Efter en rätt ut sagt helvetisk vecka så är det äntligen helg. Då får jag lov att andas ut en hel kväll åtminstone, innan jag måste återuppta skolarbete. Jag har ju inte uppdaterat på ett tag, men jag kanske borde informera dig om att det har varit en hel del press på sistone.
Från att ha gått från typ inget plugg och flera timmar framför teven etc. så blev jag tvungen att göra en helomvändning av min vardag och verkligen använda tiden hemma åt skolan. Någon gång blir det väl ändå dags att göra detta, så jag antar att det var lika bra... Men det har inte varit lätt alls.
Jag är seriöst inte van vid att lägga ner så mycket kraft på skolan, men jag var ju så illa tvungen. Och ändå räckte inte detta.
Jag har stressat upp mig som en galning, tagit en dag från skolan för att vara hemma och skriva redovisningar, verkligen pressat mig själv till resultat och ÄNDÅ var det inte tillräckligt.
Jag förstår inte! Jag fick aldrig någon förvarning om att trean i gymnasiet skulle vara så jävla jobbig! Ämne på ämne på ämne; allting klart på en och samma vecka. Hur tänker lärarna?! Kommunicerar dem ens med varandra? Fattar dem inte att man inte kan arbeta hur mycket som helst utan att kroppen lägger av och man kanske faller ihop eller något liknande? Fattar dem inte att man inte kan lägga ner sin energi på tre olika saker samtidigt: resultatet blir ju bara halvdant på samtliga då!
Jag blir så frustrerad för jag känner mig så hjälplös. Det finns inget jag kan göra åt saken. Alla kommer ändå bara säga åt mig att hålla ut, bita ihop och kämpa mig igenom det sista året. Sånt vet jag redan och det har jag ingen nytta av!

Denna veckan hade jag...
- SAM-redovisning om maskrosbarn: Inte klar!
- Naturkunskap och Svenska C tal: Hyfsat klar.
- Redovisning om filmanalys: Klar med nöd och näppe.
- Projektarbetsdag på dagis med ett eget upplägg: Klart, men med brister.

Så du kanske märker hur mycket krav som ställs på dagens gymnasieelever. Och det är inte okej! I can only talk for myself, eftersom andra kanske inte är lika känsliga för stress som jag är: Men jag höll nästan på att dö av prestationsångest!

Det känns som att jag kvävs. Jag vet att nästa vecka säkert kommer att bli lika jobbig. Och veckan därefter! Det tar aldrig slut... Tur att man iaf har en del vänner som känner likadant och som kan lida tillsammans med en <3