Samtidigt som jag kan verka självupptagen och ofta framställer mig själv som relativt hård på ytan, vet jag innerst inne att detta endast beror på en stor osäkerhet jag känner (och därmed försöker dölja) inför sociala förhållanden. Mina ofrivilliga försvarsmekanismer är tecken på en väldigt låg självkänsla och att jag inte har någon vidare respekt för mig själv. Dessa två punkter är utan tvekan avgörande att man har, för att kunna acceptera den man är och älska sig själv.

Just därför känns det tråkigt att jag, ända sedan jag var 11 år gammal, ännu inte har kunnat checka av dessa ack så betydelsefulla egenskaper.
När det enda jag vill kunna göra är att gå med huvudet högt buret och veta att andra genuint bryr sig om mig helt enkelt för att jag är den jag är, blir det jobbigt när jag inte kan ta in den vetskapen helt och lita på den. Jag måste gå omkring och tro att det finns andra anledningar till att folk umgås med mig, pratar med mig och skrattar med mig. Av medlidande kanske, eller brist på bättre saker att göra.
Jag vill så gärna stänga av mina tankar och låsa in dem i en burk där de aldrig mer kan göra sig hörda i mitt huvud. Är det så mycket begärt? Det är min kropp. Borde inte jag också få tillstånd att kontrollera den som alla andra. Är inte det min rättighet, så säg.

Det som suger mest av allt är ändå att det är JAG som står i vägen för mig själv. Att det är JAG som sätter hinder för mina framsteg. Att den enda som faktiskt kan göra något åt saken är JAG. Ingen annan. Jag kan inte hyra någon att göra jobbet åt mig, så att säga. För det hade fan varit värt att lägga ut pengar på i mitt fall. Jag är trött på att behöva tracka ner på mig själv, att ständigt behöva tänka i en jävla negativ spiral. Att säga sluta fast det inte ger någon effekt. Att plågas av det förflutna som envist lever kvar i alla steg jag tar. Som klamrar sig fast i mina ord. Som vägrar att släppa taget, fastän jag ber om det.

De säger ju att erkännandet av sina problem är lika med att ha kommit halva vägen. Så varför känns det då som om jag fortfarande står och trampar på ruta ett?