Den mystiska snön

Jag var ute och tog en lång promenad igår, då vädret inte var fullt så entusiastiskt som det verkar vara idag. Snön hade lagt ett lagom tjockt och vackert lager på alla ytor och jag befann mig i sagolandet, vart jag än vände mig. Det var som om jag knappt kände av kylan. Fast det gjorde jag lite senare istället. (Ansiktet var varmt och stelt när jag kom in i värmen igen). Funderade lite kring vad det är med snön som får alla att tappa andan några sekunder och utbrista en drös komplimanger, som om snön var en liten fé som kunde ta åt sig äran. Men det är ju bara fruset vatten tänkte jag. Små tusen kristaller på varandra. Det borde inte vara meningen att det ska se ut som ett målat konstverk. Snön finns ju egentligen bara till av en väldigt tråkig och oromantisk förklaring. När man ser det så, blir det plötsligt lite dött och tomt i själen.
 
Men varför tänka så? Det är ju mycket härligare att bli så där varm och go i hjärtat varje gång första snön faller. Man blir ju jämt så himla hänförd av allt det vita som plötsligt dyker upp när man vaknar nästa morgon och drar upp rullgardinen. Hänförd och uppslukad. Så väldigt fascinerande är det ett långt tag.
Tills halkan och kylan och den sabla kollektivtrafiken gör sig påminda. Och man ser inte ett skit, bilen går inte att starta eller köra rakt eller komma uppför en backe (vad vet jag, har ju inget körtkort).
Sedan glömmer man det jobbiga efter natten och blir lycklig igen av att se hela utsikten gnistra. Men sedan börjar det om igen när man kliver ut genom dörren.
 
Okej, lite förenkat så där.
 
Julen har ju också sin magiska påverkan. Många brukar ju säga "Vad vore julen utan snö?". Men kanske borde man byta plats på orden och fråga sig "Vad vore snön utan julen?". Och svaret skulle bli "inte ett piss". För det mesta i alla fall. Jag menar julen är ju det vi egentligen ser fram emot när vintern närmar sig. Hela den här hysterin och det galna spektaklet som återkommer varje år och nästan får en att skita på sig av spänning (och stress). Det måste ju betyda någonting.
Tänk dig att uppleva en vinter utan advent och kalendern på teve och den stundande julhelgen. Utan all förväntan och upphetsning. Skulle kännas ganska så tomt va?
 
Så det som vi saknar/gillar med snön är faktiskt kopplingen den har till julen. Signalen att julen är på väg. Förmodligen lite undermedvetet, eftersom många människor (barn) även kopplar snön med roliga aktiviteter.
Hur som helst vill vi ju bara ha tillgång till så många associaioner som möjligt under julafton. Och då blir det ensamt och med ens inte detsamma utan det vita landskapet. Inte lite girigt va?
Här drunknar vi i princip i de generösa julklapparna och festliga måltiderna som vi fyller huset med. Och så har vi mage att bli griniga över något så banalt och oförutsägbart som vädret. Har vi inte lärt oss att bara acceptera bortfallet av snön under alla dessa år? Det kommer och det går, i takt eller i otakt. Och det har inget som helst med den 24:e december att göra. Do I make myself clear? Ibland känns det inte som det..
 
Självklart älskar jag, precis som alla andra, när det är vitt på julafton. Det hör ju till i vårt känslosamma liv att göra det. Men jag vill gärna ha en förklaring också.
Jag tror kort sagt på en kombination av ett plötsligt uppdykande, skimrande ljusterapi och massvis med associationer till julhelgen. Och resultatet blir helt enkelt glädje.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0