Har lugnat ner mig lite nu. Tur är väl det, annars skulle de bli tvungna att föra mig till ett mentalsjukhus, huh! Jag tycker fortfarande att mina päron borde komma på en bättre lösning än att bara skrika åt varandra och sedan pussas som om ingenting har hänt. Självklart VET jag att det är svårt, jag menar jag märker ju det på dem. Pappa tvekar innan han säger puss till mamma och deras läppar möts snabbt i en halv sekund. Men varför göra sig det bekymret? Särskilt framför mig! De kan väl inte vara så dumma att de tror jag är helt blind för allt som händer?! Ärligt talat skulle det varit lättare för mig om de bara satte oss barn ner och snackade om problemet som uppenbarligen finns och känns i luften. Men tyvärr tror jag de är allt för envisa för att lyssna på någon utanför deras relation. Jag säger tyvärr eftersom det förmodligen är deras enda räddning. Utan en objektiv syn på saken är man dömd att misslyckas. Och jag vill inte se de mer osams än jag såg de iförrgår. Jag vill att de blir glada om det så betyder att de måste separarera på sig. Allt är bättre än det här. Allt är bättre än den tryckta stämningen som fyller ut varenda tomhål och till slut sprängs när det blir för mycket. Tråkigt nog sker detta oftare än någonsin nu. Tiden som går mellan striderna, för att läka de nya såren som har uppstått, blir allt mer kortare innan nästa utbrott tar vid och de färska såren rivs upp på nytt... Så här kan jag inte leva! Det är omöjligt. Detta påverkar mig mer än vad de tror, vilket säkert är ingenting för de kan bara tänka på sig själva.

Jag borde egentligen fortsätta på min uppsats om politisk historia (blääää) under efterkrigstiden i Sverige men jag är allt för upptagen med att begrunda mellankrigstiden som för tillfället råder här hemma och invänta nästa anfall...