Jag har insett en sak. Okej, jag kanske insåg det tidigare men jag skriver det nu: Det är jul igen snart. Konstigt, men på ngt vis vill jag inte att det ska vara jul. Kan det vara mörkret som sänker sig över oss och gör oss dystra. Eller alla minnen. Jag tror att jag är lite tveksam inför julen varje gång, för man vet aldrig hur den ska sluta. Hela december är så happening att vad som helst kan hända. Plus all denna stress med det man måste hinna innan tiden är slut. Det är varken bra för hälsan eller själen. Julen klingar lite falskt i mina öron ibland. Det är ju meningen att det ska låta som bjällerklang och snön som faller och glad julmusik. Men istället ser jag motvilligt en slags djävul framför mig. Han ler lite slugt och döljer hemligheter ifrån mig. Är det bara jag som är knäpp igen som vanligt?

Jaja, men en sak vet jag. Trots alla känslor måste man ändå ta sig igenom denna långa period med allt vad den innebär: Glöggen, klapparna, människorna, maten, fejksnön, kalle anka på teve, dekorationer, traditioner, glädje, julgranar, musiken, sorgen, kylan, ensamheten, bråken, alla förväntningar som byggs upp för att sedan falla ner av besvikelse.

Kanske var det ändå så att jag minns alla jular som det sistnämnda. Man tror att julen ska vara en härlig och fridfull högtid med mycket skratt, när det i själva verket inte alls är så för många. Allt man får är falska förhoppningar som man inte blir ett dugg gladare av.
Själva tanken på att julen faktiskt är meningen att vara den mysigaste tiden som finns på året och att man inte uppfyller kraven som finns för att lyckas gör en nedstämd och grå och ledsen. I mitt fall var det känslan av ensamhet som fyllde hjärtat. Det kändes inte bra.

Man kan känna sig mycket ensam fast man inte är det, med folk omkring sig. Därför känns det ännu värre när man vet att människorna där inte kan göra en glad.