Vill inte sova

Typiskt. Här har jag äntligen gått och köpt en hårfärg i en butik och seriöst varit på väg att förändra utseendet, har varit riktigt taggad. Så frågar jag för säkerhets skull en frisör ifall färgen kommer leva upp till mina förväntningar och får svaret nej. Jag borde ha köpt en annan färg. Det svider mer än det borde göra antagligen, men jag är så sjukt fattig just nu att jag räknar varenda peng (förutom när jag gör mig av med dem). Jag som är så himla eftertänksam innan jag köper något viktigt, impulsköper aldrig utan går tillbaka till butiken ett par gånger till för att fundera över saken. Det blir tydligen ändå fel. Och det känns inte heller helt ok att använda färgen jag köpte nu när jag har fått veta det jag inte ville veta. Kinkig, vill liksom inte gå omkring och känna mig ännu mer awkward än jag brukar och veta att jag har mig själv att skylla.

Så närihelvete ska man få catch a break?

Det kommer säkert bli en hel del såna här betydelselösa inlägg utan ett meningsfullt innehåll, men det är sånt som händer när dagarna går och inget stort och härligt fyller dem. Känns så sjukt deprimerande, fastän jag mår ganska bra och har så stor vilja att göra saker med mitt liv så händer inget.
 
- Detta var tanken. och förhoppningsvis verkligheten.

Glitter på naglar och timern på klockan

Nu fan ska jag bara börja ett inlägg med en sån här mening. Jag har försökt gång på gång att blogga igen men har aldrig hittat "rätt" mening att starta texten med! Enough is enough och jag har länge haft behovet att ösa ur mig massa tankar så här kommer dem i en enda salig röra.
Sitter framför datorn och försöker plugga (vi vet alla hur det (inte) fungerar) och vill helst göra något jävligt mycket roligare ute i vårsolen som hittils har lyckats gömma sig men självklart ska säga hej när jag måste skriva tenta... jag bara längtar efter något. Jämt längtar jag. Saker jag är med om känns aldrig helt rätt, något som inte stämmer och jag blir galen av att inte veta vad det är som saknas. Trodde jag var på väg att bli kär ett tag, eller åtminstone avslappnad nog att kunna dejta en person. Men så blev det lite fel och det felet växte sig på ett oförskämt ohämmat sätt som inte riktigt var orättvist för en borde ju kunna se bakom ett par misstag och gå vidare. Men attraktionen bara försvann puts väck och det känns ändå som att jag ansträngde mig efteråt för att leta upp den igen och sedan börja om... Men det kändes för olustigt, för tillknäppt och med all det där romantiska 1800-talsblodet som jag har lyckats injicera mig med under min bokliga uppväxt har förväntningarna varit så höga att jag omöjigt kan nöja mig. Jag vill känna pirr pang bom och dragningskraft och lust att vara med någon all tid på dygnet.

Fuck.

RSS 2.0