En viktig, otroligt duktig skådespelare och musiker för mig gick nyligen bort och sedan dess har jag tvingats kämpa mot känslan av meningslöshet i livet. Eller snarare, jag har helt enkelt givit efter för det grymma, hånfulla knytnävsslaget som är livet. Resultatet har blivit att jag har tappat tron på framtiden. Min egen och hela mänsklighetens.

Jag har länge föraktat de materialistiska beteenden och mål som många giriga människor eftersträvar. Det är alltså inte särskilt mycket sympati jag har haft gentemot min egen art. Och vad gäller min egen väg har jag lika länge varit rädd för det okända ödets makt. Men nu har allting intensifierats.

När jag äntligen trodde mig veta vad jag verkligen ville syssla med under en längre tid. När jag hade analyserat sönder alla villkor för och emot. När tankeverkstaden var snudd på kaputt.

Plötsligt är jag ännu mer villrådig inför alla beslutsprocesser jag snarast måste ta hänsyn till, samtidigt som jag bara känner mig helt likgiltig och död och trött på att ens börja fundera på vilka val jag gör. Jag återkommer bara till samma slutsats varenda gång: Whats the point?

Vad är meningen när ingen kommer att lyssna till mina åsikter? För att det inte längre kommer finnas något hopp kvar för den hotade djur&naturen. För att all världens länder kommer att följa sina egna själviska ideologier som de alltid har gjort. Vad är meningen när allt kan tas ifrån en på ett ögonblick? När man kan knuffas framför ett tåg precis när alla pusselbitar verkar falla på plats? När en enda sekund av sårbarhet resulterar i att den man älskar upphör att existera och lämnar en med kvarlevorna från en tidigare så optimistisk framtid...

 

Jag har ingen lust att ta rationella och förnuftiga beslut längre. Jag bryr mig inte om vad som kommer att hända. Det spelar ingen roll. Det kommer med stor sannolikhet ändå bara skita sig.

 

Så därför har jag oundvikligen kommit fram till att inte planera något . Jag överväger att skriva en massa. Och läsa en massa. Det är det jag vet. Sedan kommer jag att läsa en kurs i höst som sträcker sig ett år, vilket blir tufft. Men så länge jag inte tar det för allvarligt blir det nog lättare för hjärtat.

After all - "life is too short to be serious". Rip Cory Monteith.