Vill spola tillbaka tiden ett år och uppleva förälskelsen igen och igen och igen. Jag gör det i mitt huvud och på mobilen. 

 

Det är över nu. Jag grät en massa innan och har gråtit en massa efter. Det är bara tårar överallt. Känner mig så självisk för jag vill fortfarande ha honom i närheten. Att finnas där på kvällarna när jag behöver hans armar hålla om mig. Vill fortfarande ha en lätt puss på munnen när vi hälsar, men vi hade den sista i förrgår. Vill stödja mig på honom, men jag får inte det. Inte egentligen. Han säger att jag kan men jag borde inte. Önskar bara att jag haft ett magiskt klot där jag kunnat vaka över honom, se vad han gör utan att jag frågar honom för det känns inte som min rätt längre. 

 

Längtar tills den här fasen går över och jag kan vara hans kompis. Hoppas verkligen på det. Jag är hoppfull. Jag tror på att behålla honom i mitt liv. Människor kan inte bara gå för alltid. Inte som de gjort förut. Vi betydde mycket för varandra. Jag måste ha betytt något för honom. 

 

Vad gör man med sig själv? Kanske åker till Warsawa med sin mamma i januari? Jag tror det. 

 

Skulle behöva en barndomsvän. En som Jess har i New Girl. Jag har en syster. Vi förstår inte varandra sådär jättebra. Knappt några gemensamma intressen, men hon sade i telefon att hon brydde sig väldigt mycket om mig och det kändes skönt. Familj. Är väl en slags barndomsvän på något sätt. Om man har tur. Men tänk om man också hade någon som valt en frivilligt? Med flit velat hänga och skratta med en. Om ändå. 

 

Kanske får skriva upp allt jag störde mig på hos honom, i en lista och snegla på den om kvällarna när det är som värst.