Igår och idag har jag tillbringat tiden med min lilla mormor. Hon må vara liten, men hon styr sitt hem och gästerna i det på ett väldigt bestämt vis. Den envisa viljan är något som går i arv har jag märkt. Fast den kanske ökar med åldern också, eftersom man inte vill erkänna sig bli mindre självständig fastän man egentligen bara behöver mer och mer hjälp från någon utomstående. Visst får jag hjälpa till, men då ska det banne mig vara på mormors villkor. Är det inte perfekt utfört duger det inte, vilket kan gå mig på nerverna. Men i sådana lägen måste man vara tålmodig och tänka efter innan man säger något onödigt som sårar en gammal människa. Det får man öva på helt enkelt, men jag måste säga att jag har blivit bättre på att behärska mitt humör.

 

Utöver min mormor har även Täby Centrum fått känna lite på min uppmärksamhet, när jag var där och shoppade. Dels åt en kompis som fyller år, men även någa småsaker för min egen del. Ett fint doftljus med mango- och kokosnötssmak, värmeljushållare, ett armband och en ring. Tror det var allt krimskrams. Sen fick jag en fin mössa av min moster, hihi. Så nu är jag mätt och belåten på materiella saker ett tag framöver... Typ ett par dagar.

 

Ska snart hoppa i säng tror jag, läsa en bok och gå igenom lite tankar som vanligt. Imorgon blir det en rolig dag/kväll hoppas jag på!

I flera dagar nu har jag tänkt att jag skulle uppdatera bloggen efter det flera månaders långa distansförhållande vi har haft.. Jag tror till och med att samtalsämnet jag hade för inlägget i fråga var ganska så uttänkt och upplägget ganska så genomtänkt, men eftersom skriften aldrig blev av (med undantag för i mina tankar) hände det sig alltså att jag istället fick uppdatera så här. Med inget särskilt att berätta. Bara en önskan att få fylla ut tomrummet som dominerat allt för länge. Om jag nu ändå har en blogg är det väl inte meningen att jag ska låtsas som att den inte finns.

 

Syftet var ju tydligt. Att få utlopp för mina tankar och känslor under impulsiva attacker. Det är klart som fan att dessa inte har upphört helt plötsligt sedan senaste inlägget. I och för sig var jag ju för tillfället upptagen med allt skolarbete som skulle vara slutfört (någorlunda) i tid. Därför fick mina tankebanor sällan något annat spelrum än i den vanliga allt-går-åt-helvete-rollercoastern som var min hjärna.

Nu är det lite mindre stressigt och pressigt i mitt liv, därav reduceringen på svordomarna och deppressionen i bloggen från och med nu. Får vi hoppas åtminstone.

 

Det skulle ju kännas tråkigt om denna plats inte uppfyllde någon annans behov än det hos min aggressiva sida. Men det betyder inte att jag ska sluta vara mig själv. Det finns en viss gräns för det omöjliga. Jag säger inte att jag inte kan tänja på den gränsen lite då och då, men det är nog bäst att inte ignorera den heller. Risken är väl då att jag lurar mig själv så pass mycket att jag inte längre känner igen mig själv. Och jag vill inte tappa kontakten med min själ mer än vad jag redan har gjort tidigare. Denna gång vill jag ha den i åtanke under mina emotionella och rationella beslut, vilka de än må vara.

 

Så. Då tror jag att jag har uppnått målet för detta inlägg nu. Det handlar inte om något särskilt, samtidigt som det ger oss en lite vag presentation på en helt ny resa, med andra villkor och omständigheter på menyn som livet att vara nybliven student innebär. Början på något större... och kanske något bättre.