Julen är över. Min syssling har återvänt till tyskland. Igår såg vi utställningen Arktis på Nordiska museet. Kvar är ca fyra dagar kvar av detta år. Jag kommer nog själv åka hem till min lilla etta, packa upp. Sen vetefan, fråga syrran vad hon ska göra imorgon? Hon lånade mig sex and the city boxen, men jag har inget CD-inkast på min laptop så... 

 

Jag kan alltid stryka kläder som tryckts in i väskan jag bär hem. 

 

Men snart åker jag till bibblan iaf. För skolan. Hoppas verkligen jag får ett läsflow, kan behövas.

 

På spaning efter den tid som flytt...

 

Vill spola tillbaka tiden ett år och uppleva förälskelsen igen och igen och igen. Jag gör det i mitt huvud och på mobilen. 

 

Det är över nu. Jag grät en massa innan och har gråtit en massa efter. Det är bara tårar överallt. Känner mig så självisk för jag vill fortfarande ha honom i närheten. Att finnas där på kvällarna när jag behöver hans armar hålla om mig. Vill fortfarande ha en lätt puss på munnen när vi hälsar, men vi hade den sista i förrgår. Vill stödja mig på honom, men jag får inte det. Inte egentligen. Han säger att jag kan men jag borde inte. Önskar bara att jag haft ett magiskt klot där jag kunnat vaka över honom, se vad han gör utan att jag frågar honom för det känns inte som min rätt längre. 

 

Längtar tills den här fasen går över och jag kan vara hans kompis. Hoppas verkligen på det. Jag är hoppfull. Jag tror på att behålla honom i mitt liv. Människor kan inte bara gå för alltid. Inte som de gjort förut. Vi betydde mycket för varandra. Jag måste ha betytt något för honom. 

 

Vad gör man med sig själv? Kanske åker till Warsawa med sin mamma i januari? Jag tror det. 

 

Skulle behöva en barndomsvän. En som Jess har i New Girl. Jag har en syster. Vi förstår inte varandra sådär jättebra. Knappt några gemensamma intressen, men hon sade i telefon att hon brydde sig väldigt mycket om mig och det kändes skönt. Familj. Är väl en slags barndomsvän på något sätt. Om man har tur. Men tänk om man också hade någon som valt en frivilligt? Med flit velat hänga och skratta med en. Om ändå. 

 

Kanske får skriva upp allt jag störde mig på hos honom, i en lista och snegla på den om kvällarna när det är som värst. 

yeeeaaahh... så det där jag skrev att jag skulle göra idag blir inte av. hade ett samtal om det med mamma igår och det är så sjukt egentligen att jag kan låta så säker varje gång jag pratar med någon om det. så övertygad. men sen när vi smsar han och jag rinner modet bara ur mig och jag vill åt den där trygghetskänslan igen. lura mig själv, whats up with that? 

trodde det skulle ske innan jul men nu vetefan. har så fasligt mkt plugg också att jag inte vet var mitt fokus ska ligga.

 

annars går jag runt i mina 21 kvadratmeter och dricker julmust. har fuskat rejält med chokladkalendern och är inne på typ dag 14. chokladen är lättsmält. det är mörkt ute och jag tänker att jag går ut på promenad snart. när det inte går att se nånting men känna allt, känns symboliskt.

 

det här är kul. skriva fragmentarisk blogg är kul.

På fredag gör jag det. Den sjätte december. Då gör jag slut med honom. Jag måste. Kommer skicka sms samma dag att vi behöver ses och prata om oss. Bävar för det sms:et. Bävar ännu mer för samtalet. Allt är främmande. Vilka ögon kommer han att ha?

 

Tre dagar återstår. Kommer vi ses någonting efteråt? Är fredag den sista gången jag ser honom på länge?

Jag skriver 5 år senare från en annan plats än den förra. Jag har till och med hunnit byta skrivbordsplats två gånger sedan sist. Familjen flyttade till ** från mitt kära Väsby och nu bor jag ensam. Till slut har fågeln provat sina vingar. 

Behovet av att vara anonym just nu är stort. Jag älskade instagram i början på grund av att jag gillade fina bilder och för att världen var ny och spännande. Sedan blev det åter igen vardag och tråkigt. Alla man kände följde en och hade tankar om vem man var och bilden man lade upp hade inget längre att göra med innehållet. Den representerade bara vem som lade upp. Bilden fick aldrig bara vara bild. 

Fler saker har ändrats. Jag har testat vara författare under ett år. Kommit fram till att tålamodet inte finns för de längre verken. Men smygskriver jag jag ju ändå såklart. Ett par dikter ibland.

Mitt första förhållande började förra året. Äntligen bör jag väl tillägga. Kommit fram till att det inte är det rätta men har verkligen inte modet att göra något åt det verkar det som. Det kommer väl snart. Efter jul?

Just det. Kanske det största som hänt är att jag undergick operation. Efter mycket tänk. Visade sig att det inte var det bästa beslutet trots allt. Lidandet dessförinnan var mildare än det har varit efteråt. Det är okej nu, men det gnager forfarande i mig, eller som någon person som förrått mig och som man sedan aldrig lyckas glömma. När det var färskt var det grymmare. Tankarna gick till mörkret varje dag. Tills jag, antagligen med lite hjälp från föräldrar, valde att söka hjälp. Började knapra sertralin och sökte in till skrivarlinjen jag pratade om.

Mamma fick cancer och besegrade den.

 

Vi får väl se hur länge jag väljer att blogga denna gång. Rätt kul med de här snabba återblickarna faktiskt. Man har väl åldrats.