Min status just nu: Apelsinmarmelad på vitfranska.
Jag hoppas innerligt att det bara är tillfälligt, men jag om någon vet om att det inte är så. Hopp och verklighet går inte ihop. Det här håller i sig. Snart kommer det förmodligen att bli apelsinmarmelad på vitfranskor. Eller ännu värre - smält choklad.
Vips! Nu är mackan borta. Den försvann. Ner i min mage. Där är den nu och löses upp. Snart blir jag hungrig igen. Det är en evig cirkel.

Ursprungligen tänkte jag skriva ett inlägg om något personligt i mitt liv. Men jag vet fan inte om jag orkar längre. Att avreagera sig tär på krafterna. Vare sig det är på en person eller på ett tangentbord.

Psykologiprov imorgon. Jag är nyfiken på hur det kmr att gå, eftersom jag känner mig relativt lugn och det brukar inte tolkas som något bra tecken under pluggtider. Alla mina kompisar får panik, förutom jag. Betyder det att jag faktiskt är bra på någonting eller bara att jag har missförstått allting?! Har jag underskattat svårighetsgraden kanske?

Återstår att se...

Jag vet inte vad det är med mig. Men jag kan bara tänka på ostbågar! Det är typ min nya last. Förut var jag ju galen i dillchips och det är jag väl egentligen fortfarande, men nu har jag bytt lite tillfälligt... Dessutom har jag nyligen upptäckt det vackra med naturgodis som jag tidigare så oklokt försummade. Dock måste jag vara lite försiktig i och med att det kan finnas en hel del nötter i dessa läckerheter. Så jag har än så länge bara riktat in mig på på sådant som är absolut ofarligt, alltså youghurtdraperade flingor och puffar. Men ack så gott bara det är! Sedan är det min dröm att kunna äta det där andra också, ni vet japanska kryddpuffar. Men dessa ligger i samma låda som jordnötter, så därför börjar det klia i mina läppar när jag äter från den lådan :(
- Frågan är dock om naturgodis är så mycket nyttigare än vanligt godis, som folk säger?


- Mina laster! Kakan till höger är förmodligen min absoluta favoritkaka. Ostbågar med chili smakade jag alldeles nyligen. Mycket goda! Sedan är jag ju känslig för allt som har med choklad att göra. Det går inte att stoppa mig från det! :D

Jag har haft jättemycket prestationsångest den senaste tiden! Vill du veta varför?
Jag tänker ju berätta i vilket fall som helst, men ändå :P
I svenska A fick jag betyget MVG. Jag blev ju liksom apglad såklart, för jag hade faktiskt klarat av det relativt lätt. Så då tänkte jag att: Jaha, då kanske jag inte är så dum ändå. Jag kanske har möjlighet att bli författare eller åtminstone journalist typ. Men det visade sig att alla andra skitungar i klassen också fick MVG. Självklart var deras betyg mycket mer osäkra men ändå - Bara för att våran lärare är så jävla snäll. Det gynnar ju inte mig liksom. Även om jag vet att jag är duktig, så sjunker jag iaf på grund av att man inte kan skilja mig från resten av gänget som också fick MVG. Man ser ju bara att vi fick likadana bokstäver i betyget, inte om bokstäverna egentligen var små eller stora, om du fattar va jag menar...
Så nu känner jag värsta prestationsångesten, bara för att jag typ måste bevisa för min lärare att jag minsann klarar av MVG i svenska B också. Fastän att det säkert är mycket svårare, i och med nationella proven och så. Och jag är ju redan en perfektionist som aldrig nöjer sig med nånting. FAN!

Det är ett jävla referat som jag har kämpat med och till slut skjutit upp till denna helg för att jag inte klarar av att möta pressen från mig själv och rädslan för att inte palla göra något bra av uppgiften. Referat ska vara så himla sakliga och tråkiga, om jag ska försöka jämföra med andra texter när man får spåra så mycket man vill med sina egna åsikter. Det är sånt jag är bäst på. Inte nån jävla labbrapport heller!
Ursäkta, men valde inte jag samvetarlinjen ändå?! Jag ska väl inte behöva gå igenom enformigt tråkiga uppgifter som liknar sånt som naturare får i kemi och allt vad det heter!

Nu är jag äntligen färdig typ, men jag har haft jättesvårt att koncentrera mig och varit tvungen att sudda och stryka och läsa flera gånger om! Ska det verkligen vara så jobbigt?! Jag kanske ändå inte har den talangen som krävs för att skriva som ett yrke. Skribenter idag, har jag för mig, måste jobba jättehårt, men de får iaf klart uppgiften på de antal timmar de har fått på sig! Och resultatet ser ju alltid felfritt ut.
Äsch, jag får inte ut ngt av att babbla på så här... Dags att sluta nu.

Hej bloggen... Nu blir det lite tråkig stämning här, inte så mycket glädje kanske. Men jag är nämligen ganska ledsen nu...och ensam. Du förstår: Under veckan har jag haft besök av min utbytesstudent från Tyskland, precis som alla andra svenskar som har tyska som B-språk.
Idag lämnade hon Sverige. Så det känns jättekonstigt att jag inte har någon i mitt rum som ligger på sängen och läser en bok om vampyrer, medan jag gör whatever på datorn. Jag vet att det bara varit en vecka, men tydligen vänjar man sig vid vissa saker på så lite tid.
Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva känslan som jag har. Just nu är det mest tomt tror jag, men jag har en stark känsla över att jag har varit ganska deprimerad hela dagen; Jag kände mig varken hungrig till frukost eller lunch. Alltså inte så hungrig som jag brukar vara d.v.s. Sedan har jag inte kunnat koncentrera mig på ngn av mina lektioner under dagen. När jag kom hem efter skolan satte jag på massa vänner-avsnitt och gjorde smoothies och tryckte i mig kakor. Men jag vet inte. Det kan ju vara för att min kropp har fått för lite sömn som den tar till metoder för att ta sig igenom dagen.
Efter ett tag däckade jag dock och tog igen den sömn som jag inte har fått på hela veckan. Alltså två timmar ^^

Sarah, som min tysk heter, åkte med bussen klockan ett nånting. Det var jag först inte beredd på för på schemat hade det hela tiden stått att farväl tas klockan fem. Men det hade blivit konstigheter med flygplanet och deras lärare var uppenbarligen ingen som hade koll på läget. Planet som ursprungligen skulle gått kl 9 från skavsta ändrades till klockan 6. Men jag tyckte ändå det var skönt så jag slapp hänga omkring i skolan till den tiden, när jag ändå slutar kvart över ett på en fredag. Dessutom slipper Sarah nu komma hem klockan tre på natten, istället blir det elva :) Inte SÅ dåligt iaf. Eftersom hon bor på landet i en liten liten by långt bort från allmänheten, så kan jag tänka mig att det tar lång tid för henne att komma hem, även fast flygturen blir relativt kort.

Så farväl tog vi under mattelektionen (jag och två kompisar som stått henne närmast) när jag inte längre kunde sitta still på stolen i klassrummet. Det var, outhärdligt kanske jag inte ska säga, men väldigt jobbigt att bara räkna tal som om det var en helt vanlig dag. Jag behövde röra på mig och vara i närheten av tyskpratande människor. Jag kände ett behov av att befinna mig på samma plats som Sarah, som annars har varit som ett plåster på min arm (positivt menat) under hela veckan, men som nu rycktes bort. Inte på det där snabba smärtfria sättet när man inte fattar vad som hände, utan segare och mer plågsamt, då man vet vad som kommer att hända snart. Nu överdriver jag lite, bara för att du ska få en inblick i hur det kändes. Det är ingen som har dött, men stundtals kunde det lika gärna varit så. Och på sätt och vis har ju en närstående till mig gått bort. Försvunnit tillbaka till hemlandet. Och vi ses inte igen förrän om åtta veckor...

Men snart, förhoppningsvis, återhämtar jag mig från denna dystra tillvaro. Jag måste det, för att komma ikapp min klass i alla ämnen som jag inte har fokuserat särskilt mycket på när jag haft en inneboende att tänka på. Hoppas lärarna är snälla nog att förstå det.