Deppigt värre

Hej bloggen... Nu blir det lite tråkig stämning här, inte så mycket glädje kanske. Men jag är nämligen ganska ledsen nu...och ensam. Du förstår: Under veckan har jag haft besök av min utbytesstudent från Tyskland, precis som alla andra svenskar som har tyska som B-språk.
Idag lämnade hon Sverige. Så det känns jättekonstigt att jag inte har någon i mitt rum som ligger på sängen och läser en bok om vampyrer, medan jag gör whatever på datorn. Jag vet att det bara varit en vecka, men tydligen vänjar man sig vid vissa saker på så lite tid.
Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva känslan som jag har. Just nu är det mest tomt tror jag, men jag har en stark känsla över att jag har varit ganska deprimerad hela dagen; Jag kände mig varken hungrig till frukost eller lunch. Alltså inte så hungrig som jag brukar vara d.v.s. Sedan har jag inte kunnat koncentrera mig på ngn av mina lektioner under dagen. När jag kom hem efter skolan satte jag på massa vänner-avsnitt och gjorde smoothies och tryckte i mig kakor. Men jag vet inte. Det kan ju vara för att min kropp har fått för lite sömn som den tar till metoder för att ta sig igenom dagen.
Efter ett tag däckade jag dock och tog igen den sömn som jag inte har fått på hela veckan. Alltså två timmar ^^

Sarah, som min tysk heter, åkte med bussen klockan ett nånting. Det var jag först inte beredd på för på schemat hade det hela tiden stått att farväl tas klockan fem. Men det hade blivit konstigheter med flygplanet och deras lärare var uppenbarligen ingen som hade koll på läget. Planet som ursprungligen skulle gått kl 9 från skavsta ändrades till klockan 6. Men jag tyckte ändå det var skönt så jag slapp hänga omkring i skolan till den tiden, när jag ändå slutar kvart över ett på en fredag. Dessutom slipper Sarah nu komma hem klockan tre på natten, istället blir det elva :) Inte SÅ dåligt iaf. Eftersom hon bor på landet i en liten liten by långt bort från allmänheten, så kan jag tänka mig att det tar lång tid för henne att komma hem, även fast flygturen blir relativt kort.

Så farväl tog vi under mattelektionen (jag och två kompisar som stått henne närmast) när jag inte längre kunde sitta still på stolen i klassrummet. Det var, outhärdligt kanske jag inte ska säga, men väldigt jobbigt att bara räkna tal som om det var en helt vanlig dag. Jag behövde röra på mig och vara i närheten av tyskpratande människor. Jag kände ett behov av att befinna mig på samma plats som Sarah, som annars har varit som ett plåster på min arm (positivt menat) under hela veckan, men som nu rycktes bort. Inte på det där snabba smärtfria sättet när man inte fattar vad som hände, utan segare och mer plågsamt, då man vet vad som kommer att hända snart. Nu överdriver jag lite, bara för att du ska få en inblick i hur det kändes. Det är ingen som har dött, men stundtals kunde det lika gärna varit så. Och på sätt och vis har ju en närstående till mig gått bort. Försvunnit tillbaka till hemlandet. Och vi ses inte igen förrän om åtta veckor...

Men snart, förhoppningsvis, återhämtar jag mig från denna dystra tillvaro. Jag måste det, för att komma ikapp min klass i alla ämnen som jag inte har fokuserat särskilt mycket på när jag haft en inneboende att tänka på. Hoppas lärarna är snälla nog att förstå det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0