Att ändra ens uppfattning av något behöver inte vara svårt.
Skräckteman är vanligtvis inte min kopp te. Jag har alltid föredragit saker som får mig att skratta, snarare än att skrika av fasa. Lite för tidigt har jag kanske då försummat vissa böcker, filmer och tv-serier, just för att dem passar in i kategorin skräck/få en tonårig tjej att aldrig kunna drömma vanligt igen.
Jag anser nämligen att mitt liv hitintills har varit tillräckligt sorgligt som det är. Så därför har jag bestämt mig för att i fortsättningen bespara min själ från ytterligare terror och istället välja att glädja mig själv med inspelade avsnitt av "Vänner" och "Scrubs".
Men det finns självklart plats för undantag. Som t.ex när man blir tvungen att läsa skräckböcker under kursen Svenska B och inte vill få ett dåligt betyg. Jag ska inte ljuga för er nu och säga att jag verkligen såg fram emot att välja en bland följande titlar här nertill och spendera lite ensamtid med denna ett tag framöver:
- Död zon
- Hanteringen av odöda
& Jurtjyrkogården (det stavas tydligen så)
Urvalet av böcker bjöd på flera. De ovannämnda är bara ett fåtal. Men de andra titlarna lät inte lika läskiga som dessa. Dock tycker jag inte att man ska underskatta dem för det. Vad är det nu man säger... "Don't judge a book by it's cover" (och då menar jag alltså bokstavligen talat).
Den boken jag kom att välja, lät visserligen inte så hemsk till en början. Titeln var faktiskt relativt harmlös. Men innehållet desto mer skrämmande.
Faktum är att jag baserade det främsta skälet till mitt val av bok, på ett avsnitt från "Family guy" där de hade gjort en parodi på denna roman, som hade fått mig att skratta. Dessutom hade den psykologiska faktorn i boken också en viss effekt på mig - det var en lockelse som jag bara inte kunde motstå.
Så därför sitter jag här nu, en tid senare, med Lida framför mig. Skriven av Stephen King - the master of horror himself.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur många dagar det tog mig att läsa ut Lida. Det jag minns är att jag tänkte att jag aldrig skulle hinna avverka den på endast 4 veckor, som tidsgränsen låg på när jag lånade romanen. Konstigt nog var anledningen till att jag till slut lånade om boken, inte på grund av att jag hade massa sidor kvar att läsa, utan för att jag var tvungen att behålla boken tills dess att jag på en svenska lektion cirka en och en halv månad senare skulle få skriva om den. Annars fanns det en risk att historien inte skulle hålla sig särskilt färsk i huvudet på mig tills det specifika datumet för återberättandet fann sig.
Nu visar det sig dock att jag inte kommer att vara här i Sverige under de lektionerna som det är tänkt att vi ska skriva om våra respektive skräckromaner, vilket förstås känns lite surt. Men ändå känner jag för att prioritera uppgiften här på bloggen, eftersom läsandet (och skrivandet) är något jag brinner för.
Som alltid när jag ska skriva om något dock, börjar jag med att förklara en massa annat också, så att inlägget sträcker sig onödigt långt. Men det får ni helt enkelt lära er att leva med. Det är ju viktigt att känna till de relevanta tillhörande delarna också!
Så med det sagt, lämnar jag skrivandet för idag och återkommer förhoppningsvis med min recension av Lida nån gång framöver!
Mitt uppe i en kvällsmacka
Min status just nu: Apelsinmarmelad på vitfranska.
Jag hoppas innerligt att det bara är tillfälligt, men jag om någon vet om att det inte är så. Hopp och verklighet går inte ihop. Det här håller i sig. Snart kommer det förmodligen att bli apelsinmarmelad på vitfranskor. Eller ännu värre - smält choklad.
Vips! Nu är mackan borta. Den försvann. Ner i min mage. Där är den nu och löses upp. Snart blir jag hungrig igen. Det är en evig cirkel.
Ursprungligen tänkte jag skriva ett inlägg om något personligt i mitt liv. Men jag vet fan inte om jag orkar längre. Att avreagera sig tär på krafterna. Vare sig det är på en person eller på ett tangentbord.
Psykologiprov imorgon. Jag är nyfiken på hur det kmr att gå, eftersom jag känner mig relativt lugn och det brukar inte tolkas som något bra tecken under pluggtider. Alla mina kompisar får panik, förutom jag. Betyder det att jag faktiskt är bra på någonting eller bara att jag har missförstått allting?! Har jag underskattat svårighetsgraden kanske?
Återstår att se...
Jag hoppas innerligt att det bara är tillfälligt, men jag om någon vet om att det inte är så. Hopp och verklighet går inte ihop. Det här håller i sig. Snart kommer det förmodligen att bli apelsinmarmelad på vitfranskor. Eller ännu värre - smält choklad.
Vips! Nu är mackan borta. Den försvann. Ner i min mage. Där är den nu och löses upp. Snart blir jag hungrig igen. Det är en evig cirkel.
Ursprungligen tänkte jag skriva ett inlägg om något personligt i mitt liv. Men jag vet fan inte om jag orkar längre. Att avreagera sig tär på krafterna. Vare sig det är på en person eller på ett tangentbord.
Psykologiprov imorgon. Jag är nyfiken på hur det kmr att gå, eftersom jag känner mig relativt lugn och det brukar inte tolkas som något bra tecken under pluggtider. Alla mina kompisar får panik, förutom jag. Betyder det att jag faktiskt är bra på någonting eller bara att jag har missförstått allting?! Har jag underskattat svårighetsgraden kanske?
Återstår att se...
Ge mig ostbågar!
Jag vet inte vad det är med mig. Men jag kan bara tänka på ostbågar! Det är typ min nya last. Förut var jag ju galen i dillchips och det är jag väl egentligen fortfarande, men nu har jag bytt lite tillfälligt... Dessutom har jag nyligen upptäckt det vackra med naturgodis som jag tidigare så oklokt försummade. Dock måste jag vara lite försiktig i och med att det kan finnas en hel del nötter i dessa läckerheter. Så jag har än så länge bara riktat in mig på på sådant som är absolut ofarligt, alltså youghurtdraperade flingor och puffar. Men ack så gott bara det är! Sedan är det min dröm att kunna äta det där andra också, ni vet japanska kryddpuffar. Men dessa ligger i samma låda som jordnötter, så därför börjar det klia i mina läppar när jag äter från den lådan :(
- Frågan är dock om naturgodis är så mycket nyttigare än vanligt godis, som folk säger?
- Mina laster! Kakan till höger är förmodligen min absoluta favoritkaka. Ostbågar med chili smakade jag alldeles nyligen. Mycket goda! Sedan är jag ju känslig för allt som har med choklad att göra. Det går inte att stoppa mig från det! :D
- Frågan är dock om naturgodis är så mycket nyttigare än vanligt godis, som folk säger?
- Mina laster! Kakan till höger är förmodligen min absoluta favoritkaka. Ostbågar med chili smakade jag alldeles nyligen. Mycket goda! Sedan är jag ju känslig för allt som har med choklad att göra. Det går inte att stoppa mig från det! :D
Söndag, som i stress.
Jag har haft jättemycket prestationsångest den senaste tiden! Vill du veta varför?
Jag tänker ju berätta i vilket fall som helst, men ändå :P
I svenska A fick jag betyget MVG. Jag blev ju liksom apglad såklart, för jag hade faktiskt klarat av det relativt lätt. Så då tänkte jag att: Jaha, då kanske jag inte är så dum ändå. Jag kanske har möjlighet att bli författare eller åtminstone journalist typ. Men det visade sig att alla andra skitungar i klassen också fick MVG. Självklart var deras betyg mycket mer osäkra men ändå - Bara för att våran lärare är så jävla snäll. Det gynnar ju inte mig liksom. Även om jag vet att jag är duktig, så sjunker jag iaf på grund av att man inte kan skilja mig från resten av gänget som också fick MVG. Man ser ju bara att vi fick likadana bokstäver i betyget, inte om bokstäverna egentligen var små eller stora, om du fattar va jag menar...
Så nu känner jag värsta prestationsångesten, bara för att jag typ måste bevisa för min lärare att jag minsann klarar av MVG i svenska B också. Fastän att det säkert är mycket svårare, i och med nationella proven och så. Och jag är ju redan en perfektionist som aldrig nöjer sig med nånting. FAN!
Det är ett jävla referat som jag har kämpat med och till slut skjutit upp till denna helg för att jag inte klarar av att möta pressen från mig själv och rädslan för att inte palla göra något bra av uppgiften. Referat ska vara så himla sakliga och tråkiga, om jag ska försöka jämföra med andra texter när man får spåra så mycket man vill med sina egna åsikter. Det är sånt jag är bäst på. Inte nån jävla labbrapport heller!
Ursäkta, men valde inte jag samvetarlinjen ändå?! Jag ska väl inte behöva gå igenom enformigt tråkiga uppgifter som liknar sånt som naturare får i kemi och allt vad det heter!
Nu är jag äntligen färdig typ, men jag har haft jättesvårt att koncentrera mig och varit tvungen att sudda och stryka och läsa flera gånger om! Ska det verkligen vara så jobbigt?! Jag kanske ändå inte har den talangen som krävs för att skriva som ett yrke. Skribenter idag, har jag för mig, måste jobba jättehårt, men de får iaf klart uppgiften på de antal timmar de har fått på sig! Och resultatet ser ju alltid felfritt ut.
Äsch, jag får inte ut ngt av att babbla på så här... Dags att sluta nu.
Jag tänker ju berätta i vilket fall som helst, men ändå :P
I svenska A fick jag betyget MVG. Jag blev ju liksom apglad såklart, för jag hade faktiskt klarat av det relativt lätt. Så då tänkte jag att: Jaha, då kanske jag inte är så dum ändå. Jag kanske har möjlighet att bli författare eller åtminstone journalist typ. Men det visade sig att alla andra skitungar i klassen också fick MVG. Självklart var deras betyg mycket mer osäkra men ändå - Bara för att våran lärare är så jävla snäll. Det gynnar ju inte mig liksom. Även om jag vet att jag är duktig, så sjunker jag iaf på grund av att man inte kan skilja mig från resten av gänget som också fick MVG. Man ser ju bara att vi fick likadana bokstäver i betyget, inte om bokstäverna egentligen var små eller stora, om du fattar va jag menar...
Så nu känner jag värsta prestationsångesten, bara för att jag typ måste bevisa för min lärare att jag minsann klarar av MVG i svenska B också. Fastän att det säkert är mycket svårare, i och med nationella proven och så. Och jag är ju redan en perfektionist som aldrig nöjer sig med nånting. FAN!
Det är ett jävla referat som jag har kämpat med och till slut skjutit upp till denna helg för att jag inte klarar av att möta pressen från mig själv och rädslan för att inte palla göra något bra av uppgiften. Referat ska vara så himla sakliga och tråkiga, om jag ska försöka jämföra med andra texter när man får spåra så mycket man vill med sina egna åsikter. Det är sånt jag är bäst på. Inte nån jävla labbrapport heller!
Ursäkta, men valde inte jag samvetarlinjen ändå?! Jag ska väl inte behöva gå igenom enformigt tråkiga uppgifter som liknar sånt som naturare får i kemi och allt vad det heter!
Nu är jag äntligen färdig typ, men jag har haft jättesvårt att koncentrera mig och varit tvungen att sudda och stryka och läsa flera gånger om! Ska det verkligen vara så jobbigt?! Jag kanske ändå inte har den talangen som krävs för att skriva som ett yrke. Skribenter idag, har jag för mig, måste jobba jättehårt, men de får iaf klart uppgiften på de antal timmar de har fått på sig! Och resultatet ser ju alltid felfritt ut.
Äsch, jag får inte ut ngt av att babbla på så här... Dags att sluta nu.
Deppigt värre
Hej bloggen... Nu blir det lite tråkig stämning här, inte så mycket glädje kanske. Men jag är nämligen ganska ledsen nu...och ensam. Du förstår: Under veckan har jag haft besök av min utbytesstudent från Tyskland, precis som alla andra svenskar som har tyska som B-språk.
Idag lämnade hon Sverige. Så det känns jättekonstigt att jag inte har någon i mitt rum som ligger på sängen och läser en bok om vampyrer, medan jag gör whatever på datorn. Jag vet att det bara varit en vecka, men tydligen vänjar man sig vid vissa saker på så lite tid.
Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva känslan som jag har. Just nu är det mest tomt tror jag, men jag har en stark känsla över att jag har varit ganska deprimerad hela dagen; Jag kände mig varken hungrig till frukost eller lunch. Alltså inte så hungrig som jag brukar vara d.v.s. Sedan har jag inte kunnat koncentrera mig på ngn av mina lektioner under dagen. När jag kom hem efter skolan satte jag på massa vänner-avsnitt och gjorde smoothies och tryckte i mig kakor. Men jag vet inte. Det kan ju vara för att min kropp har fått för lite sömn som den tar till metoder för att ta sig igenom dagen.
Efter ett tag däckade jag dock och tog igen den sömn som jag inte har fått på hela veckan. Alltså två timmar ^^
Sarah, som min tysk heter, åkte med bussen klockan ett nånting. Det var jag först inte beredd på för på schemat hade det hela tiden stått att farväl tas klockan fem. Men det hade blivit konstigheter med flygplanet och deras lärare var uppenbarligen ingen som hade koll på läget. Planet som ursprungligen skulle gått kl 9 från skavsta ändrades till klockan 6. Men jag tyckte ändå det var skönt så jag slapp hänga omkring i skolan till den tiden, när jag ändå slutar kvart över ett på en fredag. Dessutom slipper Sarah nu komma hem klockan tre på natten, istället blir det elva :) Inte SÅ dåligt iaf. Eftersom hon bor på landet i en liten liten by långt bort från allmänheten, så kan jag tänka mig att det tar lång tid för henne att komma hem, även fast flygturen blir relativt kort.
Så farväl tog vi under mattelektionen (jag och två kompisar som stått henne närmast) när jag inte längre kunde sitta still på stolen i klassrummet. Det var, outhärdligt kanske jag inte ska säga, men väldigt jobbigt att bara räkna tal som om det var en helt vanlig dag. Jag behövde röra på mig och vara i närheten av tyskpratande människor. Jag kände ett behov av att befinna mig på samma plats som Sarah, som annars har varit som ett plåster på min arm (positivt menat) under hela veckan, men som nu rycktes bort. Inte på det där snabba smärtfria sättet när man inte fattar vad som hände, utan segare och mer plågsamt, då man vet vad som kommer att hända snart. Nu överdriver jag lite, bara för att du ska få en inblick i hur det kändes. Det är ingen som har dött, men stundtals kunde det lika gärna varit så. Och på sätt och vis har ju en närstående till mig gått bort. Försvunnit tillbaka till hemlandet. Och vi ses inte igen förrän om åtta veckor...
Men snart, förhoppningsvis, återhämtar jag mig från denna dystra tillvaro. Jag måste det, för att komma ikapp min klass i alla ämnen som jag inte har fokuserat särskilt mycket på när jag haft en inneboende att tänka på. Hoppas lärarna är snälla nog att förstå det.
Idag lämnade hon Sverige. Så det känns jättekonstigt att jag inte har någon i mitt rum som ligger på sängen och läser en bok om vampyrer, medan jag gör whatever på datorn. Jag vet att det bara varit en vecka, men tydligen vänjar man sig vid vissa saker på så lite tid.
Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva känslan som jag har. Just nu är det mest tomt tror jag, men jag har en stark känsla över att jag har varit ganska deprimerad hela dagen; Jag kände mig varken hungrig till frukost eller lunch. Alltså inte så hungrig som jag brukar vara d.v.s. Sedan har jag inte kunnat koncentrera mig på ngn av mina lektioner under dagen. När jag kom hem efter skolan satte jag på massa vänner-avsnitt och gjorde smoothies och tryckte i mig kakor. Men jag vet inte. Det kan ju vara för att min kropp har fått för lite sömn som den tar till metoder för att ta sig igenom dagen.
Efter ett tag däckade jag dock och tog igen den sömn som jag inte har fått på hela veckan. Alltså två timmar ^^
Sarah, som min tysk heter, åkte med bussen klockan ett nånting. Det var jag först inte beredd på för på schemat hade det hela tiden stått att farväl tas klockan fem. Men det hade blivit konstigheter med flygplanet och deras lärare var uppenbarligen ingen som hade koll på läget. Planet som ursprungligen skulle gått kl 9 från skavsta ändrades till klockan 6. Men jag tyckte ändå det var skönt så jag slapp hänga omkring i skolan till den tiden, när jag ändå slutar kvart över ett på en fredag. Dessutom slipper Sarah nu komma hem klockan tre på natten, istället blir det elva :) Inte SÅ dåligt iaf. Eftersom hon bor på landet i en liten liten by långt bort från allmänheten, så kan jag tänka mig att det tar lång tid för henne att komma hem, även fast flygturen blir relativt kort.
Så farväl tog vi under mattelektionen (jag och två kompisar som stått henne närmast) när jag inte längre kunde sitta still på stolen i klassrummet. Det var, outhärdligt kanske jag inte ska säga, men väldigt jobbigt att bara räkna tal som om det var en helt vanlig dag. Jag behövde röra på mig och vara i närheten av tyskpratande människor. Jag kände ett behov av att befinna mig på samma plats som Sarah, som annars har varit som ett plåster på min arm (positivt menat) under hela veckan, men som nu rycktes bort. Inte på det där snabba smärtfria sättet när man inte fattar vad som hände, utan segare och mer plågsamt, då man vet vad som kommer att hända snart. Nu överdriver jag lite, bara för att du ska få en inblick i hur det kändes. Det är ingen som har dött, men stundtals kunde det lika gärna varit så. Och på sätt och vis har ju en närstående till mig gått bort. Försvunnit tillbaka till hemlandet. Och vi ses inte igen förrän om åtta veckor...
Men snart, förhoppningsvis, återhämtar jag mig från denna dystra tillvaro. Jag måste det, för att komma ikapp min klass i alla ämnen som jag inte har fokuserat särskilt mycket på när jag haft en inneboende att tänka på. Hoppas lärarna är snälla nog att förstå det.
Updates 26/1
Hej min kära blogg! Det var ett tag sedan ;)
Jag konstaterar att det fortfarande är vinter och fryser lite inombords, men det är ingenting uppemot kylan jag kände idag, när jag satt och vänta på bussen. Mina ben domnade lite tror jag och fingrarna tappade också känseln när jag tog en promenad idag efter skolan ner till ICA. Jag har bestämt mig för att försöka vara nyttig, eller iaf göra mig lite fri från skuldkänslorna jag har om jag inte tränar bort all socker jag har pressat i mig. Det är jobbigt, faktiskt. Men har man väl börjat tänka att magen tycks svälla för varje pytteliten tugga man tar, så kan man inte sluta. Jag har en stark vilja och har nog lite vett i min skalle kvar för att inte falla ner i anorexi-träsket, men lite då och då drar jag upp tröjan och ser ner på magen: "Har den inte blivit lite mindre? Eller är det bara som jag önskar?" Sedan drar jag in magen för att betrakta den som jag skulle vilja ha den, för att sedan slappna av och bevittna magen som återgår till sin vanliga degiga form.
Jag förstår egentligen inte. Hur kan man förlora kontroll över sitt ätande på typ ingen tid alls?
Förut tränade jag iofs badminton, innan mitt knä sabbades. Och det var innan jag blev deprimerad och började tröstäta ganska mycket. Men nu när man ändå vill ändra på sina vanor (och tro mig, det vill jag verkligen) så verkar det vara allt försent...
Jag klarar inte av att inte äta. I skolan går det an, då är jag ju tvungen att vara utan mat förutom på lunchen. Men hemma dras jag bara till kylskåpet hela tiden! En trösterik tanke är iaf att jag (nästan) alltid försöker att välja något nyttigt och hälsosamt att stoppa i munnen. En frukt eller två. Men man tröttnar ju så snabbt på det. Det blir så tråkigt att bara äta äpple efter äpple efter äpple...
Det som verkligen stör mig är att det ju finns så mycket goda saker hemma, eftersom pappa och mamma ständigt insisterar på att köpa hem äckligt onyttiga men ack så underbart goda saker. Och mamma kan inte sluta baka. Varenda gång vi har besök bakar hon nånting! Senaste gången var det en äppelkaka. Hon hade också tänkt bjuda på en sockerkaka men den misslyckades ...(!!) Tänk, det var svårt nog för mig att hålla mig ifrån äppelkakan. Vad hade då inte hänt med ännu en kaka i huset?
Sedan kom min moster med en kladdkaka och då kunde jag inte hålla mig. Den var iofs liten, men det spelar ingen roll. Kalorier som kalorier lixom. Det är dåligt hur som helst! Självklart har jag nu ätit halva kladdkakan, fast inte på en gång, men ändå...
ARGGHH! ÅHHH! Det är väl lätt att skylla på sina päron men jag anser att de har en stor del i hela min hysteri med mat. Om mamma bara kunde sluta baka och pappa bara kunde inse att jag inte längre är något barn som skiter i vad jag stoppar i mig. Jag är en ung kvinna och har jättelätt för att gå upp i vikt tydligen och jag BRYR MIG! Bara för att inte jag är ngn 50 årig gubbe som inte längre behöver oroa sig för sitt utseende och bara kan njuta av all mat som finns.
Ingen kille kommer ju vilja ha mig om jag förvandlas till en flodhäst vid 25 års ålder. Jag är som en mycket känslig våg och minsta lilla sak kan få mig att välta...
Oops känner att inlägget spårade lite i slutet där. haha. Hade egentligen ingen tanke på att skriva allt det här men det bara kom när jag skulle berätta om att jag varit nere på ICA och köpt hem ingredienser till smoothies och nyttig müsli...
blablablablabla...usch vad jag är matfixerad. I don't like it...
Jag konstaterar att det fortfarande är vinter och fryser lite inombords, men det är ingenting uppemot kylan jag kände idag, när jag satt och vänta på bussen. Mina ben domnade lite tror jag och fingrarna tappade också känseln när jag tog en promenad idag efter skolan ner till ICA. Jag har bestämt mig för att försöka vara nyttig, eller iaf göra mig lite fri från skuldkänslorna jag har om jag inte tränar bort all socker jag har pressat i mig. Det är jobbigt, faktiskt. Men har man väl börjat tänka att magen tycks svälla för varje pytteliten tugga man tar, så kan man inte sluta. Jag har en stark vilja och har nog lite vett i min skalle kvar för att inte falla ner i anorexi-träsket, men lite då och då drar jag upp tröjan och ser ner på magen: "Har den inte blivit lite mindre? Eller är det bara som jag önskar?" Sedan drar jag in magen för att betrakta den som jag skulle vilja ha den, för att sedan slappna av och bevittna magen som återgår till sin vanliga degiga form.
Jag förstår egentligen inte. Hur kan man förlora kontroll över sitt ätande på typ ingen tid alls?
Förut tränade jag iofs badminton, innan mitt knä sabbades. Och det var innan jag blev deprimerad och började tröstäta ganska mycket. Men nu när man ändå vill ändra på sina vanor (och tro mig, det vill jag verkligen) så verkar det vara allt försent...
Jag klarar inte av att inte äta. I skolan går det an, då är jag ju tvungen att vara utan mat förutom på lunchen. Men hemma dras jag bara till kylskåpet hela tiden! En trösterik tanke är iaf att jag (nästan) alltid försöker att välja något nyttigt och hälsosamt att stoppa i munnen. En frukt eller två. Men man tröttnar ju så snabbt på det. Det blir så tråkigt att bara äta äpple efter äpple efter äpple...
Det som verkligen stör mig är att det ju finns så mycket goda saker hemma, eftersom pappa och mamma ständigt insisterar på att köpa hem äckligt onyttiga men ack så underbart goda saker. Och mamma kan inte sluta baka. Varenda gång vi har besök bakar hon nånting! Senaste gången var det en äppelkaka. Hon hade också tänkt bjuda på en sockerkaka men den misslyckades ...(!!) Tänk, det var svårt nog för mig att hålla mig ifrån äppelkakan. Vad hade då inte hänt med ännu en kaka i huset?
Sedan kom min moster med en kladdkaka och då kunde jag inte hålla mig. Den var iofs liten, men det spelar ingen roll. Kalorier som kalorier lixom. Det är dåligt hur som helst! Självklart har jag nu ätit halva kladdkakan, fast inte på en gång, men ändå...
ARGGHH! ÅHHH! Det är väl lätt att skylla på sina päron men jag anser att de har en stor del i hela min hysteri med mat. Om mamma bara kunde sluta baka och pappa bara kunde inse att jag inte längre är något barn som skiter i vad jag stoppar i mig. Jag är en ung kvinna och har jättelätt för att gå upp i vikt tydligen och jag BRYR MIG! Bara för att inte jag är ngn 50 årig gubbe som inte längre behöver oroa sig för sitt utseende och bara kan njuta av all mat som finns.
Ingen kille kommer ju vilja ha mig om jag förvandlas till en flodhäst vid 25 års ålder. Jag är som en mycket känslig våg och minsta lilla sak kan få mig att välta...
Oops känner att inlägget spårade lite i slutet där. haha. Hade egentligen ingen tanke på att skriva allt det här men det bara kom när jag skulle berätta om att jag varit nere på ICA och köpt hem ingredienser till smoothies och nyttig müsli...
blablablablabla...usch vad jag är matfixerad. I don't like it...
Björn Källman = Bio-succé!
Hej! Nu var det länge sedan jag skrev... Hmm.. vad ska jag ha och skylla på denna gång? Vänta lite! Jag behöver inte skylla på något, för det finns ingen anledning. Skrev bara detta för att ha någon inledning till inlägget...
Hur som helst, nu har jag varit ute i stan faktiskt! På södermalm för att se på bio på Victoria. Ja där har du all onödig information! Filmen jag såg heter Fyra år till och handlar om partiledaren David som blir bög när han träffar på en söt sosse på jobbet. Förbjuden kärlek ni vet! Den värsta och bästa sorten hehe. Iaf, så inleder de ett hemligt förhållande vilket tär på David eftersom han redan har en fru och själv är en politisk fiende till sossarna.
Nu ska jag inte avslöja mer, utan istället berätta hur BRA jag tyckte filmen var!
Svensk humor är en svår nöt. Antingen kan den vara hur träffsäker som helst eller så kan det gå käpprakt åt helvete. Som ni säkert redan har gissat stämmer det första alternativet bäst i det här fallet. Jag blev nästan helt "blown away" med risk för att låta allt för amerikansk. Skådespelarna ( iaf Björn Källman ) var av toppklass. Jag gillade också Tova Magnusson, som spelar den hängivna men smått hysteriska hustrun, men som även regisserade filmen! Hon var så irriterande rolig med sin rättframma personlighet och sina vassa repliker. Men ibland hörde jag inte alltid vad hon sa, fast jag märkte på publiken att det var ngt roligt :P
Björn Källman spelade homosexuell väldigt bra faktiskt! Det var trovärdigt och känslosamt men jag märkte ingen direkt förändring från hetero till homo, utan han behöll sin mjäkiga personlighet ända till slutet, vilket kanske ändå visar på att han var smygbög redan från början :P
Fyra år till är verkligen en sån där film man kan tänka sig se flera gånger. Och jag funderade på om det kanske är meningen när man skapar en film, att man får suget att se om den, liksom att den gick så snabbt i svängarna så att man förstår allt först andra gången man ser den.
Dock är jag inte en sådan person som pungar ut ytterligare 90 spänn bara för att se samma film på bio igen. Utan jag väntar tålmodigt tills den kommer ut på dvd... och efter det väntar jag t.o.m tills den syns på Canal + eller så :P Haha, vet att jag är lite snål på vissa ställen, men man får lära sig att hålla i kontanterna när man inte har särskilt mycket kosing och man är för lat för att tänka sig att arbeta för dem.
Åh jag vill se om den NUUUU! :( :P
Hur som helst, nu har jag varit ute i stan faktiskt! På södermalm för att se på bio på Victoria. Ja där har du all onödig information! Filmen jag såg heter Fyra år till och handlar om partiledaren David som blir bög när han träffar på en söt sosse på jobbet. Förbjuden kärlek ni vet! Den värsta och bästa sorten hehe. Iaf, så inleder de ett hemligt förhållande vilket tär på David eftersom han redan har en fru och själv är en politisk fiende till sossarna.
Nu ska jag inte avslöja mer, utan istället berätta hur BRA jag tyckte filmen var!
Svensk humor är en svår nöt. Antingen kan den vara hur träffsäker som helst eller så kan det gå käpprakt åt helvete. Som ni säkert redan har gissat stämmer det första alternativet bäst i det här fallet. Jag blev nästan helt "blown away" med risk för att låta allt för amerikansk. Skådespelarna ( iaf Björn Källman ) var av toppklass. Jag gillade också Tova Magnusson, som spelar den hängivna men smått hysteriska hustrun, men som även regisserade filmen! Hon var så irriterande rolig med sin rättframma personlighet och sina vassa repliker. Men ibland hörde jag inte alltid vad hon sa, fast jag märkte på publiken att det var ngt roligt :P
Björn Källman spelade homosexuell väldigt bra faktiskt! Det var trovärdigt och känslosamt men jag märkte ingen direkt förändring från hetero till homo, utan han behöll sin mjäkiga personlighet ända till slutet, vilket kanske ändå visar på att han var smygbög redan från början :P
Fyra år till är verkligen en sån där film man kan tänka sig se flera gånger. Och jag funderade på om det kanske är meningen när man skapar en film, att man får suget att se om den, liksom att den gick så snabbt i svängarna så att man förstår allt först andra gången man ser den.
Dock är jag inte en sådan person som pungar ut ytterligare 90 spänn bara för att se samma film på bio igen. Utan jag väntar tålmodigt tills den kommer ut på dvd... och efter det väntar jag t.o.m tills den syns på Canal + eller så :P Haha, vet att jag är lite snål på vissa ställen, men man får lära sig att hålla i kontanterna när man inte har särskilt mycket kosing och man är för lat för att tänka sig att arbeta för dem.
Åh jag vill se om den NUUUU! :( :P
The never-ending christmas
Ni vet det inlägget jag skrev om hur julen kan kännas väldigt blaha-blaha? Jaaaa, det ja! Jag håller fortfarande kvar vid mitt ord, men det känns ändå skönt att utveckla det lite mer.
Julen är hatkärlek för mig. Den kommer krypande och försvinner så plötsligt att man frågar sig själv om den verkligen var här? Man vill ju lära känna årets jul lite mer än alla andra tidigare jular så att det året känns mer speciellt och man kan se tillbaka och säga: Ja! Haha, det var julen 2010!
Istället så ser man bara rad efter rad med jular staplade på varandra där man inte kommer ihåg vad som hände vilket år. Maybe I don't make much sence, men jag gillar att analysera julen extra mycket eftersom den har en sån stark inverkan på oss...tror jag.
- Ett vanligt scenario.
Barn (även jag måste erkännas) skriver sina önskelistor månader i förväg. Vuxna planerar bjudningar på de rätta datumen i december. Tonåringar ser fram emot alla häftiga fester (speciellt på nyår) som tar plats under jullovet. Alla har sitt sätt att tänka på julen lite undermedvetet sådär. Skillnaden mellan människor är att vissa väljer att tala öppet, andra inte.
Ändå känns det som om alla blir besvikna när julen är slut. Att de känner sig lurade att tro att julfriden skulle hålla i sig mycket längre än vad den gjorde. Det som blir kvar efter annandag jul är kylan, mörkret och skräpet som måste slängas eller lagras uppe på vinden.
Och självklart den där isande tomheten, trots att den temporärt fylldes med julklappar, värme, musik och skratt. Man blir lurad. Jag blir lurad. Sedan skulle jag också våga tillägga att julen är den girigas högtid. Jag tycker det stämmer bra.
Midsommar, påsk och...vad finns det mer...halloween kanske, dessa är faktiskt inte lika stora bedragare som julen. De ger lite förhoppningar, men inte allt för höga.
Se på mig som jag bara går på. Men när jag väl börjat spåra finns det nästan inget slut. det är så kul att bara filosofera fritt om vad som helst. Och det är ju inte för ingenting som jag kallar mig själv för secret santa...
Julen är hatkärlek för mig. Den kommer krypande och försvinner så plötsligt att man frågar sig själv om den verkligen var här? Man vill ju lära känna årets jul lite mer än alla andra tidigare jular så att det året känns mer speciellt och man kan se tillbaka och säga: Ja! Haha, det var julen 2010!
Istället så ser man bara rad efter rad med jular staplade på varandra där man inte kommer ihåg vad som hände vilket år. Maybe I don't make much sence, men jag gillar att analysera julen extra mycket eftersom den har en sån stark inverkan på oss...tror jag.
- Ett vanligt scenario.
Barn (även jag måste erkännas) skriver sina önskelistor månader i förväg. Vuxna planerar bjudningar på de rätta datumen i december. Tonåringar ser fram emot alla häftiga fester (speciellt på nyår) som tar plats under jullovet. Alla har sitt sätt att tänka på julen lite undermedvetet sådär. Skillnaden mellan människor är att vissa väljer att tala öppet, andra inte.
Ändå känns det som om alla blir besvikna när julen är slut. Att de känner sig lurade att tro att julfriden skulle hålla i sig mycket längre än vad den gjorde. Det som blir kvar efter annandag jul är kylan, mörkret och skräpet som måste slängas eller lagras uppe på vinden.
Och självklart den där isande tomheten, trots att den temporärt fylldes med julklappar, värme, musik och skratt. Man blir lurad. Jag blir lurad. Sedan skulle jag också våga tillägga att julen är den girigas högtid. Jag tycker det stämmer bra.
Midsommar, påsk och...vad finns det mer...halloween kanske, dessa är faktiskt inte lika stora bedragare som julen. De ger lite förhoppningar, men inte allt för höga.
Se på mig som jag bara går på. Men när jag väl börjat spåra finns det nästan inget slut. det är så kul att bara filosofera fritt om vad som helst. Och det är ju inte för ingenting som jag kallar mig själv för secret santa...
Masterpiece & More
Hej alla goa läsare! (typ en men skitsamma) I got news to tell you! :)
Nej, jag har inte förlovat mig, fått barn eller nått annat extraordinärt. Men det är fortfarande en viktig sak för mig eftersom få bra saker verkar hända mig i livet. Därför är jag glad!
Igår åkte jag in till centrum och köpte ett par fina trosor, en present till syrran och en...ny mascara! :D Haha, nästan så glad att jag skiter på mig. Inte för att jag köpte saker, då kan jag gott hålla mig. Men det fantastiska var att mascaran levde upp till mina förväntningar! Och mer, för mina förväntningar är inte alltid så höga förstår ni ;)
Den visade sig vara toppen och perfekt för mina sköra fransar. Hoppas den håller måttet, annars blir denna tjej väldigt besviken...
-Det enda som kan förlänga glädjen ytterligare.
Det var den stora nyheten för idag...och säkert för flera veckor framöver också. Snart (om en timme) ska familjen ut och röra på sig. Alltid bra med motion har jag upptäckt! Vi ska faktiskt röra oss i riktning mot simhallen för att skaffa mig ett simkort eller liknande :D Kunde (nästan) inte varit lyckligare! Nu kan jag plaska gott i vattnet haha.
Efter det köper vi blommor och sticker till min farmor för hon har fyllt år. Grattis!
PS: Om någon fin jävel kommenterar detta inlägg, så kanske jag lägger upp en bild på mina (numera) snygga ögonfransar! How about that? ds.
Nej, jag har inte förlovat mig, fått barn eller nått annat extraordinärt. Men det är fortfarande en viktig sak för mig eftersom få bra saker verkar hända mig i livet. Därför är jag glad!
Igår åkte jag in till centrum och köpte ett par fina trosor, en present till syrran och en...ny mascara! :D Haha, nästan så glad att jag skiter på mig. Inte för att jag köpte saker, då kan jag gott hålla mig. Men det fantastiska var att mascaran levde upp till mina förväntningar! Och mer, för mina förväntningar är inte alltid så höga förstår ni ;)
Den visade sig vara toppen och perfekt för mina sköra fransar. Hoppas den håller måttet, annars blir denna tjej väldigt besviken...
-Det enda som kan förlänga glädjen ytterligare.
Det var den stora nyheten för idag...och säkert för flera veckor framöver också. Snart (om en timme) ska familjen ut och röra på sig. Alltid bra med motion har jag upptäckt! Vi ska faktiskt röra oss i riktning mot simhallen för att skaffa mig ett simkort eller liknande :D Kunde (nästan) inte varit lyckligare! Nu kan jag plaska gott i vattnet haha.
Efter det köper vi blommor och sticker till min farmor för hon har fyllt år. Grattis!
PS: Om någon fin jävel kommenterar detta inlägg, så kanske jag lägger upp en bild på mina (numera) snygga ögonfransar! How about that? ds.
Wanted!
Jag är vanligtvis inte den som skriker efter skor, men när jag såg dessa ville jag genast ha dem! Jäkligt snygga asså ;)
- 449:-
Dessa är inte heller så pjåkiga:
- 499:- & 399:-
- 449:- & 599:-
Tror faktiskt de senare är mer praktiska för denna årstid, men what the hell, jag kan väl inte kontrollera mina känslor direkt!
Allt från Dinsko!
- 449:-
Dessa är inte heller så pjåkiga:
- 499:- & 399:-
- 449:- & 599:-
Tror faktiskt de senare är mer praktiska för denna årstid, men what the hell, jag kan väl inte kontrollera mina känslor direkt!
Allt från Dinsko!
Hard work work!
Hej igen! Det var väl ett tag sen ;)
Jag har haft ganska fullt upp med att balansera vardagen så bloggen har blivit helt bortglömd. Fast det är väl bra på ett sätt. Nu har jag åter igen gjort ett pluggschema som ska få mig att fokusera på riktigt, haha!
Har ett stort prov imorgon om ekologi, så det gäller att planera bra...precis som jag gjort...hehe...
Nämen, hade tänkt filosofera lite om julen och det faktum att den snart är här IGEN! Det har liksom aldrig gått upp för mig att åren tar samma väg hel tiden. När julen tar slut, tänker man alltid: Jaha, det där gick ju snabbt?! Sedan när den kommer och knackar på dörren året efter, blir man överraskad och tänker: Jaså, har du kommit tillbaka nu? Okej, jag ska väl sluta skriva MAN, för jag menar ju JAG :P
Iaf, JAG brukar alltid tänka att man verkligen inser hur snabbt året har gått när man är framme vid juletiderna. Då ser jag tillbaka och tänker: Vänta lite, var det inte jul alldeles nyligen?
Jaja, det är väl bra att man får en ny "chans" varje år, ifall att man har gjort bort sig, glömt något eller så de tidigare gångerna. Samtidigt finns det nästan inget så deprimerande, som att veta att livet aldrig ter sig annorlunda, år efter år samma visa... Klä granen, handla klappar, se på Kalle Anka. Ni vet, alla dessa traditioner. Kan man får en gångs skull bli lite överraskad? Så att man blir lite mer medveten om att man faktiskt lever och inte bara gör alla saker som en gammal tråkig rutin? Sådant är lite spännande.
Hmm,, fina funderingar det där. Men nu måste jag fortsätta mitt plugg. SUCK. Den goda nyheten är att det går bra i mitt sociala liv iaf ;) Tror jag...?
Jag har haft ganska fullt upp med att balansera vardagen så bloggen har blivit helt bortglömd. Fast det är väl bra på ett sätt. Nu har jag åter igen gjort ett pluggschema som ska få mig att fokusera på riktigt, haha!
Har ett stort prov imorgon om ekologi, så det gäller att planera bra...precis som jag gjort...hehe...
Nämen, hade tänkt filosofera lite om julen och det faktum att den snart är här IGEN! Det har liksom aldrig gått upp för mig att åren tar samma väg hel tiden. När julen tar slut, tänker man alltid: Jaha, det där gick ju snabbt?! Sedan när den kommer och knackar på dörren året efter, blir man överraskad och tänker: Jaså, har du kommit tillbaka nu? Okej, jag ska väl sluta skriva MAN, för jag menar ju JAG :P
Iaf, JAG brukar alltid tänka att man verkligen inser hur snabbt året har gått när man är framme vid juletiderna. Då ser jag tillbaka och tänker: Vänta lite, var det inte jul alldeles nyligen?
Jaja, det är väl bra att man får en ny "chans" varje år, ifall att man har gjort bort sig, glömt något eller så de tidigare gångerna. Samtidigt finns det nästan inget så deprimerande, som att veta att livet aldrig ter sig annorlunda, år efter år samma visa... Klä granen, handla klappar, se på Kalle Anka. Ni vet, alla dessa traditioner. Kan man får en gångs skull bli lite överraskad? Så att man blir lite mer medveten om att man faktiskt lever och inte bara gör alla saker som en gammal tråkig rutin? Sådant är lite spännande.
Hmm,, fina funderingar det där. Men nu måste jag fortsätta mitt plugg. SUCK. Den goda nyheten är att det går bra i mitt sociala liv iaf ;) Tror jag...?
Fashion Skills
Till skillnad från Idol så vet jag faktiskt inte särskilt mycket om trender och mode. Jag tror att jag skulle kunna vara intresserad om jag ville, men det känns inte så troligt för min del. För att bli en fashionista behöver jag nog lite mer cash än det lilla jag har. What's the use annars lixom?
Men jag känner iaf på mig att dessa saker blir riktigt heta i höst:
1. Ränder - alla typer.
2. Axlar - de ska vara markerade eller utstickande på nått sätt
3. Smala jeans - no more bootcut!
4. Jordnära färger - känns ganska självklart?!
5. Ponchos - jaaa, vad ska man säga?
6. Mocka (är det så de stavas) - ett fint material som jag tror blir riktigt trendigt!
That's that people!
Gonatt <3
Men jag känner iaf på mig att dessa saker blir riktigt heta i höst:
1. Ränder - alla typer.
2. Axlar - de ska vara markerade eller utstickande på nått sätt
3. Smala jeans - no more bootcut!
4. Jordnära färger - känns ganska självklart?!
5. Ponchos - jaaa, vad ska man säga?
6. Mocka (är det så de stavas) - ett fint material som jag tror blir riktigt trendigt!
That's that people!
Gonatt <3
Idol-lycka!!
Jag är faktiskt lite av en idolnörd om sanningen ska fram. Någon gång i sitt liv ska man väl vara riktigt ärlig, så nu passar väl bra. Fast jag inte alltid velat erkänna att jag alltför ofta ser på Idol, så är det alltså så det ligger till. Man vill väl inte gärna ha den där stämpeln på sig som säger att man vet för mycket om något. T.ex vem som sjöng bäst/falskt, vem som åkte, vem som var snyggast o.s.v. Men nu vet ni det! Den personen som är lika påläst och insatt i idol som deltagarna själva är jag. Haha.
Själva poängen med inlägget var inte att jag skulle flamsa bort mig, utan att berätta att jag blev så lycklig att mina favoriter kom med i tävlingen. Tyvärr kan inte alla de fortsätta hela resan, men hoppas de hänger med så långt som möjligt iaf. Särskilt varm i hjärtat blev jag av deras fina låtar tror jag. Otroligt bra framträdanden. Och mors lilla OLLE som fick en till chans! Jag blev sååååå glad över det. Så snälla rösta på honom!! Han är bäst och förtjänar det verkligen. Synd bara att inte Jimmy kom vidare istället för typ Elin Blomsterkrans eller va fan hon hette. Han har en sådan otrolig talang och känsla! :( Jaja, man kan väl inte få allt...
Men här listar jag mina favvisar iaf:
1. Olle dårå ;) Lite småkär i honom!
2. Madeleine - så sprudlande och smittar av sig sin glädje, jättebra röst!
3. Andreas Weise - man bara måste älska honom! Så cool och skitbra röst har han!
4. Daniel - så söt att man vill äta upp honom, skitfin röst och förmedlar känslan!
5. Geir - jaaa, han är banne mig en skitbra sångare! Hög coolfaktor för att va gubbe haha ;)
6. Linnea och Minnah delar sista platsen! Båda unika och bra sångare!
Och Alice hamnar nog precis utanför :P
Själva poängen med inlägget var inte att jag skulle flamsa bort mig, utan att berätta att jag blev så lycklig att mina favoriter kom med i tävlingen. Tyvärr kan inte alla de fortsätta hela resan, men hoppas de hänger med så långt som möjligt iaf. Särskilt varm i hjärtat blev jag av deras fina låtar tror jag. Otroligt bra framträdanden. Och mors lilla OLLE som fick en till chans! Jag blev sååååå glad över det. Så snälla rösta på honom!! Han är bäst och förtjänar det verkligen. Synd bara att inte Jimmy kom vidare istället för typ Elin Blomsterkrans eller va fan hon hette. Han har en sådan otrolig talang och känsla! :( Jaja, man kan väl inte få allt...
Men här listar jag mina favvisar iaf:
1. Olle dårå ;) Lite småkär i honom!
2. Madeleine - så sprudlande och smittar av sig sin glädje, jättebra röst!
3. Andreas Weise - man bara måste älska honom! Så cool och skitbra röst har han!
4. Daniel - så söt att man vill äta upp honom, skitfin röst och förmedlar känslan!
5. Geir - jaaa, han är banne mig en skitbra sångare! Hög coolfaktor för att va gubbe haha ;)
6. Linnea och Minnah delar sista platsen! Båda unika och bra sångare!
Och Alice hamnar nog precis utanför :P
MANGO<3
- 449:-Man kan ju alltid drömma :)
My Gift
Idag köpte jag en present till en kompis för lånade pengar. Det är sant - jag är helt pank! Och direkt när studiebidraget kommer knackandes på min dörr, för första gången på typ tre månader, skickar jag iväg det igen tillsammans med en beställning på nätet! Jag har upptäckt så många fina saker i H&Ms katalog som jag behöver! (läs: vill ha) Men inga pengar i världen kommer att räcka för att tillfredsställa mitt behov! Det är sorgligt :(
Iaf fick jag en hundring av pappa och köpte ett fint halsband med ett normaltstort ur på (fast den är av sten) och en liten rosett upptill, jättegulligt! Jag tror min kompis kommer att uppskatta det! Sedan köpte jag tre nya pennor, ni vet såna i bokhandeln som alla har och kostar 10 spänn styck? De är alltså som tusch fast väldigt tunna i spetsen. Jättefina färger!
Och sedan..haha... det knäppaste händer alltid mig! Jag skulle köpa en glass på ICA och stod i kön. När jag skulle plocka upp några slantar så tapopade jag såklart en guldtia och den hamnade på tanten framförs skor och rullade in under plattan med alla påsar och kassar på! TYPISKT MIG! Jag gick ner på knä och kollade som en tok överallt och alla andra kollade vidare på mig, flickan som tappade en tia och ålade omkring på golvet för det. Hsh, frågade jag kassörskan om hon hade en kvast att dra fram pengen med, varvid hon hänvisade mig till städdamen en bit bort. Lite skamsen gick jag dit, suckandes över att jag förlorade min plats i kön (som jag så noga hade valt ut). Städaren tog sin kvast och försökte lirka ut min slant, men förgäves! Hon sa att den hade fassnat och gick istället för att hämta en ny tia till mig. Jag ville inte ge upp så lätt. Vet inte varför jag är så envis när det gäller sådana onödiga saker. Jag menar, jag skulle ju ändå få en ny tia! Varför la jag mig då bestämt ner på mage och plockade lätt fram tian med en utsträckt arm?! Jag kanske tycker om utmaningar och sådant som spicar till vardagen lite. Efter min fångst fick jag en skämtsam komplimang från killen bakom mig i kön och jag skrattade lite åt situationen. Det var faktiskt ganska trevligt! Svenskarna är inte alltid så tråkiga/stela/tillgjorda som folk ibland säger.
Oj nu skrev jag ganska långt! Men what the hell, it's my blogg and I write if I want to! ;)
Confession
HALLÅ DÄR!
En lite update om vad som händer i mitt liv tänkte jag klämma in här. Just nu är det lugnt och skönt. Men igår ska ni veta var jag helt ångestladdad. Mitt hjärta bankade snabbare och snabbare och jag fick nästan panik över en labbrapport (jupp, bara skolan kan få en riktigt skruvad) som jag inte fick lämna in för sent, men som jag var jättemissnöjd över! Texten var apdålig och det skulle vara skrivet på ett naturvetenskapligt språk (säger detta med högsta möjliga förakt i rösten) och vet ju inte ens vad det betyder!! Jag har annars oftast ett naturligt flyt i texter som jag skriver, men nu stannade jag upp hela tiden och raderade säkert tusen gånger saker som var förbjudna att skriva. Men ursäkta mig för att jag inte råkar hålla mig till ett jättetråkigt sakligt ordförråd! Jag vill kunna skriva vackert och utvecklat. Men nej! Det gick inte för sig. Så istället blev det stelt, onaturligt och dåligt. Jag pallar inte naturkunskap!!! Varför ska jag behöva gå den kursen om jag har valt SAM?! Det verkar inte rättvist. Men nu kmr stackars jag dra ner mitt fina (?) betyg i övrigt på grund av den här jävla labbrapporten som gick åt helvete!...
Tack.
En lite update om vad som händer i mitt liv tänkte jag klämma in här. Just nu är det lugnt och skönt. Men igår ska ni veta var jag helt ångestladdad. Mitt hjärta bankade snabbare och snabbare och jag fick nästan panik över en labbrapport (jupp, bara skolan kan få en riktigt skruvad) som jag inte fick lämna in för sent, men som jag var jättemissnöjd över! Texten var apdålig och det skulle vara skrivet på ett naturvetenskapligt språk (säger detta med högsta möjliga förakt i rösten) och vet ju inte ens vad det betyder!! Jag har annars oftast ett naturligt flyt i texter som jag skriver, men nu stannade jag upp hela tiden och raderade säkert tusen gånger saker som var förbjudna att skriva. Men ursäkta mig för att jag inte råkar hålla mig till ett jättetråkigt sakligt ordförråd! Jag vill kunna skriva vackert och utvecklat. Men nej! Det gick inte för sig. Så istället blev det stelt, onaturligt och dåligt. Jag pallar inte naturkunskap!!! Varför ska jag behöva gå den kursen om jag har valt SAM?! Det verkar inte rättvist. Men nu kmr stackars jag dra ner mitt fina (?) betyg i övrigt på grund av den här jävla labbrapporten som gick åt helvete!...
Tack.
Mellankrigstiden
Har lugnat ner mig lite nu. Tur är väl det, annars skulle de bli tvungna att föra mig till ett mentalsjukhus, huh! Jag tycker fortfarande att mina päron borde komma på en bättre lösning än att bara skrika åt varandra och sedan pussas som om ingenting har hänt. Självklart VET jag att det är svårt, jag menar jag märker ju det på dem. Pappa tvekar innan han säger puss till mamma och deras läppar möts snabbt i en halv sekund. Men varför göra sig det bekymret? Särskilt framför mig! De kan väl inte vara så dumma att de tror jag är helt blind för allt som händer?! Ärligt talat skulle det varit lättare för mig om de bara satte oss barn ner och snackade om problemet som uppenbarligen finns och känns i luften. Men tyvärr tror jag de är allt för envisa för att lyssna på någon utanför deras relation. Jag säger tyvärr eftersom det förmodligen är deras enda räddning. Utan en objektiv syn på saken är man dömd att misslyckas. Och jag vill inte se de mer osams än jag såg de iförrgår. Jag vill att de blir glada om det så betyder att de måste separarera på sig. Allt är bättre än det här. Allt är bättre än den tryckta stämningen som fyller ut varenda tomhål och till slut sprängs när det blir för mycket. Tråkigt nog sker detta oftare än någonsin nu. Tiden som går mellan striderna, för att läka de nya såren som har uppstått, blir allt mer kortare innan nästa utbrott tar vid och de färska såren rivs upp på nytt... Så här kan jag inte leva! Det är omöjligt. Detta påverkar mig mer än vad de tror, vilket säkert är ingenting för de kan bara tänka på sig själva.
Jag borde egentligen fortsätta på min uppsats om politisk historia (blääää) under efterkrigstiden i Sverige men jag är allt för upptagen med att begrunda mellankrigstiden som för tillfället råder här hemma och invänta nästa anfall...
Jag borde egentligen fortsätta på min uppsats om politisk historia (blääää) under efterkrigstiden i Sverige men jag är allt för upptagen med att begrunda mellankrigstiden som för tillfället råder här hemma och invänta nästa anfall...
Ensamhet, frustration, sorg och besvikelse.
Nu är jag absolut säker på att det är över och jag vill att det tar slut så fort som möjligt så att jag slipper lida och plågas! jag vill inte höra talas om några falska förhoppningar längre, eller ens själv inbilla mig att det kommer ordna sig.
Men jag mår så dåligt av detta och det värsta är att de inte kan förstå det. Hur mycket de gör illa mig genom att vara så ytterst egoistiska att det inte är sant! T.o.m när jag tar mod till mig och försöker berätta hur mycket det tär på mig, så börjar de att försvara sig när det enda jag vill är att de ska sluta prata. Jag vill inte höra mer! Jag vill att de ordnar sitt privatliv i lugn och ro och helst inte när jag ligger hemma, är sjuk och måste lyssna på allt de säger! Jag har heller ingen att prata med, min närmaste kompis bor långt borta och jag känner mig inte redo att anförtro henne om detta än. Jag önskar att jag fortfarande hade mina gamla kompisar och kunde släppa loss alla känslor som jag tvingas hålla in hela tiden. De bultar och spränger och vill ut men det finns ingen som kan höra på, ingen som verkligen är som jag och skulle kunna förstå mig på riktigt. Isåfall får jag bara lust att springa härifrån och skrika så högt jag kan och det skulle jag säkert ha gjort om det inte var för att jag är sjuk, måste tänka på min röst och bli frisk så snart som möjligt till skolan. Det känns som om hela världen ligger på mina axlar, det är för tungt för en flicka i min ålder att bära. Jag är säker på att jag kommer gå under om jag inte får någon hjälp snart. som tur är är jag inte ensamt barn. jag och min syster står tillsammans i det här och fastän jag ofta tänker på hur mycket bättre det hade varit utan henne, så är jag så tacksam för att hon finns. Jag skulle må mycket sämre utan henne, det vet jag.
Så ikväll ska vi stå upp för varandra hoppas jag så vi slipper må så här dåligt!
Men jag mår så dåligt av detta och det värsta är att de inte kan förstå det. Hur mycket de gör illa mig genom att vara så ytterst egoistiska att det inte är sant! T.o.m när jag tar mod till mig och försöker berätta hur mycket det tär på mig, så börjar de att försvara sig när det enda jag vill är att de ska sluta prata. Jag vill inte höra mer! Jag vill att de ordnar sitt privatliv i lugn och ro och helst inte när jag ligger hemma, är sjuk och måste lyssna på allt de säger! Jag har heller ingen att prata med, min närmaste kompis bor långt borta och jag känner mig inte redo att anförtro henne om detta än. Jag önskar att jag fortfarande hade mina gamla kompisar och kunde släppa loss alla känslor som jag tvingas hålla in hela tiden. De bultar och spränger och vill ut men det finns ingen som kan höra på, ingen som verkligen är som jag och skulle kunna förstå mig på riktigt. Isåfall får jag bara lust att springa härifrån och skrika så högt jag kan och det skulle jag säkert ha gjort om det inte var för att jag är sjuk, måste tänka på min röst och bli frisk så snart som möjligt till skolan. Det känns som om hela världen ligger på mina axlar, det är för tungt för en flicka i min ålder att bära. Jag är säker på att jag kommer gå under om jag inte får någon hjälp snart. som tur är är jag inte ensamt barn. jag och min syster står tillsammans i det här och fastän jag ofta tänker på hur mycket bättre det hade varit utan henne, så är jag så tacksam för att hon finns. Jag skulle må mycket sämre utan henne, det vet jag.
Så ikväll ska vi stå upp för varandra hoppas jag så vi slipper må så här dåligt!
Klagan
Hej mitt nya liv som bara består av plugg plugg å...plugg! jag längtar så mycket till helgen för det innebär att man får en dyrbar minut att pusta ut jämfört med alla hundratals timmar som man ägnar åt skolan.. det känns bara som man lyssnar och inte gör ngt där nu för tiden. men det kanske är normalt i början av terminen, vad vet jag? aja, man lär sig iaf att uppskatta helgen mer nu, även fast det enda man gör är typ sover. men vadå? det är faktiskt så jag visar min uppskattning! men det vet ju inte pappa om... han tror jag inte bryr mig om dagarna eller nått. Han anser det underligt att ingen unge i min ålder stiger upp klockan åtta på en lördag, äter frukost med familjen och sticker ut i det vackra (?) vädret för att gå på äventyr.. Hm, ja det är ju verkligen så det funkar i dagens läge pappa.
nä, jag föredrar att dra mig i sängen på morgonen/dagen och äta i stillhet samt slötitta på teve. det är typ himmelriket för mig. och alla är olika och det var ju bra sista gången jag kollade, so who cares?
idag var det iaf min namnsdag och det var ja glad för. fick bananasplit och mums mums, som jag inte har ätit på evigheter. yey! nu går jag tillbaka till helvetet, vi syns på andra sidan.
nä, jag föredrar att dra mig i sängen på morgonen/dagen och äta i stillhet samt slötitta på teve. det är typ himmelriket för mig. och alla är olika och det var ju bra sista gången jag kollade, so who cares?
idag var det iaf min namnsdag och det var ja glad för. fick bananasplit och mums mums, som jag inte har ätit på evigheter. yey! nu går jag tillbaka till helvetet, vi syns på andra sidan.
Bedtime stories
Ett sent kvällsinlägg innan jag hoppar i sängs. Jag har känt mig extra sugen på att blogga, kanske för att jag älskar att skriva av mig och dela med mig av mina upplevelser, fast utan att behöva prata. Det är skönt att slippa människor som ifrågasätter en innan man har berättat färdigt och i bloggen kan jag bara njuta av att ngn där ute lyssnar till mina ord utan att säga emot. Det är jag nämligen ganska van vid här hemma...
Idag känner jag mig nöjd med mitt arbete. Jag har varit duktig och joggat i ***** spåret för att träna upp mitt ben och förhoppningsvis lyckats bli av med något onödigt fett. Jag är inte besatt av vikt och bantning, men om jag får en chans att forma min kropp lite så tackar jag naturligtvis inte nej till det!
Till slut vill jag säga att jag verkligen älskade BBC serien om Jane Austens Förnuft och känsla. Sista delen gick precis och den var så bra! Jag kanske borde läsa boken t.o.m? ;)
GOD NATT!
Idag känner jag mig nöjd med mitt arbete. Jag har varit duktig och joggat i ***** spåret för att träna upp mitt ben och förhoppningsvis lyckats bli av med något onödigt fett. Jag är inte besatt av vikt och bantning, men om jag får en chans att forma min kropp lite så tackar jag naturligtvis inte nej till det!
Till slut vill jag säga att jag verkligen älskade BBC serien om Jane Austens Förnuft och känsla. Sista delen gick precis och den var så bra! Jag kanske borde läsa boken t.o.m? ;)
GOD NATT!
