Nu har det uppstått en situation som jag verkligen avskyr. Jag vill bara springa så långt bort det går och gömma mig och låtsas att det inte angår mig. Men tråkigt nog kommer jag inte ur detta. Det handlar om skolan (surprise surprise) fast inte enbart.
Min historia har ju varit som sådan att vissa företeelser in the past har gett upphov till en ganska omfattande social fobi och konflikträdsla i nuet. Jag undviker att göra någon förbannad (om det inte gäller min familj) så långt det går. Råkar jag kliva på någons tår blir jag genast rädd, underlägsen och liten. Jag blir påmind om skammen från förr och föredrar att genast bara släta över situationen.
Dock inser jag att det inte är den bästa lösningen. Hur ska jag i framtiden kunna hantera rädslor och konflikter om jag hela tiden bara försvagar mig själv för att undvika att riskera att någon tycker illa om mig. Det håller inte i längden. Jag kommer knappast växa mig starkare eller lära mig att stå på mig själv om jag fortsätter med detta beteende. Folk förstår att jag inte har någon ryggrad och kan lätt göra sig löjliga över mig utan att jag vågar säga ifrån. Är det så det ska vara?

Grejjen var den att min kompis och jag valde att samarbeta ihop under ett projektarbete, vilket vi sedan innan insett att vi inte borde ha gjort eftersom vi har så olika arbetsformer och tänkande. Hon är praktisk, jag är teoretisk - visst det kan funka, vi kanske skulle kunnat komplettera varandra på ett bra sätt. MEN inte när vi arbetar i så pass olika tempon. Jag har redan lagt lite skuld på mig själv för att jag varit ganska slapp och inte planerat särskilt väl. Det är jag medveten om och bara det gör det jobbigt när jag ser hur snabbt min kompis gör sina saker i god tid. Hon kanske inte gör dem lite genomtänkta som jag måste dock medges. Jag får en känsla av att hon också känner en rädsla, fast för att inte hinna göra saker i tid och därför måste hon ha dem klara så snart som möjligt trots att detta påverkar resultatet negativt.
Jag är ganska seg i mitt pluggande, tar tid på mig osv. vilket funkar dåligt på grund av min ömtålighet för stress och prestationsångest. Men å andra sidan lägger jag ner väldigt mycket tanke och omsorg på mitt arbete vilket jag anser är en bra egenskap i grund och botten. Jag är duktig på att analysera mycket. Sedan kanske det sliter på min kropp och mitt välmående om jag inte hinner slutföra arbetet i tid. Och jag vet om det.

Så när min kompis påpekade, nästan krävde, idag att jag bör hinna klart de sista sakerna snarast så att inte hon får motta allt skit (ifall den ens uppstår) under lärarens bedömningar för att jag inte har gjort min del, tog jag väldigt illa åt mig. Dels pga min känslighet. Dels för att hon uttryckte sig så föraktfullt. Jag kanske upplever sådant mycket värre än vad det är, men det kändes verkligen som en pik åt mitt håll. För det första känns det som att jag får göra allt det svåra i projektet. Det enda hon behöver bry sig om egentligen är att redigera några bilder så att de blir snygga och komponera en övergripande design på ett fåtal sidor i vår slutprodukt, vilket ärligt talat är både roligt och urlätt. Däremot måste jag åta mig allt grovjobb med att utforma språk, ordformuleringar mm. på samtliga sidor i slutprodukten. Hon är helt enkelt inte lika duktig på sådant, så det överlät hon till mig, vilket jag accepterade i början för jag ville också att resultatet skulle bli bra. Så svårighetsgraden spär naturligtvis på följden att det tillsammans med min arbetstakt går långsamt.
För det andra kan hon inte begära att jag ska vara någon slags slavmus bara för att hon gör sina saker veckor i förväg. Jag har ett annat pluggschema som vanligtvis funkar för mig, men när jag arbetar i par med henne så blir det jävligt ojämnt. Jag känner extra press nu bara för att hon har uttalat det uppenbara i ett par fientliga rader gentemot mig.

Tyvärr är dessa tankar och ord i bloggen saker jag sällan vågar säga i verkliga livet. Jag är en mes när det gäller att "riskera" sin vänskap för min egen skull...

Nu kan jag inte fortsätta längre. prov imorn..