Hej hej!

Jag märker ofta att jag måste pressa fram orden i början när jag ska skriva ett inlägg här. Det känns ibland påtvingat och krystat, men jag hoppas bara att det inte låter tillgjort, för jag försöker ändå att uttrycka mina känslor bäst jag kan och då kan det ibland behövas en liten knuff i rätt riktning.

Så där! Nu kan jag bara ösa ur mig massa ord. Alltså: Vi håller på (eller vi har väl precis börjat spåna bara) med att skriva en artikel i svenskan och vi fick välja bland olika ämnen som utgör problem i världen/Europa/Sverige/ungdomen att redogöra för i en text. Visst låter det redan jobbigt? Men det är jag som måste skriva den! Don't get me wrong! Jag älskar ju verkligen att skriva. Men asså... när det är en artikel å man måste skaffa fram massa fakta, statistik å den ska vara inlämnad vid ett visst datum å man är en perfektionist som jag, är det inte alltid lika roligt. Men jag ska göra mitt bästa för målet är ändå MVG i Svenska B. Det gäller bara att tro på mig själv, så klarar jag det! :D

In other news, så har jag bestämt mig (egentligen för länge sedan) för att söka jobb! Men jakten på jobb kan vara väldigt svårt, när det är ens första gång och man aldrig skrivit ett CV  (eller ett fjantigt personligt brev heller för den delen) på riktigt, sååå vi får väl se hur det kommer att gå. Tanken är att jag ska söka jobb tillsammans med några kompisar som kan hjälpa mig och så kan vi peppa varandra med motivation. Jag hoppas det funkar, för jag är i stort behov av arbete (alltså i stort behov av pengar) och jag är nervös som faaaan. Tänk om man gör ett misstag eller man säger något fel typ. Man vill ju inte bli helt deppig om man får korgen. Samtidigt tror jag verkligen att jag skulle kunna utföra ett bra jobb. Jag ÄR ambitiös och kan i möjliga fall vara tillmötesgående om det behövs. Men det räcker ju inte alltid känns det som. Man måste tydligen ha massa meriter för att få ett bra jobb, typ körkort och andra erfarenheter. Jag är ju lika oskyldig och oerfaren som ett nyfött lamm. Hur ska jag då kunna framställa mig själv som självsäker --- årig brud liksom?
Jaja, first thing first och det är att skapa ett hyfsat bra CV och brev där jag smygskryter om mig själv. Sedan får jag väl öva eller nått? Vet inte alls hur det här går till egentligen... Är det bara att kasta sig ut i kaoset, bland alla andra depserata ungdomar?

To be continued...

Det är få saker som gör mig så irriterad som när personer omkring mig får mig att känna mig så missförstådd och inte ens vill försöka förstå mig på rätt sätt. Varför skulle inte jag förtjäna att bli accepterad som den jag är eller bli respekterad för det jag väljer att göra. Varför?
För att DU inte kan begripa dig på saker som för dig är obekanta? För att DU blir rädd av att andra människor inte vill rätta sig efter dina principer? För att detta får DIG att inse allt som står bortom DIN kontroll?
Jaha. Vad tråkigt då. Men förlåt mig för att jag inte tänker låta mig själv styras som en av dina dockor, bara för att det får dig att må bättre. Har du problem, ta för fan tag i dem! Var inte så jävla feg att du låter det gå ut över andra!
Du kan inte låtsas att du tycker om mig en sekund, bara för att klaga på allt jag gör den nästa. Så fegt och falskt. Du säger inte ens något. Det räcker med dina jävla suckar och sättet du stirrar på mig för att få mig att känna mig totalt misslyckad och värdelös. Du fattar inte ens hur ont det gör! Du fattar inte hur det påverkar mig. Varje gång du gör det klart för mig vad DU anser om de "dåliga" val jag gör. Varför ska jag bry mig ett skit? Det är så jävla ruttet! Men det värsta är att det faktiskt får mig att misstro mig själv. Fyfan... Du har ingen som helst jävla rätt att trycka ner mig! Särskilt när du är så långt ifrån det går att nånsin bli perfekt.

Du är så full av skit att det inte går att lita på dig. Jag vet inte ens om jag vill längre. Om jag vill ha något med dig att göra, när du så uppenbarligen inte tål andra som inte är som du. Jag skulle inte kunna ens om jag försökte. Det strider emot min natur. Varför kan du inte förstå det?! Fan, jag blir ju utmattad bara av att skriva ett inlägg om dig. Det är knappt jag klarar av det. För många känslor som sliter och drar. Som kämpar sig fram genom skrivandet. Det blir bara stopp. Det går inte att bilda en enda vettig mening utan att spotta ut sig en massa svordomar.
Det är ditt fel. Jag kan inte förklara de bättre. Det ligger alldeles för många känslor bakom dessa ord för att kunna träda fram så att det blir tydligt. Jag orkar inte. Vill inte ödsla min energi på dig. Men jag måste. Annars exploderar jag i tusen bitar.

Så det får räcka nu. Jag tryckte i mig två bullar tack vare dig och dina jävla åsikter. Två bullar som skulle radera blotta tanken av dig. Två bullar som egentligen inte skulle behövas. Inte konstigt att jag fortfarande känsloäter, när det ständigt cirkulerar massa skäl till det omkring mig. Din jävla skit.

En regnig dag som denna passar det allt bra att stanna inne och ta det lugnt med antingen datorn eller teven framför sig. Den som är lite mindre tekniknördig av sig kanske väljer en bok istället. Jag brukar vilja placera mig själv någonstans därimellan. Ibland föredrar jag lugnet och den härliga isoleringen som läsandet ger mig, andra gånger vill jag hellre framhäva min existens och mina behov genom en skön stund framför någon av apparaterna. Vilket jag än väljer frambringar båda sysslorna mig alltid fullkomlig tillfredställelse.

Så här blir det nästan alltid när jag påbörjar ett inlägg. Jag skriver om något helt annat än det som var min avsiktliga tanke. Men vad kan man göra åt saken?


- Här ser ni bild på min oerhört smarriga LCHF-våffla som jag gjorde häromdagen. Det är oftast lite trxigt med alla ingredienser och hur man tillagar maträtten måste jag medge, men det är värt besväret i slutändan. Iaf den här gången blev resultatet kanonbra! Som ni ser åt jag dem till vispad grädde (med en krossad bit sukrett) frysta-goes-uptinade hallon och jordgubbar och lite riven mörk choklad på toppen. MUMSFILIBABBA! Jag var i LCHF-himlen ett långt tag efteråt, bör tilläggas. Det räckte lugnt med 2, 3 våfflor för att jag skulle bli mätt.

Igår på kvällen gjorde jag min runda i löpspåret på cirka 2 km. Det kändes bra, efter drygt en veckas uppehåll. Anledningen till det var en plötsligt smärta i insidan av båda smalbenen. Det gjorde ont av varje steg jag tog när jag löpte. Jag trodde det var benhinneinflammation, men jag undrar faktiskt om det inte bara var något tillfälligt med tanke på att jag är nybörjare osv. Det var i alla fall det jag kom fram till igår, när jag konstaterade att jag knappt kände av någon smärta längre. Det var en härlig känsla, så nu hoppas jag att jag kan börja trappa upp tempot igen. Men det gäller kanske att ta det lugnt nu, när man vet vilka konsekvenser det kan få att ha en för intensiv löpträning alldeles i början. Dock vill jag gärna komma fram till "mitt mål" i god tid. Det vill säga att få en slimmare mage, ett stabilare knä och en bättre kondition, vilket jag hoppas kunna underlätta min andning när jag anstränger mig.

Hur som, det är lätt att man tänker väldigt mycket när man springer. På gott och ont tycker jag, eftersom det lika gärna kan vara negativa tankar som dyker upp och försöker förstöra min motivation.
Jag funderade rätt så mycket på det undermedvetna när jag sprang. Och ja, det är möjligt att alla psykologitimmar i skolan har gjort mig lite skadad. Men det var inte Freud jag blev inspirerad av. Om något gjorde han mig nog lite skräckslagen med sitt stora fokus på det omedvetna.
Det jag har insett är att det inte spelar någon roll hur starka vi än är som personer eller hur mycket vi än intalar oss själva att vi inte kommer att påverkas av det vi hör, ser och upplever. För det gör vi ju ändå, genom det undermedvetna.
Denna inre kraft suger in all information vi får under dagen likt en svamp. Och denna kraft är lika lätt att kontrollera som människans automatiska andetag. Alltså inte särskilt mycket.
Men det är klart, är man är viljestark nog att andas medvetet varenda gång, så måste det ju också gå att bekräfta det motsatta till vad det undermedvetna uppfattar och så småningom för fram till vårt medvetande. Om man upprepar sin ståndpunkt tillräckligt många gånger, så kanske det egna budskapet till slut fastnar och vinner över den "sanning" som det undermedvetna förespråkar. 
Det är som sagt bara funderingar, men tänk om man kunde bevisa på något sätt att det faktiskt är så...

Ni kanske förstod att informationen jag syftade på i mina tankar om det undermedvetna var av den negativa sorten, som enligt mig också är lite mer intressant än det positiva att forska om. Det finns ju såklart andra saker som vi snappar upp omedvetet och som gör oss gladare, starkare. Men i och med att detta inte leder till något vidare problem är det inte värt att filosofera kring.
I mitt eget fall, har jag då märkt att jag ganska enkelt blivit påverkad av det typiska skönhetsidealet som det idag skyltas vitt och brett med i varenda tidning och över internet, men också av det faktum att i princip alla mina kompisar är smala, samt kroppsfixerade. Jag vill inte att det ska låta som att det därför är synd om mig, eller att jag fokusera extremt mycket på det yttre. Jag vill bara vara ärlig med er och främst med mig själv när jag skriver om detta.

Jag beskrev ju ovan hur det inte går att intala sig själv att man inte bryr sig. Eftersom jag själv har varit i den situationen (svar till varför jag skriver om detta nu) så vet jag nu hur det fungerar. Och det jag ständigt försökte bevisa för mig själv var att jag inte skulle falla för tonårstrycket precis som alla andra. Att jag inte skulle jämföra min kropp med andras. Att jag inte skulle tänka på vad jag åt och hur mina kläder såg ut på mig.
Men ni kan ju tänka er att så snart som det undermedvetna väl kom ikapp med mitt medvetna så började karusellen att snurra. Helt plötsligt kunde jag inte sluta fördöma mig själv med att ta en extra bulle eller chokladkaka. Eller klämma på min mage med ett missnöjt uttryck i ansiktet. Eller, för den delen, drägla över andra tjejers perfekta kroppar i smyg.
Och så pågick det. Karusellen gick sakta men säkert upp i fart med hjälp av all den energi som producerades av min besatthet. Det kanske låter lite överdrivet, men jag beskriver det gärna så för att få lite sunt perspektiv på tillvaron.

Efter ett tag slungades jag så småningom ut i LCHF-träsket, där jag nu står och trampar. Jag hade tidigare provat andra små metoder för att åstadkomma den där platta magen (citronvatten, äta var tredje timme, jobbiga magövningar) men misslyckats, eller bara inte orkat. Slutligen läste jag om LCHF metoden och ville ge det en chans eftersom det lät ganska schyst, då man faktiskt fick äta mycket mer fett om man bara uteslöt kolhydraterna. Lättare sagt än gjort va?
Man bannlyser inte bara sockret som finns i sötsaker, utan även livsmedel som pasta, ris, bröd och potatis som alltid hade varit en naturlig del av den mat jag åt. T.o.m frukt är förbjudet!
Inte hjälper det heller att man har en så pass skeptisk och trångsynt familj som ärligt talat nog hellre skulle sälja sina själar till djävulen än stötta mig i ett sånt här beslut och en mamma som inte gör annat än bakar kakor dagarna i ända. Så jag har alltså fått stå emot flera motgångar än bara de som vanligtvis uppstår när man gör en sån här pass omställning av kosten.

Och ändå har jag inte syndat, som det så fint heter. Det har gått snart sex dagar och hittills har jag beundransvärt lyckats hålla mig till den feta och proteinrika maten. Jag har var dag bytt ut min lyxiga frukost bestående av gröt, mackor och flingor mot ägg, finn crisp och linfrön. Jag har inhandlat substitutsvaror för vetemjöl och annat. Jag har inte ens ätit en enda jävla frukt på hela den här tiden! 
Men det finns alltid en gräns för vad jag kan stå ut med. Och i nuläget kan jag verkligen inte se mig själv fortsätta med LCHF-kosten längre än så här, en vecka, vilket är just vad jag har beslutat mig för. Och jag ska säga er att det förmodligen har varit den längsta veckan i hela mitt liv! Dock har jag morgondagen kvar innan mitt lilla experiement tar slut och jag återgår till mina tidigare matvanor. Jippi!!! Jag kommer nog aldrig ha njutit mer av något så enkelt som en skiva bröd eller en banan då när jag äntligen får göra det igen. Haha, det låter som om jag har varit instängd i ett fängelse typ. Och det kanske stämmer, jag kan faktiskt vara väldigt hård mot mig själv när jag väl lägger manken till.

Men det finns alldeles för många frestelser omkring mig för att jag ska kunna hålla mig trogen till LCHF under en längre tid. Kanske om sisodär 15-20 år kommer jag ta upp kampen igen mot kolhydraterna. Vi får väl hoppas att jag är en mer stabil och nöjd människa då, så att jag inte suktas eller manipuleras av mat och människor lika lätt. Men som det är nu kan jag bara inte motstå bullar, kakor, glass eller chips utan att bli galen. Och det säger ju sig självt att vi knappast behöver en till galning här i världen, med allt som har hänt i Norge, Syrien och Libyen.

Jag kommer självklart ändå att försöka sträva mot en sund(are) livsstil, utan att det går överstyr med bantning osv. Det jag vill behålla är min träning. Och kanske även någon slags förmåga att veta när det räcker att stoppa i sig överflödigt socker. För det tror jag faktiskt inte har ngt att göra med mina hungerskänslor.

Långt inlägg, men det känns bra att knyta samman flera ämnen på en gång. Alla trådar i en fläta liksom.