Jag inser att det ofta blir ganska stora kontraster mellan mina inlägg. Ena sekunden är jag riktigt nedstämd och andra sprudlar jag av glädje. Vilket leder mig till mitt andra konstaterande; det kan lätt bli en smula överdrivet när jag berättar om mina känslor. Men det är förmodligen omedvetet orsakat eftersom jag tenderar att skriva direkt från hjärtat när jag är upprymd och det kliar i fingrarna.

 

Så nu i efterhand förstår jag att det kanske inte krävs åtskilliga beskrivningar för den som läser att få grepp om hur jag känner, budskapet sjunker för det mesta in redan efter första uttalandet.

Men är man en överkänslig person är det ganska uppenbart (om än lite chockerande) hur färden från snabba tankar i extas till ännu snabbare fingrar på tangentbordet kommer att översättas i svart-på-vitt-skrift.

Jag vill ändå göra det klart för läsaren att jag sällan visar dessa over the top-känslor öppet. Dessa starka texter sker endast i tystnad, på insidan av mig. Det är där de bildas, lite innan jag hinner fatta det själv, och det är sedan här på bloggen som de slutligen kan få sitt utlopp.

 

Sedan älskar jag väl helt enkelt och skriva, vilket kan anses som ytterligare ett skäl till de överdrivna resonemangen. Så pass simpelt kan det ju vara. Jag tror nog de flesta har insett hur svårt det brukar vara för mig att avsluta ett inlägg. Det bara fortsätter i oändlighet. Även de mest banala och vardagliga sakfrågorna som jag behandlar i bloggen kan ta en evighet att beskriva & analysera utifrån alla möjliga vinklar.

 

Så för mig handlar väldigt mycket om att förtydliga, tills dess att jag själv inte vet när det räcker. Det får någon annan tala om för mig.