Nu är jag absolut säker på att det är över och jag vill att det tar slut så fort som möjligt så att jag slipper lida och plågas! jag vill inte höra talas om några falska förhoppningar längre, eller ens själv inbilla mig att det kommer ordna sig.

Men jag mår så dåligt av detta och det värsta är att de inte kan förstå det. Hur mycket de gör illa mig genom att vara så ytterst egoistiska att det inte är sant! T.o.m när jag tar mod till mig och försöker berätta hur mycket det tär på mig, så börjar de att försvara sig när det enda jag vill är att de ska sluta prata. Jag vill inte höra mer! Jag vill att de ordnar sitt privatliv i lugn och ro och helst inte när jag ligger hemma, är sjuk och måste lyssna på allt de säger! Jag har heller ingen att prata med, min närmaste kompis bor långt borta och jag känner mig inte redo att anförtro henne om detta än. Jag önskar att jag fortfarande hade mina gamla kompisar och kunde släppa loss alla känslor som jag tvingas hålla in hela tiden. De bultar och spränger och vill ut men det finns ingen som kan höra på, ingen som verkligen är som jag och skulle kunna förstå mig på riktigt. Isåfall får jag bara lust att springa härifrån och skrika så högt jag kan och det skulle jag säkert ha gjort om det inte var för att jag är sjuk, måste tänka på min röst och bli frisk så snart som möjligt till skolan. Det känns som om hela världen ligger på mina axlar, det är för tungt för en flicka i min ålder att bära. Jag är säker på att jag kommer gå under om jag inte får någon hjälp snart. som tur är är jag inte ensamt barn. jag och min syster står tillsammans i det här och fastän jag ofta tänker på hur mycket bättre det hade varit utan henne, så är jag så tacksam för att hon finns. Jag skulle må mycket sämre utan henne, det vet jag.

Så ikväll ska vi stå upp för varandra hoppas jag så vi slipper må så här dåligt!