Jag går emot min allra sista dag. Min sista minut och min sista sekund med en klass. Det är alltid svårt att släppa taget. Det är något som håller en tillbaka. Alla minnen man har delat, i sorg och lycka, i glädje och ilska. Just varför det blir så kan jag inte svara på. Kanske för att man aldrig mer får uppleva fler minnen tillsammans i just den gruppen. Att man aldrig mer får tänka samma jobbiga tanke om en riktigt irriterande person. Det är något med att man avbryter kontakten med varandra så snabbt och smärtfritt. Man får ingen riktig tid att tänka över allt innan det slutar. Tiden har helt enkelt stannat, man är fast i sin egen värld fastän det verkliga livet fortsätter som vanligt. Det blir som en chock. En Aldrig-Mer-Kommer-Jag-Att-Stå-Här chock. Den slår dig med sådan kraft att du inte förstår, men plötsligt börjar du ändå att gråta. Tårarna rinner trots att du inte vill. Alla leenden som försöker att överträffa sorgen men misslyckas.
Det hurtiga snacket byts ut mot ett ord du aldrig tidigare har yttrat för dessa - Farväl.

Det är inte långt kvar och jag börjar oroa mig för att jag inte vad som händer med mina känslor. Av allting måste känslorna vara det mest krångliga, knepiga, kluriga att försöka begripa sig på.
Ena stunden känns det som om hjärtat ska brista, för att denna tid aldrig kommer tillbaka. Det är slut nu.
Nästa stund känner jag mig hoppfull, glad och lättad över att livet fortsätter och att jag inte behöver sitta fast i den här skiten längre.

Herrejösses, vad ska man gå efter? Vilken känsla ska man tro på? Jag blir galen. Ibland vill jag bara gråta, skrika, hoppa, dansa, sjunga halsen hes och svära tusen ggr om och önska att jag hade tourettes så jag får en ursäkt för att göra det.. Men varför? varför kan jag inte vara sansad? Varför kan jag inte bestämma över mina känslor. Det kan bara sluta i katastrof. Mitt hjärta och jag hamnar allt för ofta i bråk. Vi är nästan alltid osams.
Vad är meningen med att bli så förvirrad? Jag har så svårt med att bara vara mig själv, när det är så mycket med mig som styr åt flera olika riktningar. Varför kan jag inte bara få ett speciellt märke som symboliserar mig. Jag behöver veta hur jag är, hur andra ser mig, vad mitt kännetecken är!

Annars slutar det bara i att jag fortsätter låtsas och vara den där udda personen som jag tycks ha byggt upp omedvetet.
Snälla, säg mig! Hur ser du mig?

---

Here we are again. But this time with another person. You.

I try to forget, i try to close my eyes
i try to live in this moment
i try to be myself
i try to look beyond you
i try to erase the past
i try to be happy
i try so hard, but nothing seems to work.