Höstterminen i trean har helt klart varit värst av de alla. Och den är inte riktigt slut än. Nej, vi ska ju också kunna fylla de sista två veckorna med så mycket arbete som möjligt, så att eleverna är nedbrutna lagom till julafton...
Jag fattar inte. Var det endast mina förväntningar på trean som avgjorde att jag uppfattade denna termin så helvetisk? Eller ligger det något i att folk glömmer eller medvetet struntar i att förvarna gymnasieelever om att trean är värst. Tänker dem: "Vi försköner trean rejält så att de inte känner för att ge upp redan under tvåan"?
Det kanske bara är jag som är superkänslig och inte hanterar stress särskilt bra. Om du inte kallar att vrida sig likt en galning på golvet, gråta obehärskat, slänga saker och skrika i kuddar som normalt beteende. Det gör iaf inte jag. Men det är inte ofta som skolan är villiga att göra något åt saken. Deras åsikt verkar vara att det är mitt bekymmer om jag får en psykisk störning till följd av deras obönhörliga system.
Jag får bokstavligen talat inte någon tid över för att andas. Astmabarn som jag är måste jag hämta ut mediciner regelbundet men på sistone har ju skolan (och bristen av pengar måste medges) stått i vägen för dessa planer, så de senaste dagarna har jag fått kämpa lite extra med andningen.

Det är bara så sjukt att jag måste stå ut med det här. Jag kan ju inte be någon att göra det åt mig och klagar man hos någon lärare får inte mycket mer än bara en suck och en uppmaning om att planera bättre tillbaka. Jag är så trött på deras attityder! De verkar tro att jag faktiskt vill komma till dem och be på mina bara knän om att flytta upp datumet på ett prov eller en inlämning. Men då har jag lite fräscha nyheter att komma med: Jag vill inte! Det står inte direkt högst upp på min önskelista att behöva vädja till lärares ej existerande välvilja. Det är inte heller så att jag inte har försökt fundera ut hur jag skulle kunna lägga upp plugget smartare. Flera. Hundra. Gånger.

Men som sagt. Det går inte att komma ifrån. Jag bara önskar att någon hade berättat för mig hur jävlig trean faktiskt var, så jag åtminstone slapp denna oväntade press, som jag kunde ha laddat upp någorlunda inför under sommaren som var.
Sedan ska man hålla på och tänka på massa andra saker också. Vidare utbildning eller sabbatsår. Ord som får mina öron att blöda för jag vill inte tänka på vad som händer i framtiden. Jag vill bara stanna i nuvarande ålder - minus all skola. Det skulle vara paradiset för mig.