Tuffa situationer

Det är faktiskt inte ofta jag tycker synd om mig själv nu. Inte lika mycket nu som då. Men det finns stunder. Stunder som att påminnas om smärtan i benet som inte har läkt sedan i februari.
Fastän jag är ung och "frisk" så kan jag inte hjälpa att tänka: Vad händer om jag aldrig mer kommer att få göra det här på grund av mina skada? Kommer jag någonsin bli pigg i benet igen? 
Överallt hör jag att det kommer bli bättre, det kommer ordna sig, det är ingen fara, det är inget att oroa sig för! Men om det är så självklart varför ens säga sådant? Jo, för att trösta den som gråter. För det finns alltid en anledning bakom gråtandet. Man blir inte ledsen för ingenting.

Det är svårt att tänka in sig i den drabbades situation. Men oftast vet man ändå att det inte är för ingenting som denna person är deprimerad.
Det finns en orsak. Jag tycker inte synd om mig själv för att få andras uppmärksamhet. Hellre skulle jag vara lycklig och skratta för att få folk att vrida på huvudet och se mig.
Nej, jag gråter för att det gör ont. För att jag sårar mig själv. För att jag är ledsen för att jag själv har gjort mig illa. Sedan kommer det värsta. Alla minnen. Allt som under min livstid har plågat mig dyker upp igen för att strö salt i såren.

Så nästa gång du ser någon gråta eller vara ledsen, tänk innan du gör något. Istället för att försöka trösta denna person med att säga att allt ordnar sig, var helt enkelt bara där och låt personen i fråga veta om att du bryr dig och att du alltid finns där som stöd. 
Jag har sedan länge blivit trött på att lyssna till människor, som tror de vet vad jag går igenom, som sätter på den där ledsna hundminen och tror dem säger alla rätta ord. Men vi lever inte i någon saga. Det är bättre att inse det än att förneka allt som är jobbigt. Ingenting är säkert. Det som du tror är så självklart kan försvinna när du minst anar det.

Så nu tycker jag synd om mig själv. Och nu vet du varför.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0