Jag är inget offer.
Jag tänker hedra mina sår, inte slicka dem.

Varför skulle det vara mer synd om mig? Förvisso har jag haft det väldigt tufft under majoriteten av min ungdom. Men är det skäl nog att betrakta mig själv som en svag individ? Var det inte för det mesta yttre faktorer som bidrog till mina nederlag och drog ner min själ i smutsen?
Varför ska tillfälligheter och slumpen avgöra vilken personlighet jag besitter? Jag har ju alltid varit samma människa, trots vissa förändringar i livet. Visst kan jag ha mognat med tiden och utvecklat mina förmågor eller  mina brister för den delen, men varför skulle den jag är ha påverkats av detta?

Jag förstår inte. Varför har jag varit så omedveten om min felaktiga bild av mig själv? Varför har jag trott mig vara sämre bara för att dåliga saker har råkat kräva utrymme i just mitt liv?

Innan har jag påstått att mina plågare endast gjort mig starkare: "What doesn't kill me, only makes me stronger." Men har jag själv nånsin trott på dessa ord?

Aldrig.