar ut ganska ofta. Då vet man inte hur man ska klä sig. Med strumpbyxor blir det för kallt när molnen dominerar men det tillfällena då solen tar över är det tråkigt att ha jeans. Och dessutom vill man ju ta varenda chans man har att klä sig lätt.
Men idag så sket jag i paraplyet fastän det var lite blåsigt och tog ner cykeln till stranden. Jag hade en tjocktröja över och mina nya 3/4 sportbyxor som passar bra som ett alternativ för varm/kalla dagar. Så på ett sätt trotsade jag vädret och det kanske var därför som solen belönade mig genom att skina hela tiden :)
Jag låg på en filt i gräset och läste bröllopsbilagen från DN. Trevligt, men det är inte alltid man känner pushen att ta steget ut. Tur för mig tt jag har tillräckligt stark vilja då.
Jag gör det dels för att träna benet (och resten av kroppen också) och dels för att känna mig levande och glad. Det är nämligen svårt när man har så mycket tid på händerna men inte vet vad man ska göra av den.

Idag är det min födelsedag och jag har firat den med kompisar ute i det fina (?) vädret. Vi hade iaf tur att molnen valde att inte släppa ner några tunga vattendroppar under picknicken :D Så det var mys! Sedan kom det tusen måsar för att de märkte våran goda mat så vi flyttade på oss!
Snart ska jag äta middag med familjen och jag har fått bestämma maten.... LASAGNE! Enkelt men supergott gärna med frisk sallad till ;)

"Happy birthday, happy birthday...happy birthday tooooo meeeeee!"

Ja du, hur ska man känna viljan att fortsätta leva när man blir behandlad så här. Jag förstår mig inte på hur vissa människor orkar. Seriöst! Man kommer ju aldrig över en händelse som satt sina djupa spår. Det går lixom inte, så hur HUR fortsätter man att leva i vetskapen att man alltid kommer att bli förföljd av dessa minnen.
Idag var sämst. Det var mer än så men för tillfället orkar jag inte sätta uttryck på mina känslor. Det som hände var för ca 6 timmar sen. Är inte så noga för man kollar ju inte direkt på klockan när ngt  händer, såvida man inte råkar kasta en blick dit och tiden fäster sig på hjärnan. Nä, jag var för upptagen med att få ett utbrott för att bry mig om vilket klockslag det var så jag skulle kunna säga det exakt här på bloggen.
Det hela bottnades ur att min syrra kom hem för att..ja jag vet inte...gnälla på mig verkar det som, men det finns säkert någon djupliggande mening också, som jag självklart inte får ta del av.
Anyway, vi har inget särskilt bra förhållande till varann. Vi har i princip alltid olika åsikter om allting och när den enas temperament är som det är, så blir det ofta att man råkar i luven på varandra. Inte så kul måste jag säga och p.g.a det så glider man bara allt mer ifrån varandra.
Det är lätt att se saker ur sin egen synvinkel och tycka synd om sig själv. Det är inte ofta man medger att det var man själv som hade fel. Så förlåt mig om det jag säger kan verka en aning själviskt, men det är ju trots allt så vårt samhälle fungerar idag, eller?
Jag märker lätt hur mina känslor ter sig och så länge min syrra håller sig borta från hemmet är det frid och fröjd i min själ. Jag känner mig tillfreds och avslappnad. Men så fort hon kommer hem så spänner jag mina käkar och
ställer mig på min vakt, redo att genast bli kastad en massa skit på. Som väntat är det just vad som händer.
Min karaktär är av denna att jag kan hålla mig lugn en längre tid utan att genast slänga mig in i dispyter, hur lockande de än är. För jag vet av egen erfarenhet hur människorna omkring mig uppträder beroende på hur jag visar mina känslor. Därför har jag på ett eller annat sätt lärt mig att hantera dessa situationer.
Om jag bara är tyst så framkallar det mer irritation hos människan som sätter pikar för mig, men om jag yttrar ngt så får jag genast flera stycken av de på en gång. Så hur ska man göra? Ska man inget låtsas om och känna hur vreden i en bubblar upp allt mer, eller ska man med svaga vapen träda in i en fight och därmed få sig en större törn än annars.
Min akt har alltid varit det första, trots dess brister. I längden är det förmodligen inte så trevligt men jag försöker ändå göra allt i min makt för att undvika ett onödigt bråk. Tyvärr håller min syrra inte alls med om den saken. Att ignorerar henne fungerar alltjämt inte. Istället hittar hon på ännu fler sätt att sätta sina käppar i hjulet för mig och samtidigt känner jag hur bådas humör fortsätter att stiga upp till bristgränsen. Hennes person är väldigt enkel att genomskåda. Men om jag förklarar allt för mycket så framstår jag säkert bara som en elak och väldigt bitter männska och jag vill försöka att inte skriva för mycket, eftersom det är en allt för välbekant tendens jag har. Däremot kan jag säga att min syrra aldrig väljer sina strider som jag gör, utan hon hittar alltid ursäkter för att med buller och bång hoppa in i så många fighter hon kan komma åt. Hon känner ett behov av att hela tiden vara bäst och vinna, därför anser jag henne som en mycket svag och känslokall person, utan att anstränga mig för att vara finkänslig.
Så när jag gör mina anspelningar på att frysa ut henne, så försöker hon bara att reta mig ännu mer, för hon vet väl förmodligen att jag till slut ger med mig. Men min starka, om än stygga, inställning till att göra henne så irriterad som möjligt är antagligen det motiv och den lilla tröst jag känner tillräckligt för att fortsätta med min behandling. Thats why denna lilla föreställning aldrig upphör att komma tillbaka, om och om igen.
Idag då så var det en dag utav ovannämnda beskrivningar, men utanpå det så skulle vi även få besök av mormor och moster. Innan allt hände var jag till viss del glad att träffa dessa båda, eftersom det skulle innebära något annat sällskap än min stressade och bedjande morsa och min bittra och otrevligt snäsande syrra ( pappa är för tillfället och seglar )
Ja, innan mitt utrott var jag alltså lite lyckligt omedveten om vad som skulle komma att ske och till en början av visiten var jag snäll och medgörlig och under middagen kände jag mig på rätt så gott humör och delade ut typiska kommentarer från min sida, till alla utom min syrra förstås som jag fortfarande kände en lust att ignorera. Det var när desserten skulle dukas fram som det blev för mycket att tacklas med.
Jag var redan då lite småsur efter alla drypande ord från min syrra som ingen tycktes lägga märke till och inte blev det bättre när hon fick all uppmärksamhet bara för att %&£${@£$#%¤#. Jag tyckte dessutom synd om min moster som så gärna ville visa sig i nyinköpta jeansleggins och som inte alls fick något samtycke från nån förutom mig. Detta händer typ varenda gång som hon har köpt ngt och oskyldigt visar upp kläderna för att desperat erhålla någon form av godkännande. Men allt hon får är negativ kritik och just därför så kände jag mig extra sugen på att släppa ut min aggression.
När jag då smakade på en god choklad med mousse inuti, som moster köpt till oss, och till min stora besvikelse, upptäckte att jag kunde känna nötsmaken stocka sig i halsen (allergiker här!) Detta händer ganka ofta att jag inte tål ngt som är gott och bara en sådan småsak kan få en att explodera när man under en lång tid burit på så mycket känslor inom sig.
Jag sprang ut i köket för att dricka massa vatten och sedan skära upp en bit äppelkaka för att bli av med smaken och när jag så proppar i mig kakan, attackerar min mamma mig för att jag har börjat äta innan någon annan ens har hunnit lägga en egen bit på sina fat. Det jag kommer ihåg är att jag med ansträngd lugn öppnar munnen och högt säger att hon inte förstår att jag fick nötkänsla av chokladen och att jag ville utrota den så snart som möjligt.
Jag hinner inte vänta länge innan min mormor, som alltid är van att försvara den ena av sina döttrar, börjar på sin brukliga replik som alltid, men eftersom jag är beredd på att den ska komma så reser jag mig i blindo och stormar ut ur vardagsrummet efter att ha lämnat de med några glåpord, exakt vad kommer jag inte ihåg, men det är inte så väsentligt.
Jag stänger dörren om mig och koncentrerar mig på att återfå kontrollen. Medan jag får ur mig några tårar hör jag hur nästa person, av sannolikheten att döma är det min syrra, rusar uppför trapporna i nån form av spelad vrede som hon alltid kommer undan med. Det är nämligen så att om den enda sansade person (i detta fall jag) får spel och bryter sig ut ur sin bur, så bryter helvetet loss och allt faller i bitar. Därav min syrras upptåg.
Iaf, efter ett tag återvänder jag för att lägga mig i soffan och läsa i min bok. Jag tyckte inte att det var ngn idé att larva mig genom att stanna kvar i köket föralltid, men tydligen hade jag fel, för nästan genast säger min mormor bestört att "jag har betett mig väldigt dåligt framför mina gäster och att jag borde be om ursäkt". Eftersom jag fortfarande inte är held återställd så kan jag inte låta bli att slänga ur mig ett "Ta en kniv och döda mig" lite omotiverat. Men det var ungefär så jag kände när jag låg där. Som ett blekt och svagt offer. Det var precis som "ordspråket": Att sparka den som redan ligger ner.
Jag klarade inte av mer utan stack också upp på mitt rum utan ett enda ord till "de där männskorna" - för det var den relationen jag kände för dem då. Jag tänkte: vilka är dessa personer som påstår sig vara min familj men som behandlar mig som skit? Hur kan de inte förstå hur jag mår och hur jag fungerar, när samma sak typ alltid händer så fort vi träffas?

Jag är fortfarande upprörd, fastän det mesta har lagt sig. Men jag kan inte låta bli att undra när allt kommer att få sitt slut? Jag är så trött på dessa händelser att det tar all min kraft och bokstavligen suger ut min själ. Ingen kan möjligen förstå hur jag känner och det är heller ingen idé att förklara för det skulle ändå bara låta som utomjordiska för dem. Vad är meningen? Fan, det finns ju ingen. Det är det här som jag får dras med. Det finns inget slut heller, det är verkligheten och ingen mardröm som jag så småningom kommer att vakna upp ur. Det fortsätter i all framtid och ju längre tid som går desto mer skuldmedveten blir jag fast utan anledning. För jag tycker verkligen inte att det är mitt fel. Och bara för det kan man dra flera slutsatser som säger att jag är självisk och borde tänka mer på andra. Ingen kommer nånsin att tro på det jag säger, så jag lämnar det här för de som kanske ändå inte känner ett behov att döma mig. Det är bara det jag begär.

"Jag behandlar andra som jag själv blir behandlad" Jag tycker allvarligt talat att detta resonemang låter mer vettigt än "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" just för att det senare är missvisande. Tänk om denna person som behandlar dig som luft, ett objekt eller som är oerhört falsk mot dig emmellanåt, ska få den stora äran att bli behandlad som jag själv VILL bli. Det är en uppenbar skillnad på "vill bli" och "blir", people! Såvida man inte är knäpp i bollen och vill att människor ska bemöta en med ovannämnda alternativ.

Thats that! My opinion och varför ska inte jag få ha en sådan?