Skräckteman är vanligtvis inte min kopp te. Jag har alltid föredragit saker som får mig att skratta, snarare än att skrika av fasa. Lite för tidigt har jag kanske då försummat vissa böcker, filmer och tv-serier, just för att dem passar in i kategorin skräck/få en tonårig tjej att aldrig kunna drömma vanligt igen.
Jag anser nämligen att mitt liv hitintills har varit tillräckligt sorgligt som det är. Så därför har jag bestämt mig för att i fortsättningen bespara min själ från ytterligare terror och istället välja att glädja mig själv med inspelade avsnitt av "Vänner" och "Scrubs".
Men det finns självklart plats för undantag. Som t.ex när man blir tvungen att läsa skräckböcker under kursen Svenska B och inte vill få ett dåligt betyg. Jag ska inte ljuga för er nu och säga att jag verkligen såg fram emot att välja en bland följande titlar här nertill och spendera lite ensamtid med denna ett tag framöver:
- Död zon
- Hanteringen av odöda
& Jurtjyrkogården (det stavas tydligen så)

Urvalet av böcker bjöd på flera. De ovannämnda är bara ett fåtal. Men de andra titlarna lät inte lika läskiga som dessa. Dock tycker jag inte att man ska underskatta dem för det. Vad är det nu man säger... "Don't judge a book by it's cover" (och då menar jag alltså bokstavligen talat).
Den boken jag kom att välja, lät visserligen inte så hemsk till en början. Titeln var faktiskt relativt harmlös. Men innehållet desto mer skrämmande.
Faktum är att jag baserade det främsta skälet till mitt val av bok, på ett avsnitt från "Family guy" där de hade gjort en parodi på denna roman, som hade fått mig att skratta. Dessutom hade den psykologiska faktorn i boken också en viss effekt på mig - det var en lockelse som jag bara inte kunde motstå.
Så därför sitter jag här nu, en tid senare, med Lida framför mig. Skriven av Stephen King - the master of horror himself.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur många dagar det tog mig att läsa ut Lida. Det jag minns är att jag tänkte att jag aldrig skulle hinna avverka den på endast 4 veckor, som tidsgränsen låg på när jag lånade romanen. Konstigt nog var anledningen till att jag till slut lånade om boken, inte på grund av att jag hade massa sidor kvar att läsa, utan för att jag var tvungen att behålla boken tills dess att jag på en svenska lektion cirka en och en halv månad senare skulle få skriva om den. Annars fanns det en risk att historien inte skulle hålla sig särskilt färsk i huvudet på mig tills det specifika datumet för återberättandet fann sig.

Nu visar det sig dock att jag inte kommer att vara här i Sverige under de lektionerna som det är tänkt att vi ska skriva om våra respektive skräckromaner, vilket förstås känns lite surt. Men ändå känner jag för att prioritera uppgiften här på bloggen, eftersom läsandet (och skrivandet) är något jag brinner för.
Som alltid när jag ska skriva om något dock, börjar jag med att förklara en massa annat också, så att inlägget sträcker sig onödigt långt. Men det får ni helt enkelt lära er att leva med. Det är ju viktigt att känna till de relevanta tillhörande delarna också!
 
Så med det sagt, lämnar jag skrivandet för idag och återkommer förhoppningsvis med min recension av Lida nån gång framöver!