Nu fan ska jag bara börja ett inlägg med en sån här mening. Jag har försökt gång på gång att blogga igen men har aldrig hittat "rätt" mening att starta texten med! Enough is enough och jag har länge haft behovet att ösa ur mig massa tankar så här kommer dem i en enda salig röra.
Sitter framför datorn och försöker plugga (vi vet alla hur det (inte) fungerar) och vill helst göra något jävligt mycket roligare ute i vårsolen som hittils har lyckats gömma sig men självklart ska säga hej när jag måste skriva tenta... jag bara längtar efter något. Jämt längtar jag. Saker jag är med om känns aldrig helt rätt, något som inte stämmer och jag blir galen av att inte veta vad det är som saknas. Trodde jag var på väg att bli kär ett tag, eller åtminstone avslappnad nog att kunna dejta en person. Men så blev det lite fel och det felet växte sig på ett oförskämt ohämmat sätt som inte riktigt var orättvist för en borde ju kunna se bakom ett par misstag och gå vidare. Men attraktionen bara försvann puts väck och det känns ändå som att jag ansträngde mig efteråt för att leta upp den igen och sedan börja om... Men det kändes för olustigt, för tillknäppt och med all det där romantiska 1800-talsblodet som jag har lyckats injicera mig med under min bokliga uppväxt har förväntningarna varit så höga att jag omöjigt kan nöja mig. Jag vill känna pirr pang bom och dragningskraft och lust att vara med någon all tid på dygnet.

Fuck.