Ni vet den där känslan man får ibland, av att ha missat något stort man inte ens visste fanns. Och när man till slut varit med om det blir man chockad att man inte saknade det tidigare.

Igår var jag med om en sådan upplevelse när jag gick och såg "Känn ingen sorg" på bio.

 

Jag har aldrig ansett mig själv vara en människa som lyssnar till håkan hellström eller gör det för vana att se alternativa svenska filmer när jag besöker biografer. Utan det har alltid resulterat i typiska, amerikanska smörfilmer. Och någon riktig prisad jag-brukar-i-vanliga-fall-inte-se-denna-typ-av-action/sciencefiction/thriller-med-undantag-för-harry-potter-rulle emellanåt. Som jag för det mesta blir glatt överraskad av men som jag sällan kommer för mig att upptäcka igen.

 

Nu i efterhand fattar jag inte riktigt varför. Det behöver såklart inte finnas någon rocket science bakom svaret, men jag tycker ändå det är lite underligt hur jag bara har dissat filmer, utan vidare överläggning, som inte omedelbart föll inom kategorin "rom-kom". Och ännu underligare tycker jag det är att jag omedvetet alltså har lyckats upprepa i princip samma upplevelse hela tiden. Det är ju så lätt hänt när man bara sitter där i sin bekväma och omdömeslösa fåtölj, med förberett tilltugg och gott sällskap bredvid sig. Det enda som egentligen har skilt dessa besök åt är salongen.

Jag är t.o.m nästan redo att anklaga mig själv för att ha slösat värdefulla pengar på något som uppenbarligen gått mig om intet... Men bara nästan. Bio handlar ju inte endast om filmen och dess budskap, så jag får inte bli alltför kritisk här.

 

Men det skulle ju dock varit ganska trevligt om detta budskap för en gångs skull faktiskt gjorde en skillnad för mig personligen. Som nu till exempel. När jag såg denna håkanfilm som på så många sätt verkligen tog avstånd från den ordinära hollywoodskapelsen, fick jag för första gången på länge inte bara den gamla vanliga reaktionen på en bra film ("jo jaa.. den var ju faktiskt helt okej.. väl ungefär som jag förutspådde då").

Något annat väcktes till liv. Lyckan över att jag lever och fortfarande har möjligheten att skapa. En genuin framåtanda för mina ännu ej fullutvecklade drömmar. Men framförallt chansen att kunna göra någon annan människa/art på jorden glad över att ha träffat mig.

Än hyser jag nog faktiskt lite hopp för mänskligheten. Och på ett mycket viktigare plan (för att vara ärlig) även för min egen själ.

 

Men för att äntligen komma till ändamålet av mitt babblande; själva gudafilmen i sig. Den rörde ju någonting särskilt i mig och därför var jag såklart tvungen att sväva ut under ett helt inlägg innan poängen slutligen kunde framföras (vilket jag inte ens är säkert på att den gjorde men skitsamma).

Hur som helst var "Känn ingen sorg" lätt en av de starkaste filmerna jag har sett. Vilket efter ovanstående utläggning om mina normala bioerfarenheter kanske inte säger så mycket, men ändå. Bara det sätt filmen var filmad på fick mig att tjuta av spänning och konstnärlig entusiasm på insidan. Så vackert och likt ingenting annat (det slog de uppseendeväckande utsmyckningarna i Gatsby med hästlängder). Lägg sedan till kompositionen, de klockrena replikerna, skådespelarnas insatser och den stora handlingen. Allt var av mästerligt slag.

 

Till och med eftertextens lilla utspel var enbart positivt. Det gav tårarna en chans att hinna torka innan man drog. Är nämligen inte så bekväm i att blotta ömhetsbevis inför (så många) andra. Men i ärlighetens namn hade jag förmodligen inte alls skämts denna gång. Varför skulle jag, när orsaken till känslospelet var så pass befogat?

Jag kände ingen sorg, bara glädje.