Jag skriver 5 år senare från en annan plats än den förra. Jag har till och med hunnit byta skrivbordsplats två gånger sedan sist. Familjen flyttade till ** från mitt kära Väsby och nu bor jag ensam. Till slut har fågeln provat sina vingar. 

Behovet av att vara anonym just nu är stort. Jag älskade instagram i början på grund av att jag gillade fina bilder och för att världen var ny och spännande. Sedan blev det åter igen vardag och tråkigt. Alla man kände följde en och hade tankar om vem man var och bilden man lade upp hade inget längre att göra med innehållet. Den representerade bara vem som lade upp. Bilden fick aldrig bara vara bild. 

Fler saker har ändrats. Jag har testat vara författare under ett år. Kommit fram till att tålamodet inte finns för de längre verken. Men smygskriver jag jag ju ändå såklart. Ett par dikter ibland.

Mitt första förhållande började förra året. Äntligen bör jag väl tillägga. Kommit fram till att det inte är det rätta men har verkligen inte modet att göra något åt det verkar det som. Det kommer väl snart. Efter jul?

Just det. Kanske det största som hänt är att jag undergick operation. Efter mycket tänk. Visade sig att det inte var det bästa beslutet trots allt. Lidandet dessförinnan var mildare än det har varit efteråt. Det är okej nu, men det gnager forfarande i mig, eller som någon person som förrått mig och som man sedan aldrig lyckas glömma. När det var färskt var det grymmare. Tankarna gick till mörkret varje dag. Tills jag, antagligen med lite hjälp från föräldrar, valde att söka hjälp. Började knapra sertralin och sökte in till skrivarlinjen jag pratade om.

Mamma fick cancer och besegrade den.

 

Vi får väl se hur länge jag väljer att blogga denna gång. Rätt kul med de här snabba återblickarna faktiskt. Man har väl åldrats.