Det är ingen mening med att se tillbaka på sånt som har varit. Det hör inte hemma i nuet och kan egentligen inte ändra vår situation.
Men om nuet bara innehåller massa skit måste man ju ha någon gyllene tid i bagaget att minnas och ta tillbaka i tankarna to make it through helt enkelt.
Jag saknar lite hur min kropp såg ut. Ska jag vara ärlig (och det är väl ändå tanken med den här bloggen) så blir jag lätt deprimerad när jag kommer ihåg hur fin och platt mage jag en gång hade. Och hur jag inte behövde skämmas för att mina love handles skulle göra alla kläder osmickrande. Jag behövde inte heller bekymra mig så mycket om vilka kläder jag köpte, för jag visste att mer eller mindre allt skulle passa kroppsmässigt.
Nu kan jag inte ha samma jeans en längre tid innan jag hela tiden måste dra upp dem när de börjar sätta sig för lågt ner på höften igen.
Folk kanske skulle säga att jag har fina kurvor trots allt, men själv känns det bara hemskt när jag upptäcker hur mycket jag har börjat jämföra mig med alla mina smala kompisar. När jag är den enda med breda lår och fett över jeanskanten, så känns det inte så värst kul. Jag har t.o.m blivit ängslig under lunchen när jag inte är mätt fast de andra är det och jag vill ta mer mat. Jag gör ju det till slut, men jag kan inte sluta tänka på hur de ser på mig varje gång jag reser mig för att hämta portion nummer 2.
Sedan tycker jag faktiskt inte att jag äter särskilt mycket i jämförelse med hur lite de verkar stoppa i sig. Och det säger jag inte bara av avundsjuka. Jag trodde att man skulle kunna känna sig trygg att äta massor om man var smal. Kanske har de små magsäckar, men om så inte är fallet - hur står de då ut med hungern som för mig kommer bara en timme eller så efteråt?

Jag ser på min mamma och tänker ofta att jag borde göra mer för att inte bli som henne utseendemässigt när jag blir stor. Jag vet att det är flera faktorer som väger in och jag kan trots allt inte bestämma nu hur jag ska se ut i vuxen ålder. Föder man barn och har ett stressigt liv kommer det ändå bli svårt senare.
Men jag tänker ändå att jag skulle kunna förändra mina matvanor redan nu som en förebyggande faktor för att minska risken att bli beroende av socker och sådant hela livet.

Det blir ju en ganska svår utmaning med mamma som bakar bullar, pajer och andra kakor för jämnan, men sedan har jag ju en fader också som verkligen förespråker hälsan själv. Hans cyklar till jobbet och äter mycket frukt och föredömer potatis. Ibland känns det också som att han faktiskt dömer mig när jag gräver i kylskåpet eller tar en till portion mat. Jag är rädd att han ska se mamma i mig, för det är lite hennes beteende som jag anammar. Men det är dumt att bry sig om sånt. Det borde inte ens existera i mina tankar. Det är ju min familj, behöver jag vara "rädd" för deras åsikter?

Anyway, mitt mål är iaf att minska på sockret, äta mer stabila maträtter långsamt och känna varje tugga så det mättar, ta en eller två frukter när hungern sätter in och fortsätta med träningen på friskis som jag har satt igång med :) Kanske att jag belönar mig själv vid veckoslutet med chips, ngn efterrätt eller så. Men då krävs det att jag är duktig.

Så när jag nu har skrivit detta inlägg hoppas jag att det fungerar som en motivation som kan peppa mig att nå mitt mål!