Hej min kära blogg! Det var ett tag sedan ;)

Jag konstaterar att det fortfarande är vinter och fryser lite inombords, men det är ingenting uppemot kylan jag kände idag, när jag satt och vänta på bussen. Mina ben domnade lite tror jag och fingrarna tappade också känseln när jag tog en promenad idag efter skolan ner till ICA. Jag har bestämt mig för att försöka vara nyttig, eller iaf göra mig lite fri från skuldkänslorna jag har om jag inte tränar bort all socker jag har pressat i mig. Det är jobbigt, faktiskt. Men har man väl börjat tänka att magen tycks svälla för varje pytteliten tugga man tar, så kan man inte sluta. Jag har en stark vilja och har nog lite vett i min skalle kvar för att inte falla ner i anorexi-träsket, men lite då och då drar jag upp tröjan och ser ner på magen: "Har den inte blivit lite mindre? Eller är det bara som jag önskar?" Sedan drar jag in magen för att betrakta den som jag skulle vilja ha den, för att sedan slappna av och bevittna magen som återgår till sin vanliga degiga form.

Jag förstår egentligen inte. Hur kan man förlora kontroll över sitt ätande på typ ingen tid alls?
Förut tränade jag iofs badminton, innan mitt knä sabbades. Och det var innan jag blev deprimerad och började tröstäta ganska mycket. Men nu när man ändå vill ändra på sina vanor (och tro mig, det vill jag verkligen) så verkar det vara allt försent...
Jag klarar inte av att inte äta. I skolan går det an, då är jag ju tvungen att vara utan mat förutom på lunchen. Men hemma dras jag bara till kylskåpet hela tiden! En trösterik tanke är iaf att jag (nästan) alltid försöker att välja något nyttigt och hälsosamt att stoppa i munnen. En frukt eller två. Men man tröttnar ju så snabbt på det. Det blir så tråkigt att bara äta äpple efter äpple efter äpple...
Det som verkligen stör mig är att det ju finns så mycket goda saker hemma, eftersom pappa och mamma ständigt insisterar på att köpa hem äckligt onyttiga men ack så underbart goda saker. Och mamma kan inte sluta baka. Varenda gång vi har besök bakar hon nånting! Senaste gången var det en äppelkaka. Hon hade också tänkt bjuda på en sockerkaka men den misslyckades ...(!!) Tänk, det var svårt nog för mig att hålla mig ifrån äppelkakan. Vad hade då inte hänt med ännu en kaka i huset?
Sedan kom min moster med en kladdkaka och då kunde jag inte hålla mig. Den var iofs liten, men det spelar ingen roll. Kalorier som kalorier lixom. Det är dåligt hur som helst! Självklart har jag nu ätit halva kladdkakan, fast inte på en gång, men ändå...
ARGGHH! ÅHHH! Det är väl lätt att skylla på sina päron men jag anser att de har en stor del i hela min hysteri med mat. Om mamma bara kunde sluta baka och pappa bara kunde inse att jag inte längre är något barn som skiter i vad jag stoppar i mig. Jag är en ung kvinna och har jättelätt för att gå upp i vikt tydligen och jag BRYR MIG! Bara för att inte jag är ngn 50 årig gubbe som inte längre behöver oroa sig för sitt utseende och bara kan njuta av all mat som finns.
Ingen kille kommer ju vilja ha mig om jag förvandlas till en flodhäst vid 25 års ålder. Jag är som en mycket känslig våg och minsta lilla sak kan få mig att välta...

Oops känner att inlägget spårade lite i slutet där. haha. Hade egentligen ingen tanke på att skriva allt det här men det bara kom när jag skulle berätta om att jag varit nere på ICA och köpt hem ingredienser till smoothies och nyttig müsli...

blablablablabla...usch vad jag är matfixerad. I don't like it...

Hej! Nu var det länge sedan jag skrev... Hmm.. vad ska jag ha och skylla på denna gång? Vänta lite! Jag behöver inte skylla på något, för det finns ingen anledning. Skrev bara detta för att ha någon inledning till inlägget...

Hur som helst, nu har jag varit ute i stan faktiskt! På södermalm för att se på bio på Victoria. Ja där har du all onödig information! Filmen jag såg heter Fyra år till och handlar om partiledaren David som blir bög när han träffar på en söt sosse på jobbet. Förbjuden kärlek ni vet! Den värsta och bästa sorten hehe. Iaf, så inleder de ett hemligt förhållande vilket tär på David eftersom han redan har en fru och själv är en politisk fiende till sossarna.
Nu ska jag inte avslöja mer, utan istället berätta hur BRA jag tyckte filmen var!

Svensk humor är en svår nöt. Antingen kan den vara hur träffsäker som helst eller så kan det gå käpprakt åt helvete. Som ni säkert redan har gissat stämmer det första alternativet bäst i det här fallet. Jag blev nästan helt "blown away" med risk för att låta allt för amerikansk. Skådespelarna ( iaf Björn Källman ) var av toppklass. Jag gillade också Tova Magnusson, som spelar den hängivna men smått hysteriska hustrun, men som även regisserade filmen! Hon var så irriterande rolig med sin rättframma personlighet och sina vassa repliker. Men ibland hörde jag inte alltid vad hon sa, fast jag märkte på publiken att det var ngt roligt :P

Björn Källman spelade homosexuell väldigt bra faktiskt! Det var trovärdigt och känslosamt men jag märkte ingen direkt förändring från hetero till homo, utan han behöll sin mjäkiga personlighet ända till slutet, vilket kanske ändå visar på att han var smygbög redan från början :P

Fyra år till är verkligen en sån där film man kan tänka sig se flera gånger. Och jag funderade på om det kanske är meningen när man skapar en film, att man får suget att se om den, liksom att den gick så snabbt i svängarna så att man förstår allt först andra gången man ser den.
Dock är jag inte en sådan person som pungar ut ytterligare 90 spänn bara för att se samma film på bio igen. Utan jag väntar tålmodigt tills den kommer ut på dvd... och efter det väntar jag t.o.m tills den syns på Canal + eller så :P Haha, vet att jag är lite snål på vissa ställen, men man får lära sig att hålla i kontanterna när man inte har särskilt mycket kosing och man är för lat för att tänka sig att arbeta för dem.



Åh jag vill se om den NUUUU! :( :P