När man väl har fått försmak för den här tidens historier blir det liksom svårare att fortfarande uppskatta flyktiga och ytliga romaner som man gjorde förr. Man saknar det vackra språket. Man saknar t.o.m känslan av besattheten. Det är som en drog. Man blir beroende av 1800-talet och håller fast vid böckerna vart man än går, för att man ska känna sig trygg. Man dras tillbaka i tiden och fastnar där på ett nästan illavarslande sätt.

Galen kärlek som gränsar till vanvett. Så beskriver jag bäst grunden till alla extrema känsloutfall i boken. Det låter lite läskigt, men det var nog Emily Brontës avsikt från första början. Hon ville berätta om den ack så mörka sidan av kärleken, som inte alltid är så självklar. Framför allt svartsjukan, som här framstod som oerhört farlig, ja t.o.m dödlig.

Samtidigt som denna bok handlar om en mans ovilja av att släppa taget kommer även ni som läser romanen att finna er helt uppfyllda av såväl boken som dess generation och det kan inte alltid uppfattas till ens fördel. För min del gick det så långt att jag t.o.m önskade leva under den tidens skriverier. Men min otillfredställda vilja blev, som ni säkert förstår, aldrig besannad.
Istället kanske jag har turen att få leva ut den drömmen i egna författade romaner i framtiden. D.v.s, om jag ens besitter den sällsynta förmågan att skriva såsom systrarna Brontë.

Författarinnan lyckas måla fram personer och omgivning utan att beskriva dess drag allt för mycket.
Personernas känslor är väl genomtänkta och oklanderligt framföra i de rätta stunderna. Karaktärernas uppförande utifrån deras situationer framstår faktiskt som verklighetstrogna, fast frågan är egentligen hur ofta i livet dessa moment uppstår.
Därför är jag ganska så säker på att författarinnan måste ha haft en stor dos fantasi med sig under skrivandet. Jag tvivlar på att hon själv hade upplevt allt det besynnerliga som trädde fram i boken.

Emily Brontës skrivteknik är ovanligt modern med tanke på den tidens principer och strikta inställning. Tack vare balansen mellan gott och ont, kärlek och hat flyter berättelsen på bra och gör den väldigt lättläst. Detta lockar nog de flesta av nutidens läsare, skulle jag kunna tro.

---

Mina personliga åsikter om Svindlande höjder:

Boken var ruskigt bra! Jag var tvungen att slita den ifrån mig för att inte läsa ut den på bara några få dagar.
Skildringen av en mörk kärlekshistoria och när tragedi möter komedi gjorde att jag omedelbart gav vika för boken. Känslan av frustrationen som vällde upp inom mig bidrog också till min besatthet att fortsätta läsa. Jag blev så fäst vid boken att jag fann ett behov av att läsa om vissa gripande delar igen. Dels för att jag inte hade någon annan bok till hands men också för att jag inte kunde låta bli. Så ter det sig alltid när jag har fattat ett speciellt tycke för en bok.

Jag kan inte lovorda denna bok mer än nog. Men det finns inga exakta ord som förklarar varför just du borde läsa boken. Så därför är det upp till dig om du vill ha en "once in a lifetime experience" eller inte. Eftersom Svindlande höjder är den klassiker den är, så föreslår jag alla att göra en tripp till bokhandeln och köpa den. Eller för all del låna den på biblioteket. Du kommer inte att ångra det!