Jag vet att såret i mitt hjärta aldrig kommer att sluta blöda. Jag vet att minnena jag har aldrig kommer att blekna. Men jag fortsätter gå vidare. För jag hoppas verkligen att om jag försöker glömma det som varit lyckas jag bättre i framtiden. Men det är nog inte riktigt så det fungerar ändå. Dock gör det för ont att ens tänka på hemska händelser som jag har haft. Jag tror inte jag är mogen för att göra upp med de än.
Jag önskar bara en ny fräsch start. ÄR DET SERIÖST FÖR MYCKET ATT BEGÄRA? Tack vare vissa människor har en stor bit av mitt hjärta lossnat och det går inte att reparera. Hålet är för stort för att kunna läkas. Och ändå är det jag som får fortsätta ta emot all smärta som jag inte förtjänar! Jag vill bara glömma! Jag vill inte påminnas jämt om det som varit.
Är inte livet ironiskt? Som om inte själva ögonblicket vore nog måste man hela tiden gå tillbaka till det i tankarna och för alltid känna att någon strör salt i såren.
Medan the bad guy bara kan gå därifrån utan att behöva ta konsekvenser eller någonsin titta tillbaka.

Kanske det som gör ont mest av allt...