Det är svårt för mig att sätta ord på mina känslor när jag är upprörd på något sätt. I talande form alltså. När jag skriver är det en helt annan sak för då behöver jag inte bekymra mig om personen som ska motta mina känslor och risken att denne kommer missuppfatta eller kritisera mig. Jag tror det är därför som jag verkligen älskar att skriva - för att jag har desto svårare att prata.

 

Jag är introvert och det har jag accepterat. Jag tycker faktiskt väldigt mycket om att vara för mig själv och inte bry mig om hur jag ser ut eller gör för rörelser. Det känns alltid som att jag måste förklara mina uttryck och handlingar om jag inte är ensam. Och det gör mig sorgligt nog skamsen. Det är egentligen inga knäppa saker alls jag håller på med. Men ändå ligger det något "ertappat barn med handen i godisburken" över det hela. Jag vet inte varför jag spänner mig så lätt i sällskap med vissa personer.

 

Det kan ha att göra med en förlegen men isittande maktposition. Det vill säga en vanlig händelse i det förflutna som har banat väg för hur jag automatiskt relaterar till någon. Något som kanske inte längre är aktuellt men som ändå påverkar mig instinktivt eftersom man tidigare upplevde det så ofta. Känslan kan liknas med att förvandlas till ett olydigt barn igen så fort man återser sina föräldrar i ens barndomshus. Det sker ofrivilligt och av sig självt. Jag identifierar mig ju inte längre som det ansvarslösa barnet och får därför svårt att ta mig loss ur den sitsen utan att omedelbart bli stämplad som att jag bara vill "fly ifrån min plikt igen". Förstår ni?

 

Jag försöker faktiskt bli bättre på att handskas med konflikter men det är så svårt när jag tyvärr ser varannan situation med andra människor som en möjlig konflikt. Jag oroar mig i förtid för att personen i fråga och jag ska bli oense om något och att konversationen oundvikligen kommer leda till en obehaglig stämning. Dumt nog lägger jag ut mina egna fällor eftersom resultatet ofta blir negativt när tankarna går i den banan. Ond cirkel som vanligt.

 

Jag skulle hellre vilja be människan att vänta några minuter så att jag lugnt och sansat kan skriva ett brev där jag beskriver allting som snurrar runt i skallen i noggrann detalj. Jag är ju perfektionist i grunden också, så det skulle ju inte vara jag om jag inte hade velat få hela talet så sanningsenligt och trovärdigt som möjligt. Jag skulle för allt i världen inte vilja missa minsta lilla mening som kan göra en stor skillnad. Och sedan, innan jag ger mitt utförliga svar tillbaka, måste jag även redigera en del ord och dess platser i resonemanget för dem känns liksom inte HELT RÄTT. Helt hundra... Precis som jag har gjort nu, i detta inlägg. Inget är någonsin en slump.

 

Det lustiga är att jag fram tills den stunden hade haft en mycket tillfredställande dag. Jag var nöjd med ensamhetens existens. Det är nämligen endast då jag kan öva på att verkligen vara i nuet och tränga bort alla tankar som bubblar upp. Sedan kan jag få utlopp för dem i bloggen istället, vilket är vad jag tycks göra bäst haha. Jag bara önskar att jag verkligen kunde vara iskall ibland och få ur mig de mest fantastiska talen utan att behöva snubbla på orden eller tänka efter för länge.

 

Åskan dundrar och från platsen där jag sitter är himlen blå. Härlig kontrast.

Självklart hänger det en del tunga moln på vissa ställen. Känslan är mäktig, men ödmjuk.

Det var svenskt sensommarväder upp i dagen för en stund sedan. Några varma soltimmar följt av en plötsligt mörk uppsikt och lite slumpmässiga regndroppar.

De olika väderinfallen uppstår och passerar lika drastiskt som ens känslor. Vetskapen att man inte är ensam om att vara lite smått schizo.

 

Nu vankas middag. Undrar vad som gå på teve ikväll.

 

Ni vet den där känslan man får ibland, av att ha missat något stort man inte ens visste fanns. Och när man till slut varit med om det blir man chockad att man inte saknade det tidigare.

Igår var jag med om en sådan upplevelse när jag gick och såg "Känn ingen sorg" på bio.

 

Jag har aldrig ansett mig själv vara en människa som lyssnar till håkan hellström eller gör det för vana att se alternativa svenska filmer när jag besöker biografer. Utan det har alltid resulterat i typiska, amerikanska smörfilmer. Och någon riktig prisad jag-brukar-i-vanliga-fall-inte-se-denna-typ-av-action/sciencefiction/thriller-med-undantag-för-harry-potter-rulle emellanåt. Som jag för det mesta blir glatt överraskad av men som jag sällan kommer för mig att upptäcka igen.

 

Nu i efterhand fattar jag inte riktigt varför. Det behöver såklart inte finnas någon rocket science bakom svaret, men jag tycker ändå det är lite underligt hur jag bara har dissat filmer, utan vidare överläggning, som inte omedelbart föll inom kategorin "rom-kom". Och ännu underligare tycker jag det är att jag omedvetet alltså har lyckats upprepa i princip samma upplevelse hela tiden. Det är ju så lätt hänt när man bara sitter där i sin bekväma och omdömeslösa fåtölj, med förberett tilltugg och gott sällskap bredvid sig. Det enda som egentligen har skilt dessa besök åt är salongen.

Jag är t.o.m nästan redo att anklaga mig själv för att ha slösat värdefulla pengar på något som uppenbarligen gått mig om intet... Men bara nästan. Bio handlar ju inte endast om filmen och dess budskap, så jag får inte bli alltför kritisk här.

 

Men det skulle ju dock varit ganska trevligt om detta budskap för en gångs skull faktiskt gjorde en skillnad för mig personligen. Som nu till exempel. När jag såg denna håkanfilm som på så många sätt verkligen tog avstånd från den ordinära hollywoodskapelsen, fick jag för första gången på länge inte bara den gamla vanliga reaktionen på en bra film ("jo jaa.. den var ju faktiskt helt okej.. väl ungefär som jag förutspådde då").

Något annat väcktes till liv. Lyckan över att jag lever och fortfarande har möjligheten att skapa. En genuin framåtanda för mina ännu ej fullutvecklade drömmar. Men framförallt chansen att kunna göra någon annan människa/art på jorden glad över att ha träffat mig.

Än hyser jag nog faktiskt lite hopp för mänskligheten. Och på ett mycket viktigare plan (för att vara ärlig) även för min egen själ.

 

Men för att äntligen komma till ändamålet av mitt babblande; själva gudafilmen i sig. Den rörde ju någonting särskilt i mig och därför var jag såklart tvungen att sväva ut under ett helt inlägg innan poängen slutligen kunde framföras (vilket jag inte ens är säkert på att den gjorde men skitsamma).

Hur som helst var "Känn ingen sorg" lätt en av de starkaste filmerna jag har sett. Vilket efter ovanstående utläggning om mina normala bioerfarenheter kanske inte säger så mycket, men ändå. Bara det sätt filmen var filmad på fick mig att tjuta av spänning och konstnärlig entusiasm på insidan. Så vackert och likt ingenting annat (det slog de uppseendeväckande utsmyckningarna i Gatsby med hästlängder). Lägg sedan till kompositionen, de klockrena replikerna, skådespelarnas insatser och den stora handlingen. Allt var av mästerligt slag.

 

Till och med eftertextens lilla utspel var enbart positivt. Det gav tårarna en chans att hinna torka innan man drog. Är nämligen inte så bekväm i att blotta ömhetsbevis inför (så många) andra. Men i ärlighetens namn hade jag förmodligen inte alls skämts denna gång. Varför skulle jag, när orsaken till känslospelet var så pass befogat?

Jag kände ingen sorg, bara glädje.

Återigen hemma efter en dryg semestervecka någon annanstans. Nämligen Gotland. Väldigt fridfullt (med undantag för det sedvanliga familjetjafset) och det känns som att jag har kunnat vila upp mig lite och samla tankarna för vad som komma skall. So to speak. Egentligen har jag väl inte riktigt funderat kring det hela, mer än det jag berättade tidigare i stundens hetta.

 

Jag tror jag brottas lite med tanken om att kunna/vilja bli något stort i framtiden. På något sätt hindrar jag mig själv från att förverkliga den drömmen. Men bara för att jag förmodligen inte vill bli sårad och besviken, eftersom jag är ganska så känslig. Det finns en stor risk i att lägga ner en massa tid och energi i ett ostabilt och lite diffust projekt. Men värre än det är nog snarare att även öppna upp hjärtat på vid gavel. Att hoppas. Att blotta sina drömmar för människor som då kan se rakt in i själen på mig och därmed väldigt tydligt kunna uttrycka sina egna åsikter om saken. Vilket jag i min tur måste kunna hantera.

 

Aja. Eftersom mitt nya motto numera lyder att ta dagen som den kommer och att inte vara så jäkla allvarlig kring livet bör jag väl också lära mig att leva upp till det.

 

Så planerna imorgon är att ansöka studiemedel inför i höst... och på ett lite roligare plan att klippa håret tillsammans med mamsingen. Bäst att hålla det kort när man tvingas tampas med mitt hårfall. Det är av det slaget då allt bara hänger i ostyriga strån hit och dit annars. Sedan undrar jag om ett färgbyte kan vara på sin plats. (Vet att jag sa samma sak i vintras när jag skulle börja studera på universitetet för första gången, men då fegade jag ur.) Är väl inget fel med att vilja känna sig lite piggare bakom högen av alla kursböcker som situationen med största sannolikhet kommer att te sig. Det återstår att se. Hårvalet alltså, inget annat.

 

Har jag tur får jag köpa på mig ytterligare något till fördel för utseendet. Brukar ju vanligtvis inte vara någon vidare förespråkare för konsumtion eller materialism, men får man chansen tycker jag inte man ska banga vid några få valda tillfällen då någon faktiskt erbjuder en en exklusiv kärleksförklaring. Fattig och lättpåverkad som man är.