Tänk om det var så lätt att ro iland något, som en viss blond bloggerska får en att vilja tro. När arbetssökandet gick åt skogen, valde jag att fokusera mina ögon på diverse tröstpriser: bakprojektet, träningen, bloggandet, djupdykandet i bokhögen och en ansökan till universitetet i vår. Visst, det går väl an. Men jag ska ju inte förneka att jag fortfarande letar efter det dära något som tar mig från att vara en deppig fördriver-tiden-med-olika-sysslor-för-att-verka-mindre-deppig brud, till att känna den genuina glädjen med att leva.

Igår kväll såg jag "eat, pray and love" och önskade att mitt liv, liksom huvudkaraktärens, också var en film som hade en sorglig början men ett lovande slut. Om jag bara kunde få lite konkret bevis, ett kvitto på att mitt liv så småningom kommer att ordna sig, skulle jag nog inte vara så här pessimistisk. Egenskapen ligger visserligen kvar i mitt blod, men den stärks bara genom byggstenarna av mitt förflutna som för alltid kommer sitta lagrat i mitt minne.

Därför hade det varit skönt om någon gav mig min historia ett manus som lät mig hoppas lite extra inför framtiden. För just nu känner jag mig lika säker som svt:s väderprognoser; de kanske ger sken av att vara rätt uppiggande för tillfället, men slutar alltid ändå i besvikelse.

Hoho jaja, vad mörk man kan bli i ett blogginlägg. Fick jag byta plats med en person för en dag skulle det nog fan bli Isabella Löwengrip. Hon är väl ändå, till skillnad från alla låtsasglada människor i hollywood, genuint framgångsrik?