Min mamma

Ibland undrar jag varför jag måste absorbera så mycket negativitet när mamma agerar ansvarslöst. Jag kan må hur bra som helst sekunden innan, för att sedan känna hur allt som hon gör retar livet ur mig. Jag får motstå varenda impuls att vräka ur mig något okänsligt som jag vet jag önskar att jag inte hade sagt. Men det går inte att hjälpa. Det måste finnas något slags utlopp för summan av ilskan från alla irriterande moment jag uppfattar. Det värsta är att hon kan vara så skamligt öppen med hennes beteende. Som om det inte alls rör henne i ryggen att jag tyst står där och ser på hur hon bara beklagar sig men paradoxalt nog fortsätter beteendet som ger upphov till hennes klagomål. Som om hon inte förstår att jag hela tiden i stillhet fördömer och föraktar varenda rörelse hon tar. Som om min närvaro inte får henne att inse vad hon gör och vad konsekvenserna blir. Ja, jag är självisk och egoistisk som också beklagar mig om min egen mamma för att hon inte ser hur dåligt jag mår av att hon behandlar sig själv så uselt med sådan lättsamhet.
 
Men det är min mamma Och jag vill att hon ska må bra, psykiskt och fysiskt. Jag vill att hon ska leva hälsosamt, få styrka av rätt sorts aktiviteter och rätt sorts kost. Jag vill att hon ska få upp ögonen någon gång för hur jävligt hon behandlar sin kropp och själ. Jag vill se henne lycklig och rosig och skrattandes och vacker. Inte färglös och stressig, svag och bräcklig. Jag vill höra fina ord komma från hennes mun.
 
Förväntningarna kommer aldrig försvinna. Jag vill inte sluta hoppas på en förändring. Men framför allt vill jag inte leva med att vara så maktlös, så fullständigt oförmögen att påverka hennes framtida liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0