Lägga sig i en stor park och läsa en viktoriansk roman med ljudet av fotbollsspelare och vinden i bakgrunden. 

Nu är min uppsats klar! Vad jag har slitit, även om det märktes mest i början. DÅ var det inte als roligt och ha allt framför sig och bara tänka sig ett perfekt resultat. Jag är nöjd, min handledare är nöjd. Nu är det bara klasskamraterna kvar. Vi ska läsa varndras och presentera...OOOOoooOOOOoooo scaryyy. Men det sker över zoom så det är najs!!

Varit duktig på andra sätt också, men det är väl för att jag haft en bra dag idag och igår. mycket beror på dagsform. Har tagit tag i ärenden och sådär. Snart väljer jag ut en ny dator. ALLTSÅ EN SPRILLANS NY. inte begagnad som jag har haft sedan 12 årsåldern!! ska bli så roligt och FRÄSSSCHCHT.

 

Det gröna gör så mycket för själen. Och en glass. Men kan inte se mig själv i speglar särskilt ofta nuförtiden. Ensamheten kommer i vågor. Stör lugnet och breder ut sig som en enorm tystnad.

Sova middag är min nya grej. istället för en längre semester mellan de intensiva kurserna år jag nöja mig med det. vi får se när jag lägger mig ikväll! Klockan är halv tio men känns som halv åtta. 

 

Jag satte på en gammal serie på netflix. OITNB. Härligt, sex säsonger att binga mig igenom och dt är dessutom hemtrevligt bekant. kan behövas. 

 

vill verkligen inte skriva den här uppsatsen. skitdåligt känns det. vetefan vad jag ens är bra på. inget känns det längre, alla andra kursare låter så himla mkt smartare och liksom effektiva. noll disciplin. 

 

.

.

.

.

.

.

 

det blir bra.

 

 

Igårkväll drömde jag att jag var tillsammans med Elijah Wood. Det brukar nästan aldrig hända att det man önskar ska ske i en dröm faktiskt sker, men denna gång hade jag väl kollat på så många filmer och bilder med honom att hjärnan tyckte det var viktigt. 

Vi var i min båt, i förpiken och myste. Men det fanns andra där på båten så vi kunde inte göra saker som kunde höras för tänk om vi blev upptäckta. Så det vart mest kyssar.

 

Det var ett tag sedan jag crushat så hårt på en skådis. Har redan sett flera filmer han gjort innan sagan om ringen. Filmer jag inte ens visste att han gjort. Hans hår som tonåring och hans oskyldiga leende är nästan för mycket. Den seriösa blicken som så lätt tycks förmedla hans tankar. Gud. 

 

Dyk upp i mina drömmar en gång till kära Elijah.

 

 

 

Jag känner mig som världens patetiska person. Det enda i mitt liv är netflix och att virka och har blivit klar med min grytlapp och vet inte vad mer jag ska göra som passar min nybörjarnivå.

Min dag idag bestod av att lyssna på podcast och hämta livsmedel från mina föräldrar. Ännu mer mat de ger mig som jag måste laga i kylen innan den blir dålig. 

Pendlar från platsen framför fönstret vid elementet och sängen. det är i princip allt jag gör. känner mig arg på "vänner" som skriver i chatgrupper jag är med i fast ändå inte för jag har inte svarat på jättelänge och ändå måste de alltid skriva i den stora gruppen ist för en liten privat när alla vet att det bara är tre personer i den gruppen som har sina inside jokes och bara tycker det är intressant vad som pågår i deras liv. skitsamma vad de andra har för åsikter, det är bara intressant om det är skvaller. 

 

Vill bara att de försvinner helt från mitt liv så jag slipper ha ångest övr att jag själv inte ger någon respons. vill bara att de ska fatta på egen hand att det dem gör bara får mig att må dåligt. orkar inte jämt vara den personen som jagar, som söker, som desperat vill ha bekräftelse och inte får något. orkar inte...

Idag ska vi prata om vampyrer. Alltså min klass, inte du och jag. Jag har aldrig varit ett fan av vampyrkonsten, men här är jag nu och läser gotisk litteratur och då ingår vampyrer. Det är rätt så intressant dock, inte sån där cheesy twilight (som jag för övrigt såg på netflix igår för att påpeka att inte ens jag är överlägsen nog att njuta av tonårsdrama ala the cold ones) för det känns spooky samtidigt som det är vackert språk även om jag inte sällan känner mig dum som inte fattar gammal engelska. Och det är alltid så jäkla mycket religion i smeten, jag pallar inte mer diskussion om kristendomens påverkan!

 

Har lätt ont i huvet men vill bära tofs iaf. vad göra??

 

Såg små små korn av vitt falla ned utanför fönstret nyss. nu är det bara luft igen. februari, är det du som bjuder på lite snö kanske? Det är lugnt annars. Inte ditt fel.

 

 

 

Var på promenad i Älvsjö. Tänkte på vad en tjej sa i tv-serien You, nämligen att man ska hitta sin grej på instagram som är unik och hålla sig till den och absolut INGA filter eller hashtags. Jag gillar fina, gamla hus :3

 

 

scenes from a window

 

Julen är över. Min syssling har återvänt till tyskland. Igår såg vi utställningen Arktis på Nordiska museet. Kvar är ca fyra dagar kvar av detta år. Jag kommer nog själv åka hem till min lilla etta, packa upp. Sen vetefan, fråga syrran vad hon ska göra imorgon? Hon lånade mig sex and the city boxen, men jag har inget CD-inkast på min laptop så... 

 

Jag kan alltid stryka kläder som tryckts in i väskan jag bär hem. 

 

Men snart åker jag till bibblan iaf. För skolan. Hoppas verkligen jag får ett läsflow, kan behövas.

 

På spaning efter den tid som flytt...

 

Vill spola tillbaka tiden ett år och uppleva förälskelsen igen och igen och igen. Jag gör det i mitt huvud och på mobilen. 

 

Det är över nu. Jag grät en massa innan och har gråtit en massa efter. Det är bara tårar överallt. Känner mig så självisk för jag vill fortfarande ha honom i närheten. Att finnas där på kvällarna när jag behöver hans armar hålla om mig. Vill fortfarande ha en lätt puss på munnen när vi hälsar, men vi hade den sista i förrgår. Vill stödja mig på honom, men jag får inte det. Inte egentligen. Han säger att jag kan men jag borde inte. Önskar bara att jag haft ett magiskt klot där jag kunnat vaka över honom, se vad han gör utan att jag frågar honom för det känns inte som min rätt längre. 

 

Längtar tills den här fasen går över och jag kan vara hans kompis. Hoppas verkligen på det. Jag är hoppfull. Jag tror på att behålla honom i mitt liv. Människor kan inte bara gå för alltid. Inte som de gjort förut. Vi betydde mycket för varandra. Jag måste ha betytt något för honom. 

 

Vad gör man med sig själv? Kanske åker till Warsawa med sin mamma i januari? Jag tror det. 

 

Skulle behöva en barndomsvän. En som Jess har i New Girl. Jag har en syster. Vi förstår inte varandra sådär jättebra. Knappt några gemensamma intressen, men hon sade i telefon att hon brydde sig väldigt mycket om mig och det kändes skönt. Familj. Är väl en slags barndomsvän på något sätt. Om man har tur. Men tänk om man också hade någon som valt en frivilligt? Med flit velat hänga och skratta med en. Om ändå. 

 

Kanske får skriva upp allt jag störde mig på hos honom, i en lista och snegla på den om kvällarna när det är som värst. 

yeeeaaahh... så det där jag skrev att jag skulle göra idag blir inte av. hade ett samtal om det med mamma igår och det är så sjukt egentligen att jag kan låta så säker varje gång jag pratar med någon om det. så övertygad. men sen när vi smsar han och jag rinner modet bara ur mig och jag vill åt den där trygghetskänslan igen. lura mig själv, whats up with that? 

trodde det skulle ske innan jul men nu vetefan. har så fasligt mkt plugg också att jag inte vet var mitt fokus ska ligga.

 

annars går jag runt i mina 21 kvadratmeter och dricker julmust. har fuskat rejält med chokladkalendern och är inne på typ dag 14. chokladen är lättsmält. det är mörkt ute och jag tänker att jag går ut på promenad snart. när det inte går att se nånting men känna allt, känns symboliskt.

 

det här är kul. skriva fragmentarisk blogg är kul.

På fredag gör jag det. Den sjätte december. Då gör jag slut med honom. Jag måste. Kommer skicka sms samma dag att vi behöver ses och prata om oss. Bävar för det sms:et. Bävar ännu mer för samtalet. Allt är främmande. Vilka ögon kommer han att ha?

 

Tre dagar återstår. Kommer vi ses någonting efteråt? Är fredag den sista gången jag ser honom på länge?

Jag skriver 5 år senare från en annan plats än den förra. Jag har till och med hunnit byta skrivbordsplats två gånger sedan sist. Familjen flyttade till ** från mitt kära Väsby och nu bor jag ensam. Till slut har fågeln provat sina vingar. 

Behovet av att vara anonym just nu är stort. Jag älskade instagram i början på grund av att jag gillade fina bilder och för att världen var ny och spännande. Sedan blev det åter igen vardag och tråkigt. Alla man kände följde en och hade tankar om vem man var och bilden man lade upp hade inget längre att göra med innehållet. Den representerade bara vem som lade upp. Bilden fick aldrig bara vara bild. 

Fler saker har ändrats. Jag har testat vara författare under ett år. Kommit fram till att tålamodet inte finns för de längre verken. Men smygskriver jag jag ju ändå såklart. Ett par dikter ibland.

Mitt första förhållande började förra året. Äntligen bör jag väl tillägga. Kommit fram till att det inte är det rätta men har verkligen inte modet att göra något åt det verkar det som. Det kommer väl snart. Efter jul?

Just det. Kanske det största som hänt är att jag undergick operation. Efter mycket tänk. Visade sig att det inte var det bästa beslutet trots allt. Lidandet dessförinnan var mildare än det har varit efteråt. Det är okej nu, men det gnager forfarande i mig, eller som någon person som förrått mig och som man sedan aldrig lyckas glömma. När det var färskt var det grymmare. Tankarna gick till mörkret varje dag. Tills jag, antagligen med lite hjälp från föräldrar, valde att söka hjälp. Började knapra sertralin och sökte in till skrivarlinjen jag pratade om.

Mamma fick cancer och besegrade den.

 

Vi får väl se hur länge jag väljer att blogga denna gång. Rätt kul med de här snabba återblickarna faktiskt. Man har väl åldrats.

 

 

 

Har lyssnat till Sanna Lundells sommarprat och reflekterat väldigt mycket om de stora ämnen hon tog upp. För stora är de verkligen. Allt var så extremt allvarligt att man undrar hur fan man orkar lyssna till denna sorgliga sanning. Faktum är väl att jag om ett par dagar av energiskäl eller någon annan godtagbar ursäkt kommer att börja leva normalt igen utan att vilja erkänna alla jobbiga problem i vårt samhälle, för jag har ju nog med mina egna problem. Men så inser jag i skrivande stund att det är samma problem hon pratade om som existerar i mitt liv. Jag är som jag är eftersom jag är född till kvinna, med allt vad det innebär. Självklart är vi alla olika men det finns ändå ett starkt identitetsnav som vi inte kan komma undan, som knyter alla kvinnor samman och gör ångesten i våra liv mer förståeligt. Vi har alla en gemensam punkt på vår bekymmerslista.

 

Slutsatsen jag har kommit fram till är framför allt att jag inte bör söka min trygghet och min plats i livet hos en partner. Fastän jag verkligen dör av längtan efter kärlek inser jag att någon sådan inte är till för att göra mig lugn i själen. Kärleken är fantastiskt men förringas av att vara en måltavla, ett byte, en ruta att äntligen få kryssa i. Kärlek säger majoriteten är meningen med livet och för dessa människor stämmer det säkert. Men den är fortfarande inte given eller någon garanti, varför det känns onödigt och korkat att behöva jaga efter denna mening med livet. På något sätt känns det mer klokt och givande att vara sin egen partner. Att den egna personen får vara den styrande kraften i livet (även om det möjligtvis går stick i stäv med min uppfattning om att det samarbetande kollektivet är nödvändigt för att rädda djur och natur). Att inte sträva efter kärnfamiljen eller blott en pojkvän bara för att fylla någon slags tomhet. Tomheten är oundviklig för min del, jag tror att den mer eller mindre alltid kommer att finnas där.

 

 

Typiskt. Här har jag äntligen gått och köpt en hårfärg i en butik och seriöst varit på väg att förändra utseendet, har varit riktigt taggad. Så frågar jag för säkerhets skull en frisör ifall färgen kommer leva upp till mina förväntningar och får svaret nej. Jag borde ha köpt en annan färg. Det svider mer än det borde göra antagligen, men jag är så sjukt fattig just nu att jag räknar varenda peng (förutom när jag gör mig av med dem). Jag som är så himla eftertänksam innan jag köper något viktigt, impulsköper aldrig utan går tillbaka till butiken ett par gånger till för att fundera över saken. Det blir tydligen ändå fel. Och det känns inte heller helt ok att använda färgen jag köpte nu när jag har fått veta det jag inte ville veta. Kinkig, vill liksom inte gå omkring och känna mig ännu mer awkward än jag brukar och veta att jag har mig själv att skylla.

Så närihelvete ska man få catch a break?

Det kommer säkert bli en hel del såna här betydelselösa inlägg utan ett meningsfullt innehåll, men det är sånt som händer när dagarna går och inget stort och härligt fyller dem. Känns så sjukt deprimerande, fastän jag mår ganska bra och har så stor vilja att göra saker med mitt liv så händer inget.

 

- Detta var tanken. och förhoppningsvis verkligheten.