Ni vet det inlägget jag skrev om hur julen kan kännas väldigt blaha-blaha? Jaaaa, det ja! Jag håller fortfarande kvar vid mitt ord, men det känns ändå skönt att utveckla det lite mer.
Julen är hatkärlek för mig. Den kommer krypande och försvinner så plötsligt att man frågar sig själv om den verkligen var här? Man vill ju lära känna årets jul lite mer än alla andra tidigare jular så att det året känns mer speciellt och man kan se tillbaka och säga: Ja! Haha, det var julen 2010!
Istället så ser man bara rad efter rad med jular staplade på varandra där man inte kommer ihåg vad som hände vilket år. Maybe I don't make much sence, men jag gillar att analysera julen extra mycket eftersom den har en sån stark inverkan på oss...tror jag.

- Ett vanligt scenario.

Barn (även jag måste erkännas) skriver sina önskelistor månader i förväg. Vuxna planerar bjudningar på de rätta datumen i december. Tonåringar ser fram emot alla häftiga fester (speciellt på nyår) som tar plats under jullovet. Alla har sitt sätt att tänka på julen lite undermedvetet sådär. Skillnaden mellan människor är att vissa väljer att tala öppet, andra inte.
Ändå känns det som om alla blir besvikna när julen är slut. Att de känner sig lurade att tro att julfriden skulle hålla i sig mycket längre än vad den gjorde. Det som blir kvar efter annandag jul är kylan, mörkret och skräpet som måste slängas eller lagras uppe på vinden.
Och självklart den där isande tomheten, trots att den temporärt fylldes med julklappar, värme, musik och skratt. Man blir lurad. Jag blir lurad. Sedan skulle jag också våga tillägga att julen är den girigas högtid. Jag tycker det stämmer bra.
Midsommar, påsk och...vad finns det mer...halloween kanske, dessa är faktiskt inte lika stora bedragare som julen. De ger lite förhoppningar, men inte allt för höga.
Se på mig som jag bara går på. Men när jag väl börjat spåra finns det nästan inget slut. det är så kul att bara filosofera fritt om vad som helst. Och det är ju inte för ingenting som jag kallar mig själv för secret santa...