Confessions
Well, här är ett som är lite annorlunda :)
Eftersom jag helst håller mig anonym blir ju de flesta inlägg lite utsvävande. Man har inte riktigt koll på läget. Vad är det för tjej som sitter och skriver sånt här? Så vitt ni vet, kan jag lika gärna vara inlåst i en bur med galler på bakom stängda dörrar. Men eftersom jag sa det nu, kanske det inte låter särskilt trovärdigt.
Jag gillar att hålla mig privat. Att jag, samtidigt som jag skriver ner mina känslor, inte lämnar en allt för stor bit av mig själv så att det blir uppenbart.
Men ni ska veta att det är SÄLLAN som jag öppnar upp mig för någon. Oftast är jag en instängd person som bara skrattar igenom vardagen. På utsidan iaf. Inuti tänker jag väldigt mycket. Hela tiden. Konstant. Det är ganska påfrestande faktiskt ;) Och när jag inte tänker läser jag en rolig bok och ler åt den.
Hur som helst är det för det mesta när jag sitter framför datorn och skriver mina inlägg som mitt sanna jag bubblar upp och visar sig i datorskriven text.
Just nu är jag lite virrig. Det kan bero på att jag snart slutar skolan och ska börja på ett gymnasie i höst. Tidspress? Skolångest? You bet!
Det kan ha att göra med att jag fortfarande inte vet ut eller in när det gäller kärleken. Så fort jag tror jag är säker så tar det en helt annan vändning. Med knappt en månad kvar vet jag inte riktigt hur jag vill göra. Vara en stor, modig flicka och berätta sanningen eller bara gömma mig under täcket och fortsätta att grubbla. Om jag känner mig själv rätt blir det nog det senare.
Dessutom är jag inte 100% säker att det verkligen har med kärlek att göra. Jag kanske bara vill plåga mig själv med att tro på något som inte är sant. Guud, vad jag gör det svårt för mig själv...
I fear the dark
Jag gillar inte att tiden går så snabbt. Det känn som den alltid finns där när man inte behöver någon tid och tvärtom.
Time waits for no man.
Jag erkänner. Jag är jämt rädd. Hela tiden (bra ordval) är jag rädd för tiden. Och jag tror inte jag kan hjälpa det. Jag tror inte det kan försvinna. Rädslan för att missa något eller någon. Rädslan för att inte ha levt ut sina ensamma sekunder till max. Rädslan för att aldrig vara riktigt framme. Det känns så. Som om jag strävar efter dörrhandtaget men jag når det inte. Jag gräver med fingrarna men når inte hela vägen fram. Det är något som saknas. Som ska fylla igen det där mellanrummet. Jag är aldrig riktigt där. Konstigt att vara rädd för det va?
Självklart kan man inte leva utan rädsla. vad skulle det vara för ett liv isåfall? Alla har något man är rädd för. Rädsla är något självklart i våra liv. Annars skulle det väl kännas tomt.
Vad finns det mer? Förut trodde jag att krokodiler var min största rädsla, sedan var det hajar och efter det broar. Men allt det där betyder ju ingenting. Vad betyder en haj när man aldrig har varit nära en någon gång? Vad betyder en bro när man vet att den är stabil och håller en uppe. Det är inte därför man är rädd. Man är rädd för att man tror på sina tankar. Man inbillar sig att det är så.
Men det är en sak att tro på våra tankar och en annan att tro på verkligheten.
Tankarna är ju bara en illusion. Verkligheten är ett faktum.
Därför känns det jobbigt att vara i en situation när man inte kan rädda sig själv från sin rädsla. Den finns. Den är äkta. Den händer. Den drabbar oss. Den syns inte, men den känns. Den väger ingenting, men den tynger ner oss.
Den finns där, är hela tiden närvarande. Fastän den inte har kommit än. Man väntar, den kommer närmare.
Man flyr från den, men blir förr eller senare hittad.
Ingen har lyckats övervinna den, ingen. Är det därför jag är rädd?
Kanske hör de ihop. Mina två största farhågor. Tillsammans blir de ännu starkare. Ännu mäktigare. Ännu verkligare. Och ännu mer påtaglig. Kanske.
All I want
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Faktiskt. Det är som om jag inget kan göra, men jag vill! Och jag vill inte. Jag vill, men jag vill inte! Hur i helvete ska jag lösa det här?
Snälla, om du finns gud, ge mig ett tecken! Jag behöver det. Jag är desperat.
Det är så hopplöst. Varför ska det hända mig, MIG?
Jag behöver inte mer problem. Allvarligt!
Det känns som om jag kommer att explodera. varför ska jag göra det? Det finns ingen mening med att explodera.
Men jag måste, annars dör jag. Annars kommer jag ångra mig och bli en sur bitter tant med 50 katter, fastän jag är allergisk.
Fan, vad bedrövligt!
Jag behöver tid! Fattar du? Jag behöver tid!!!
Tid till att tänka. Tid till att sova. Till att drömma. Till att vara. Till att älska. Tid till att hoppas. Till att tro. Till att vilja.
Det är så svårt. Varför ska det vara så jävla svårt?
Att vara kär...
Livet suger utan dig.
Besluten
Vi kommer ju alltid att ha skuldkänslor för saker vi gör eller inte gör, men det är besluten efteråt som visar vad vi är för slags människor. Om man t.ex bara ångrar sig så betyder det redan att man är bättre än vad man tror man är.
Folk gör misstag hela tiden. Det är fakta. Det bästa vi kan göra är att dra nytta av den situationen och tänka framåt.
Äh, va fan. Nu börjar jag låta som en jävla psykolog.. Det är inte riktigt sådan jag är. Men det är lätt att man blir så här filosofisk när man sitter i sitt rum och tänker på massa olika saker samtidigt. Jag borde egentligen ta en paus nu.
(Saknar dig...)
