En otroligt bra serie som jag aldrig kommer sluta titta på är Sex and the city.
Grejjen är den att folk tror att den bara handlar om sex och inget annat. Vad annars ska man tro? Jag menar på grund av namnet, tjejen som skriver en sexkolumn, den andra tjejen som är en sexgalning (ja, samantha :P)
But it's more than that. Anledningen till varför jag älskar SATC har att göra med att avsnitten alltid får mig på bra humör. Jag blir glad när jag lyssnar till de kära gamla vännerna som alltid går tillsammans. Deras roliga, typiska karaktärer får mig att skratta och nästan himla med ögonen. Det är så självklart allting. Det känns som om det händer på riktigt och jag är där och delar tjejernas upplevelser och liv.
En konstig förklaring, men jag vet inte hur jag annars ska göra mig förstådd.

Jag visste inte att man kunde känna så mycket för en tv-serie. Men ibland blir det bara så. Precis som med boken Syskonkärlek tidigare.

Ibland önskar jag att SATC var äkta. Att dessa karaktärer faktiskt existerar. Charlotte, Miranda, Carrie och Samantha. De är så verkliga i mina ögon att det känns konstigt när jag läser om personerna bakom deras rollfigurer.

Alldeles nyligen tittade jag på avsnittet då Carrie berättar för Aidan att hon har haft en affär med Mr Big. Scenen då han kommer till kyrkan efter bröllopet och hon går fram till honom för att prata, tar mig alltid med kraft. Jag lyckas nämligen alltid med att gråta då. På något sätt är det som om jag är delaktig i deras förhållande. Knäppt jag vet, men så är det.
Det är så hemskt när Aidan går iväg och Carrie gråter att jag själv börjar storböla...

So that's it. En av mina favoritserier som är så mycket mer än bara det som namnet syftar på.
Kärlek, humor, glädje, sorg och framförallt det starka bandet mellan våra favorittjejer gör det till ett drama värt att se.