Get me out of my own mind

Det är svårt för mig att sätta ord på mina känslor när jag är upprörd på något sätt. I talande form alltså. När jag skriver är det en helt annan sak för då behöver jag inte bekymra mig om personen som ska motta mina känslor och risken att denne kommer missuppfatta eller kritisera mig. Jag tror det är därför som jag verkligen älskar att skriva - för att jag har desto svårare att prata.
 
Jag är introvert och det har jag accepterat. Jag tycker faktiskt väldigt mycket om att vara för mig själv och inte bry mig om hur jag ser ut eller gör för rörelser. Det känns alltid som att jag måste förklara mina uttryck och handlingar om jag inte är ensam. Och det gör mig sorgligt nog skamsen. Det är egentligen inga knäppa saker alls jag håller på med. Men ändå ligger det något "ertappat barn med handen i godisburken" över det hela. Jag vet inte varför jag spänner mig så lätt i sällskap med vissa personer.
 
Det kan ha att göra med en förlegen men isittande maktposition. Det vill säga en vanlig händelse i det förflutna som har banat väg för hur jag automatiskt relaterar till någon. Något som kanske inte längre är aktuellt men som ändå påverkar mig instinktivt eftersom man tidigare upplevde det så ofta. Känslan kan liknas med att förvandlas till ett olydigt barn igen så fort man återser sina föräldrar i ens barndomshus. Det sker ofrivilligt och av sig självt. Jag identifierar mig ju inte längre som det ansvarslösa barnet och får därför svårt att ta mig loss ur den sitsen utan att omedelbart bli stämplad som att jag bara vill "fly ifrån min plikt igen". Förstår ni?
 
Jag försöker faktiskt bli bättre på att handskas med konflikter men det är så svårt när jag tyvärr ser varannan situation med andra människor som en möjlig konflikt. Jag oroar mig i förtid för att personen i fråga och jag ska bli oense om något och att konversationen oundvikligen kommer leda till en obehaglig stämning. Dumt nog lägger jag ut mina egna fällor eftersom resultatet ofta blir negativt när tankarna går i den banan. Ond cirkel som vanligt.
 
Jag skulle hellre vilja be människan att vänta några minuter så att jag lugnt och sansat kan skriva ett brev där jag beskriver allting som snurrar runt i skallen i noggrann detalj. Jag är ju perfektionist i grunden också, så det skulle ju inte vara jag om jag inte hade velat få hela talet så sanningsenligt och trovärdigt som möjligt. Jag skulle för allt i världen inte vilja missa minsta lilla mening som kan göra en stor skillnad. Och sedan, innan jag ger mitt utförliga svar tillbaka, måste jag även redigera en del ord och dess platser i resonemanget för dem känns liksom inte HELT RÄTT. Helt hundra... Precis som jag har gjort nu, i detta inlägg. Inget är någonsin en slump.
 
Det lustiga är att jag fram tills den stunden hade haft en mycket tillfredställande dag. Jag var nöjd med ensamhetens existens. Det är nämligen endast då jag kan öva på att verkligen vara i nuet och tränga bort alla tankar som bubblar upp. Sedan kan jag få utlopp för dem i bloggen istället, vilket är vad jag tycks göra bäst haha. Jag bara önskar att jag verkligen kunde vara iskall ibland och få ur mig de mest fantastiska talen utan att behöva snubbla på orden eller tänka efter för länge.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0