Ja, och hur fan ska man då kunna räta på ryggen efter tusen sådana fall? Det verkar som...eller ska jag omformulerar mig så att det låter lite hårdare... Det ÄR helt enkelt så att en del personer har blivit satta till livet på jorden endast för att plågas. Nu tror ju inte jag på satan eller gud eller änglar eller nått av det där ändlösa tramset, men om det nu skulle finnas en mening med det här, vad är den? och vems jävla idé var det? Jag har blivit så ini helvetes trött på att jämt bli satt i skuggan av de glada, på att jämt bli jämförd med människor som är lyckliga, på att aldrig duga. Så fort man får sin chans, en liten ensam gnista av ro eller någon annan tillfredställelse, så tas den lika snabbt ifrån en. Som om jag inte förtjänar det, som om jag inte är bra nog, som om jag inte kommer att kunna lära mig av det! 
OK, jag fattar! det är mitt öde att hela tiden behöva lära mig och andra hur man reser sig upp efter en nedgång. Och ännu en! Jag behöver inte fortsätta för ni fattar väl poängen. Men hur ska jag berätta att jag fan inte orkar längre! När kommer tillfället då jag kan uppge denna information till den ansvarige? Så att han får plågas istället för mig, så att han förstår vilket helvete han har utsatt mig för och själv får veta hur det känns när hundratusen ton av sorg trycker mig ner över axlarna. Jag vill bara bli fri! Fri från dessa bekymmer och tankar. Men när tar det slut?
Hur länge dröjer det innan jag får säga: Enough is enough!!! och bryta mig loss från alla tunga kedjor av förbindelse till döden, för det är dit jag kommer om detta aldrig tar slut.

Snälla, hjälp mig, får jag lust att skrika ut. Men vem skulle kunna? Och vem lurar jag egentligen? Inte mig själv säkerligen. Jag vet ju redan att allt som behövs för att få ett sår att åter blöda är ett litet ynka stick. Allt som behövs för att påbörja marschen till dödsstigen är en liten knuff. Och allt som behövs för att inte mer finnas och enda sättet för mig att bli fri från mina minnen och tankar som härjar dag och natt är ett enda... steg.