Jag går emot min allra sista dag. Min sista minut och min sista sekund med en klass. Det är alltid svårt att släppa taget. Det är något som håller en tillbaka. Alla minnen man har delat, i sorg och lycka, i glädje och ilska. Just varför det blir så kan jag inte svara på. Kanske för att man aldrig mer får uppleva fler minnen tillsammans i just den gruppen. Att man aldrig mer får tänka samma jobbiga tanke om en riktigt irriterande person. Det är något med att man avbryter kontakten med varandra så snabbt och smärtfritt. Man får ingen riktig tid att tänka över allt innan det slutar. Tiden har helt enkelt stannat, man är fast i sin egen värld fastän det verkliga livet fortsätter som vanligt. Det blir som en chock. En Aldrig-Mer-Kommer-Jag-Att-Stå-Här chock. Den slår dig med sådan kraft att du inte förstår, men plötsligt börjar du ändå att gråta. Tårarna rinner trots att du inte vill. Alla leenden som försöker att överträffa sorgen men misslyckas.
Det hurtiga snacket byts ut mot ett ord du aldrig tidigare har yttrat för dessa - Farväl.