Förklaring till max

Jag inser att det ofta blir ganska stora kontraster mellan mina inlägg. Ena sekunden är jag riktigt nedstämd och andra sprudlar jag av glädje. Vilket leder mig till mitt andra konstaterande; det kan lätt bli en smula överdrivet när jag berättar om mina känslor. Men det är förmodligen omedvetet orsakat eftersom jag tenderar att skriva direkt från hjärtat när jag är upprymd och det kliar i fingrarna.
 
Så nu i efterhand förstår jag att det kanske inte krävs åtskilliga beskrivningar för den som läser att få grepp om hur jag känner, budskapet sjunker för det mesta in redan efter första uttalandet.
Men är man en överkänslig person är det ganska uppenbart (om än lite chockerande) hur färden från snabba tankar i extas till ännu snabbare fingrar på tangentbordet kommer att översättas i svart-på-vitt-skrift.
Jag vill ändå göra det klart för läsaren att jag sällan visar dessa over the top-känslor öppet. Dessa starka texter sker endast i tystnad, på insidan av mig. Det är där de bildas, lite innan jag hinner fatta det själv, och det är sedan här på bloggen som de slutligen kan få sitt utlopp.
 
Sedan älskar jag väl helt enkelt och skriva, vilket kan anses som ytterligare ett skäl till de överdrivna resonemangen. Så pass simpelt kan det ju vara. Jag tror nog de flesta har insett hur svårt det brukar vara för mig att avsluta ett inlägg. Det bara fortsätter i oändlighet. Även de mest banala och vardagliga sakfrågorna som jag behandlar i bloggen kan ta en evighet att beskriva & analysera utifrån alla möjliga vinklar.
 
Så för mig handlar väldigt mycket om att förtydliga, tills dess att jag själv inte vet när det räcker. Det får någon annan tala om för mig.
 

Måndagsmånen i kvällsskyn

Jag vet inte vad som har skett nyligen - det kanske "bara" är det faktum att jag har börjat träna ett par gånger i veckan - men på sistone har jag känt mig ovanligt glad och faktiskt lite oövervinnelig. De mörka tankarna har krymts till små svarta korn och jag känner mig tryggare, starkare än förut. Som om jag nu på riktigt har fått övertaget om min hälsa och mitt välmående.

Jag känner en större vilja att ta hand om mitt värde. Jag känner mig modigare, mäktigare i konversationer med andra. Och jag tror jag känner mig mer närvarande i nuet, istället för att ifrågaställa alla mina handlingar. Det spelar inte någon större roll längre.

Kom på att jag inte har visat min senaste baksuccé i bloggen än. Kanske blir det ingen bild denna gång heller, men jag kan iaf meddela att kladdkakemuffinsen var väl omtyckta! Jag härmade någon annans smarriga bloggrecept och resultatet blev kardemummagrädde och bananskivor som tillbehör till små härliga kladdkakor.

Om en halvtimme ska jag iväg för att basträna. Skönt med all energi som pumpar i blodet efteråt! :)
 
- Leilas berömda variant, I believe.

"Jag vill så gärna vara en Isabella Löwengrip"

Tänk om det var så lätt att ro iland något, som en viss blond bloggerska får en att vilja tro. När arbetssökandet gick åt skogen, valde jag att fokusera mina ögon på diverse tröstpriser: bakprojektet, träningen, bloggandet, djupdykandet i bokhögen och en ansökan till universitetet i vår. Visst, det går väl an. Men jag ska ju inte förneka att jag fortfarande letar efter det dära något som tar mig från att vara en deppig fördriver-tiden-med-olika-sysslor-för-att-verka-mindre-deppig brud, till att känna den genuina glädjen med att leva.

 

Igår kväll såg jag "eat, pray and love" och önskade att mitt liv, liksom huvudkaraktärens, också var en film som hade en sorglig början men ett lovande slut. Om jag bara kunde få lite konkret bevis, ett kvitto på att mitt liv så småningom kommer att ordna sig, skulle jag nog inte vara så här pessimistisk. Egenskapen ligger visserligen kvar i mitt blod, men den stärks bara genom byggstenarna av mitt förflutna som för alltid kommer sitta lagrat i mitt minne.

Därför hade det varit skönt om någon gav mig min historia ett manus som lät mig hoppas lite extra inför framtiden. För just nu känner jag mig lika säker som svt:s väderprognoser; de kanske ger sken av att vara rätt uppiggande för tillfället, men slutar alltid ändå i besvikelse.

 

Hoho jaja, vad mörk man kan bli i ett blogginlägg. Fick jag byta plats med en person för en dag skulle det nog fan bli Isabella Löwengrip. Hon är väl ändå, till skillnad från alla låtsasglada människor i hollywood, genuint framgångsrik?


Det är insidan som räknas

Såååå citronpajen jag gjorde vart ju lite av ett fiasko. Som tur var lyckades jag spola tillbaka i tiden och göra allt bra igen. Då inte bokstavligt talat, för så långt har vi väl inte kommit i utvecklingen än. Men genom att skrapa bort marängtäcket och ställa in kakan i ugnen igen så att den blev någorlunda gräddad, lyckades jag avfärda katastrofen något.
Felet vart alltså (och det borde jag ha fattat) att jag klickade de vispade äggvitorna på pajen innan citronkrämen alls hade varit inne i ugnen. Och resultatet blev en rinnig sörja med en aning bränd maräng ovanpå. Fast degskalet var iaf felfritt!
 
Pga. detta har jag förståeligt nog därför ingen bild på bakverket. Men jag fick ändå ta emot en hel del komplimanger för pajens smak, som jag åtminstonde lyckades komma undan med. Iofs kom dessa kommentarer från familjen, så dem borde egentligen kanske inte räknas. Men för att ha bakat en komplicerad citron- och marängpaj för första gången tänker jag faktiskt låtsas om detta.
 
Vi får hoppas att nästa helg bjuder på en lite mer snyggare upplevelse! :)

Projekt på G

Med tanke på att jag för tillfället inte har mycket till liv tänkte jag att det är dags för mig att inrätta ett litet projekt. Under hösten som nu rusar emot oss (inte mig emot, med det otroligt vackra lövverket) kommer jag förhoppningsvis varje vecka att baka något riktigt gott och även lite nytt (för min del) på helgerna. Det är också endast då som jag får tillåta mig själv att "synda" som det så fint heter. Får se hur det går med den senare planen... Men i vilket fall som helst ser jag verkligen fram emot den första. Vill börja nu på lördag/söndag och jag har redan radat upp en hel drös med exempel på bakverk. När vi närmar oss julen kommer recepten som så brukar att anpassa sig lite till min favorithögtid.
 
Det är främst för min egen skull som jag gör det här. Därför är det inte prioriterat att bloggen ska vara en del av det hela, men gärna att den står vid sidan av ifall jag får lust att dokumentera lite om projektets gång och visa bilder (cause I löööööv to shoot!). En plats för mina tankar som det ju står.
 
Ready, set, go!
 
- Färglycka för min själ.
 

Receeeeept

Liksom bloggen Frukostera får jag ibland också en hel del idéer kring dagens viktigaste måltid. Tänkte visa upp en sådan, ala matbloggsinlägg.
 
- Här har jag skapat en läcker frukost som man även kan tillämpa till sitt mellanmål.
 
Ingredienser:
  • Naturell filmjölk/yoghurt
  • Flytande honung
  • Valfri müsli
  • Russin
  • Skivad frukt (i detta fall banan)
  • Kokos och kanel
  • Bitar från ett hembakat fröknäcke (den "hemliga" ingrediensen)
Detta fröknäcke ger ett oväntat smaklyft, med den crunchiga konsistensen och den salta aromen, vilket gifter sig otroligt bra ihop med den söta yoghurten i övrigt. Knäcket består av solrosfrön, sesamfrön och linfrön (+ salt) som man rostar i ugnen tillsammans med en bindande blandning av hett vatten och naturlig olja.
 
Jag har upptäckt att fröknäcket är otroligt gott i glass också, som ett annorlunda strössel. Eller i soppor, sallader och kanske istället för chips till dipp (för den som vågar!).

Hembakat i huset

Min mamma är mästerlig på att baka! Hennes bullar blir alltid så jäkligt goda att jag bara idag redan har ätit tre. Undrar om det finns någon hemlighet bakom framgången eller om hennes motto bara är extra allt av det goda, vilket brukar innebära generöst med smör och socker :P

Det enda jag vet är att jag jämt dras till de där bullarna, så mitt "stabila" cykelschema passar verkligen in i min tråkiga vardag just nu.

Ibland är de enklaste bakverken de mest fantastiska man kan bjuda på. Kanelsnurror, vaniljbullar eller kokosbollar. Det är sådant jag faller för. (Och självklart allt med choklad i mixen).

- För mammas bullar kan jag lätt dissa de torra som finns i affärerna..

 

 


Change of habit

Brace yourselves! Nu är det nya tider på gång. Och det bokstavligen talat. Jag har nämligen bestämt mig för att stiga upp tidigare varje morgon från och med detta inlägg, eftersom jag tror att en sådan förändring kan ge mig större lust att "leva" på dagarna. Allt går så segt nowadays att det känns jobbigt att utföra ens de enklaste rutinerna. Men om jag startar varje dag vid en anständig tidpunkt så har jag mycket att se fram emot. Får jag hoppas iaf. Vem vet, det kanske motiverar mig till att söka jobb ännu flitigare och gör mig både piggare och snyggare (det där med skönhetssömnen).
 
Så det var vad jag hade att rapportera. Tänkte alltså lägga mig mycket tidigare än vad jag brukar för att jag inte ska vilja dö när jag vaknar av alarmet (som för övrigt är ett väldigt lugnande åskljud).
Nu får jag faktiskt suget att krypa ner i sängen med tända värmeljus och läsa i min bok. Men först ska jag bara se till att bocka av alla tråkiga innan-natten-rutiner... Varför ska man tvingas borsta tänderna varje morgon och kväll?! Kan det inte ske en evolution där man slipper göra detta och samtidigt behålla sina friska och vita gaddar? If only...
 

Monday Boredom

Idag har varit en lite mindre produktiv dag måste jag erkänna. Men jag klämde iaf in ett cykelpass någon gång innan middagen och nu har jag lämnat in en ansökan hos Max. Det verkar alltid vara mycket senare på dagarna som jag blir taggad på att göra något vettigt. Kan bero på att jag går upp sent, äter en lång frukost vid teven och blir ganska slö några timmar.
Vet inte varför men jag tror att det goda vädret faktiskt bidrar till min lathet. Väldigt mystiskt och osannolikt. Men när det är ostadigare väder blir jag på något sätt mer motiverad till att vara "duktig". Hmm...
Självklart vill jag nu inte skrämma iväg solen! Jag kommer säkert sakna dess sällskap när vi går mot kallare tider. Dock blir jag alltid lite varm och gosig i själen när jag tänker på julen i början på hösten. Kanske frambringar tanken alla mysiga och nostalgiska minnen. Egentligen är de ganska få, men jag är glad att det trots allt är dem som fastnar och inte de tråkiga upplevelserna med julstressen osv.
 
Tänkte ladda upp en bild på vad jag åt till frukost. "OJ, men gud va otroligt roligt!!" tänker ni nu. Jo tack jag vet. Men jag blev faktiskt ganska stolt över denna lite mer kreativa skapelse än bara "vanlig tråkig gröt som bara hör hemma (om ens det) på julafton" (eftersom detta är vad många brukar associera med denna rätt).
- Nu ser den säkert inte ut mycket för världen - grå och blaskig. (Men det är helt och hållet mjölkens fel). Ingredienser är som följer: Havregryn + några blåbär (valfri mängd!) + kanel + vatten och salt. Topping: Bananskivor, lite mer kanel, russin & kokosflingor. Mums!
 

Söndagsbestyr

Idag har jag verkligen varit en duktig flicka. Inte bara har jag varit på en härlig cykelrunda! Jag såg även till att blanda nytta med nöje och delade ut mitt CV till två ICA butiker under färden :) Nu är det bara att vänta och se om det ger resultat.
NI förstår, jag har varit riktigt nere på grund av den här jobbsituationen. Och det hjälper inte direkt när man får höra från hela familjen hur kass ens ansökan ser ut (innehållsmässigt och design, alltså hela skiten).
Förlåt mig för att jag har ett visst sätt att uttrycka mig med ord. Jag har faktiskt läst att man ska skriva på sitt eget personliga sätt, så vad vill de att jag ska göra om präktiga och högtidliga förmuleringar är min karaktäristiska stil? Det kan väl inte jag hjälpa. Ska jag ändra hela mitt sätt att vara för en ansökan är det som att förneka (främst för mig själv) den jag är. Och det har jag ingen lust att göra. Jag vill inte hålla mitt riktiga jag i bakgrunden längre än vad jag redan har gjort.
Då, när jag uppfattades som en osynlig och osympatisk människa var det delvis mitt eget fel. Det var inte riktigt min avsikt men ändå blev det så, eftersom att jag omedvetet valde att förvandla mig själv till någon som jag trodde att andra såg mig som.
 
Men nu ska vi inte byta spår här, det tar alldeles för lång tid. Kort och gott blev jag kritiserad för mitt sätt att skriva ett CV och personligt brev. Det hade kanske varit lugnt om jag hade fått en enda liten komplimang för det jag faktiskt hade åstadkommit på så lång tid. När jag säger kritik menar jag alltså KRITIK. Utan något ödmjukt "konstruktivt" framför. I min familj har man tydligen inte kommit särskilt långt i konsten att tala...
I alla fall. Sedan kändes det inte heller bättre av att bli anklagad för mina utfyllnadsord. Vad fan kan man förvänta sig av någon helt utan erfarenhet då? Är det bättre att ljuga istället? Det är väl självklart att jag måste försköna mina meningar om jag egentligen inte har något vettigt att framföra till min arbetsgivare.
 
Sådär. Nu är jag klar med den saken. Får väl hoppas att redigeringen av min ansökan var någorlunda hjälpsam och värt besväret. Jag är ju inte van vid att få en massa sparkar i baken utan att man först smörjer den med vaselin, om ni förstår vad jag menar. Men nu kanske jag har fått smaka på den hårda verkligheten - att det är ännu mer omöjligt än jag trott att få ett jobb i dagens samhälle.
Nä. Mitt hopp ligger nu helt och hållet hos ICA.... och Max.
Jaja. De gör åtminstone de bästa hamburgarna bland snabbmatskedjorna. Alla vet ju att BK och donken bara har skit i sin mat.
 
- Inom kort?

En liten fisk i ett stort hav

Jag är redo att hoppa i säng och läsa lite i min nya bok Julia som jag har fastnat för. Ibland blir jag lite orolig när andra människor själva väljer ut böcker som en present till mig (ilandsproblem hej hej) men jag blev glatt överraskad eftersom den senaste är en annorlunda, kulturell blandning av spänning och humor, plus romantik.
Ärligt talat har jag tröttnat ganska mycket på chic lit-romaner som egentligen inte ger något annat än frustration eftersom dem är så himla simpla och förutsägbara (inte alla, men vissa).
Sure, de kan väl funka under sommaren då man endast kräver lite slöläsning mellan sina inplanerade soltimmar. För mig spelar det ingen större roll vad jag läser då, eftersom det inte är huvudsysslan så att säga.
Men jag älskar verkligen (samtidigt som jag hatar) en bok som kan få mig att förlora sinnet av tid och rum totalt. En bok så fängslande att jag inte bara kan lägga mig ifrån den, fastän jag måste.
En sådan bok förtjänar verkligen sin trofasta plats på min hylla, och jag har ju en hel del favoriter där som faktiskt måste kämpa för att få hålla sig kvar. Snart måste jag väl rensa igen, antar jag.

Men innan jag kan tänka på sånt, är det viktigt att mitt jobbsökande kommer igång på allvar. Jag har ju en säker dröm inför framtiden. Något som jag tror kan hålla min ombytliga personlighet intresserad ett bra tag. Men tills dess behöver jag endast ett ströjobb som kan förse mig med pengar! Lite vuxen erfarenhet skulle inte heller vara så dumt. Jag vill kunna stå på mina egna ben. Jag vet att jag kan, men ibland tröttnar jag så himla snabbt på något. Och ansträngning av denna sort är inte direkt något jag förknippar med glädje, så därför är det så enkelt för mig att bara stänga ner den hjärnkapaciteten och slänga mig framför teven istället...
Varför ska det vara så pass svårt? Vad ska jag göra för att hålla mig motiverad? Vad ska jag göra för att slippa känna mig som den där lilla hjälplösa fisken i det stora motsträviga havet.
Fan, om Nemos pappa kan trotsa hajar för att hitta sin son borde väl jag kunna byta ut det trygga hemmets lätta vardag mot en vinnarkänsla byggt av stolthet och uthållighet.

Imorgon är en ny dag, som de säger.
- Lite så här känner jag mig.

Vet ni vad!

Jag har upptäckt en jätterolig ny (för mig) tvserie som går på f.d Canal plus (nu heter det tydligen c more) och jag är helt amazed över denna upptäckt. Det är precis den typ av humor som jag tror faller mig i smaken. Huvudrollen har Amy Poehler och serien heter "Parks and något ord jag inte kan stava till". Får kolla upp det noga nästa gång. Men titeln är ju inte det viktiga kanske.
Så ja. Det är sådana saker som utgör mitt spännande liv just nu. Jag är några centimeter ifrån att bli helt fastklistrad vid teven. Snart kommer jag väl att sova med den som huvudkudde.
 
Annars då. Jo! Jag tvättade faktiskt mitt hår imorse, kan jag glatt meddela! :) What an effort. För att vara mig är det verkligen något i hästväg. Jag trivs nämligen otroligt bra i smuts... Eller alltså, jag kan gå i ett par veckor utan att duscha, menar jag då. Japp, där ser man. The truth is out. Kalla mig äcklig, men sån är jag.
 
Och min syrra totalslaktade mitt CV häromdan, så där krympte chanserna att få ett jobb ännu lite till.
 
Sådärja, det var nog allt för idag. Jag återkommer kanske imorgon med ytterligare några otroligt häftiga händelser.
 
Kanske kan slänga in en bild oxå.

- Så hette det.

Diverse Vardagsplaner

God kväll!
 
Jag funderar på att byta den irriterande bilden på "hemliga tomten" som jag har burit på ända sen bloggen startade. Eftersom jag precis har börjat skriva på nytt kanske det är dags för ännu en symbolisk förändring. Men frågan är vad jag ska ersätta tomten med? Närmast till hands är ju något som kommer från naturen, något vackert och kanske lite melankoliskt eller intensivt eftersom bloggen gärna går i detta tecken.
Spelar inte så större roll egentligen, jag är nog bara ute efter en ny fräsch bild. Men det är ändå intressant att spekulera kring sådant som jag finner lockande, eftersom jag fortfarande inte riktigt har kommit underfund med vem jag är. Det är upp till mig att sakta men säkert försöka ta reda på, nu när vuxenlivet tränger sig på.
 
Jag känner mig ganska rastlös under dagarna när jag befinner mig helt ensam i huset och inte hittar på något värdefullt att sysselsätta mig med. För det mesta går tiden ut på att planera in den lilla variationen som är möjlig, dvs. att pendla från tv-tittande till pianospelande och datoruppdateringar, med pauser för måltider däremellan.
Idag gjorde jag dock något mer än detta - pga. det överraskande fina vädret satte jag mig ute på verandan och bara var. Sådant känns viktigt på något sätt. Med tidningen i famnen och den nyligen nerladdade musiken i öronen njöt jag av värmen och känslan av frihet.
 
Friheten kan tyvärr kännas tung och begränsande annars, då den ständigt ger mig en påminnelse om att ta tag i mitt liv. Göra något vettigt. Men faaaan vad jobbigt och svårt det är att få ett jobb. Jag erkänner att jag som person inte är särskilt utåtriktad eller "out there", men jag har i alla fall gjort aktiva försök till att bli anställd. Mitt CV är ju inte det bästa, men vad kan jag göra åt den saken annat än acceptera den? Jag bara önskar att flera kunde göra samma sak och istället se till min stora vilja och förmåga att utvecklas genom att bli erbjuden chansen till detta. Det är ju så enkelt bör man tycka att bara få börja någonstans.
 
Planen är att printa ut min bristfälliga ansökan och trots detta dela ut den i Täby C imorgon eller i alla fall under veckan som kommer nu. Jag får hoppas på det bästa och förvänta mig det värsta helt enkelt. Då kanske det blir lättare att resa sig upp från de hårda nederlagen. Men jag förstår inte varför det ska vara så tufft. Jag vill ju för tusen inte bli modell. Jag vill bara ha ett vanligt jobb som ger mig nyttiga erfarenhet och väl behövda kontanter.
 

- HAVET. Osäkert, Mystiskt, Farligt, Lockande, Vackert.

Hänt

Igår och idag har jag tillbringat tiden med min lilla mormor. Hon må vara liten, men hon styr sitt hem och gästerna i det på ett väldigt bestämt vis. Den envisa viljan är något som går i arv har jag märkt. Fast den kanske ökar med åldern också, eftersom man inte vill erkänna sig bli mindre självständig fastän man egentligen bara behöver mer och mer hjälp från någon utomstående. Visst får jag hjälpa till, men då ska det banne mig vara på mormors villkor. Är det inte perfekt utfört duger det inte, vilket kan gå mig på nerverna. Men i sådana lägen måste man vara tålmodig och tänka efter innan man säger något onödigt som sårar en gammal människa. Det får man öva på helt enkelt, men jag måste säga att jag har blivit bättre på att behärska mitt humör.
 
Utöver min mormor har även Täby Centrum fått känna lite på min uppmärksamhet, när jag var där och shoppade. Dels åt en kompis som fyller år, men även någa småsaker för min egen del. Ett fint doftljus med mango- och kokosnötssmak, värmeljushållare, ett armband och en ring. Tror det var allt krimskrams. Sen fick jag en fin mössa av min moster, hihi. Så nu är jag mätt och belåten på materiella saker ett tag framöver... Typ ett par dagar.
 
Ska snart hoppa i säng tror jag, läsa en bok och gå igenom lite tankar som vanligt. Imorgon blir det en rolig dag/kväll hoppas jag på!

En enkel biljett till framtiden (ej tur- & retur)

I flera dagar nu har jag tänkt att jag skulle uppdatera bloggen efter det flera månaders långa distansförhållande vi har haft.. Jag tror till och med att samtalsämnet jag hade för inlägget i fråga var ganska så uttänkt och upplägget ganska så genomtänkt, men eftersom skriften aldrig blev av (med undantag för i mina tankar) hände det sig alltså att jag istället fick uppdatera så här. Med inget särskilt att berätta. Bara en önskan att få fylla ut tomrummet som dominerat allt för länge. Om jag nu ändå har en blogg är det väl inte meningen att jag ska låtsas som att den inte finns.
 
Syftet var ju tydligt. Att få utlopp för mina tankar och känslor under impulsiva attacker. Det är klart som fan att dessa inte har upphört helt plötsligt sedan senaste inlägget. I och för sig var jag ju för tillfället upptagen med allt skolarbete som skulle vara slutfört (någorlunda) i tid. Därför fick mina tankebanor sällan något annat spelrum än i den vanliga allt-går-åt-helvete-rollercoastern som var min hjärna.
Nu är det lite mindre stressigt och pressigt i mitt liv, därav reduceringen på svordomarna och deppressionen i bloggen från och med nu. Får vi hoppas åtminstone.
 
Det skulle ju kännas tråkigt om denna plats inte uppfyllde någon annans behov än det hos min aggressiva sida. Men det betyder inte att jag ska sluta vara mig själv. Det finns en viss gräns för det omöjliga. Jag säger inte att jag inte kan tänja på den gränsen lite då och då, men det är nog bäst att inte ignorera den heller. Risken är väl då att jag lurar mig själv så pass mycket att jag inte längre känner igen mig själv. Och jag vill inte tappa kontakten med min själ mer än vad jag redan har gjort tidigare. Denna gång vill jag ha den i åtanke under mina emotionella och rationella beslut, vilka de än må vara.
 
Så. Då tror jag att jag har uppnått målet för detta inlägg nu. Det handlar inte om något särskilt, samtidigt som det ger oss en lite vag presentation på en helt ny resa, med andra villkor och omständigheter på menyn som livet att vara nybliven student innebär. Början på något större... och kanske något bättre.

Osäker

Nu har det uppstått en situation som jag verkligen avskyr. Jag vill bara springa så långt bort det går och gömma mig och låtsas att det inte angår mig. Men tråkigt nog kommer jag inte ur detta. Det handlar om skolan (surprise surprise) fast inte enbart.
Min historia har ju varit som sådan att vissa företeelser in the past har gett upphov till en ganska omfattande social fobi och konflikträdsla i nuet. Jag undviker att göra någon förbannad (om det inte gäller min familj) så långt det går. Råkar jag kliva på någons tår blir jag genast rädd, underlägsen och liten. Jag blir påmind om skammen från förr och föredrar att genast bara släta över situationen.
Dock inser jag att det inte är den bästa lösningen. Hur ska jag i framtiden kunna hantera rädslor och konflikter om jag hela tiden bara försvagar mig själv för att undvika att riskera att någon tycker illa om mig. Det håller inte i längden. Jag kommer knappast växa mig starkare eller lära mig att stå på mig själv om jag fortsätter med detta beteende. Folk förstår att jag inte har någon ryggrad och kan lätt göra sig löjliga över mig utan att jag vågar säga ifrån. Är det så det ska vara?

Grejjen var den att min kompis och jag valde att samarbeta ihop under ett projektarbete, vilket vi sedan innan insett att vi inte borde ha gjort eftersom vi har så olika arbetsformer och tänkande. Hon är praktisk, jag är teoretisk - visst det kan funka, vi kanske skulle kunnat komplettera varandra på ett bra sätt. MEN inte när vi arbetar i så pass olika tempon. Jag har redan lagt lite skuld på mig själv för att jag varit ganska slapp och inte planerat särskilt väl. Det är jag medveten om och bara det gör det jobbigt när jag ser hur snabbt min kompis gör sina saker i god tid. Hon kanske inte gör dem lite genomtänkta som jag måste dock medges. Jag får en känsla av att hon också känner en rädsla, fast för att inte hinna göra saker i tid och därför måste hon ha dem klara så snart som möjligt trots att detta påverkar resultatet negativt.
Jag är ganska seg i mitt pluggande, tar tid på mig osv. vilket funkar dåligt på grund av min ömtålighet för stress och prestationsångest. Men å andra sidan lägger jag ner väldigt mycket tanke och omsorg på mitt arbete vilket jag anser är en bra egenskap i grund och botten. Jag är duktig på att analysera mycket. Sedan kanske det sliter på min kropp och mitt välmående om jag inte hinner slutföra arbetet i tid. Och jag vet om det.

Så när min kompis påpekade, nästan krävde, idag att jag bör hinna klart de sista sakerna snarast så att inte hon får motta allt skit (ifall den ens uppstår) under lärarens bedömningar för att jag inte har gjort min del, tog jag väldigt illa åt mig. Dels pga min känslighet. Dels för att hon uttryckte sig så föraktfullt. Jag kanske upplever sådant mycket värre än vad det är, men det kändes verkligen som en pik åt mitt håll. För det första känns det som att jag får göra allt det svåra i projektet. Det enda hon behöver bry sig om egentligen är att redigera några bilder så att de blir snygga och komponera en övergripande design på ett fåtal sidor i vår slutprodukt, vilket ärligt talat är både roligt och urlätt. Däremot måste jag åta mig allt grovjobb med att utforma språk, ordformuleringar mm. på samtliga sidor i slutprodukten. Hon är helt enkelt inte lika duktig på sådant, så det överlät hon till mig, vilket jag accepterade i början för jag ville också att resultatet skulle bli bra. Så svårighetsgraden spär naturligtvis på följden att det tillsammans med min arbetstakt går långsamt.
För det andra kan hon inte begära att jag ska vara någon slags slavmus bara för att hon gör sina saker veckor i förväg. Jag har ett annat pluggschema som vanligtvis funkar för mig, men när jag arbetar i par med henne så blir det jävligt ojämnt. Jag känner extra press nu bara för att hon har uttalat det uppenbara i ett par fientliga rader gentemot mig.

Tyvärr är dessa tankar och ord i bloggen saker jag sällan vågar säga i verkliga livet. Jag är en mes när det gäller att "riskera" sin vänskap för min egen skull...

Nu kan jag inte fortsätta längre. prov imorn..

Hälsa och välmående

Det är ingen mening med att se tillbaka på sånt som har varit. Det hör inte hemma i nuet och kan egentligen inte ändra vår situation.
Men om nuet bara innehåller massa skit måste man ju ha någon gyllene tid i bagaget att minnas och ta tillbaka i tankarna to make it through helt enkelt.
Jag saknar lite hur min kropp såg ut. Ska jag vara ärlig (och det är väl ändå tanken med den här bloggen) så blir jag lätt deprimerad när jag kommer ihåg hur fin och platt mage jag en gång hade. Och hur jag inte behövde skämmas för att mina love handles skulle göra alla kläder osmickrande. Jag behövde inte heller bekymra mig så mycket om vilka kläder jag köpte, för jag visste att mer eller mindre allt skulle passa kroppsmässigt.
Nu kan jag inte ha samma jeans en längre tid innan jag hela tiden måste dra upp dem när de börjar sätta sig för lågt ner på höften igen.
Folk kanske skulle säga att jag har fina kurvor trots allt, men själv känns det bara hemskt när jag upptäcker hur mycket jag har börjat jämföra mig med alla mina smala kompisar. När jag är den enda med breda lår och fett över jeanskanten, så känns det inte så värst kul. Jag har t.o.m blivit ängslig under lunchen när jag inte är mätt fast de andra är det och jag vill ta mer mat. Jag gör ju det till slut, men jag kan inte sluta tänka på hur de ser på mig varje gång jag reser mig för att hämta portion nummer 2.
Sedan tycker jag faktiskt inte att jag äter särskilt mycket i jämförelse med hur lite de verkar stoppa i sig. Och det säger jag inte bara av avundsjuka. Jag trodde att man skulle kunna känna sig trygg att äta massor om man var smal. Kanske har de små magsäckar, men om så inte är fallet - hur står de då ut med hungern som för mig kommer bara en timme eller så efteråt?

Jag ser på min mamma och tänker ofta att jag borde göra mer för att inte bli som henne utseendemässigt när jag blir stor. Jag vet att det är flera faktorer som väger in och jag kan trots allt inte bestämma nu hur jag ska se ut i vuxen ålder. Föder man barn och har ett stressigt liv kommer det ändå bli svårt senare.
Men jag tänker ändå att jag skulle kunna förändra mina matvanor redan nu som en förebyggande faktor för att minska risken att bli beroende av socker och sådant hela livet.

Det blir ju en ganska svår utmaning med mamma som bakar bullar, pajer och andra kakor för jämnan, men sedan har jag ju en fader också som verkligen förespråker hälsan själv. Hans cyklar till jobbet och äter mycket frukt och föredömer potatis. Ibland känns det också som att han faktiskt dömer mig när jag gräver i kylskåpet eller tar en till portion mat. Jag är rädd att han ska se mamma i mig, för det är lite hennes beteende som jag anammar. Men det är dumt att bry sig om sånt. Det borde inte ens existera i mina tankar. Det är ju min familj, behöver jag vara "rädd" för deras åsikter?

Anyway, mitt mål är iaf att minska på sockret, äta mer stabila maträtter långsamt och känna varje tugga så det mättar, ta en eller två frukter när hungern sätter in och fortsätta med träningen på friskis som jag har satt igång med :) Kanske att jag belönar mig själv vid veckoslutet med chips, ngn efterrätt eller så. Men då krävs det att jag är duktig.

Så när jag nu har skrivit detta inlägg hoppas jag att det fungerar som en motivation som kan peppa mig att nå mitt mål!

This is new

Jaaa duu, det var verkligen länge sedan kan man nog säga med säkerhet.
Jag är inne på min tredje månad av den sista vårterminen av skolan!! Det är ganska häftigt, fastän jag förmodligen kommer att få uppleva fler skolterminer i framtiden, men inte av denna typ. Då väljer jag min utbildning och tar mer ansvar och har förhoppingsvis mycket roligare och bättre lärare :D Det blir till att se om jag väljer för att söka in i höst eller vår för jag pallar nog inte sabbatsår, vad fan ska man hitta på egentligen? Om man är så rastlös och otålig som jag är det no point med att inte göra någonting om dagarna. Att resa är ju totalt utesluten; lika pank som en råtta. Att jobba känns lika långt borta, jag vill gärna ta något ströjobb men det känns jobbigt att ge sig ut i den världen redan nu..

Nu borde jag faktiskt packa inför imorgon! Vi ska på klassresa mot UPPSALA hehe.. Jag är ganska taggad faktiskt, känns kuligare än att bara sitta i skolbänken, så jippi!

Tjolahopp!

Happenings

Nu har jag precis avnjutit en god lussebulle och lite glögg :) Julklapparna är fixade till slut, men det blev inte riktigt som jag ville. Planen var att ge bort små korgar med små saker i till farmor och mormor i år. Men för det första var det väldigt svårt att hitta korgar ens. Sedan finns det ju så mycket små saker att välja bland, fast samtidigt inte något som passade (jag är perfektionist om ni inte har fattat det ännu). Så nu fick jag skippa korgarna och ta nått annat.
Sedan känns det som om jag hela tiden köper samma klappar år efter år. Men det kanke bara är min släkt som är dålig på att önska sig nya roliga saker...
Hur som helst ska jag nu försöka slå in paketen som ännu inte är inslagna av affären. Men tejpen verkar vara spårlöst försvunnen :O Å detta får inte hända dan före doppare-dan !!

Kanske tar mig en till bulle då..

Lalala

Mysig förmiddag idag tillbringades med farmor och pappa i täby centrum för att julklappshandla åt mig och andra. Jag hittade faktiskt det jag behövde: en liten plattång (hoppas den inte är sämst bara för det) en svinborste för mitt känsliga hår och en till bok i serien om Rebecca Bloomwood ;) Kan ju inte hålla mig borta från shopping i böckernas värld iaf. Trevlig läsning då (om) jag hittar någon tid till det.

Just nu känns det ju som om jag vill explodera, eller åtminstone slippa ta hand om allt plugg jag har. Men det känns säkert mycket mer än vad det är. Jag har en tendens att uppfatta jobbiga saker mycket mer... ja jobbiga. Det har nog mycket med prestationsångest att göra. Jag bli aldrig nöjd med vad jag åstadkommer och därför vill jag inte ens ta tag i det, för jag vet hur besviken jag kommer att bli på mig själv.
Önskar att jag inte hade så stora krav jämt...

Men jag tycker fortfarande det är alldeles för mycket arbete vi får, för att vara den sista veckan innan jullovet, att ha matteprov, samhällsredovisning i något jobbigt ämne, svenska krönika om alkohol och en religionsuppsats inom kristendomen... Jag drunknar i allt ansvar jag tvingas ta på mig...

Men nu tänkte jag sätta på lite härlig julmusik så kanske jag bli lite piggare på några mattetal! Wish me luck!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0